En världsomsegling under havet

Jules Vernes äventyrsroman En världsomsegling under havet (1870) finns i många översättningar och bearbetningar. Genom tiderna har berättelsen ansetts vara en ungdomsbok och därför har man bemödat sig om att utan att våldföra sig alltför mycket på originalet anpassa den till en ung, nyfiken och kanske lite otålig läsekrets.

En världsomsegling under havet är en fri uppföljare till Kapten Grants barn och romanen har en fortsättning i Den hemlighetsfulla ön. De tre böckerna ingår i det som Vernes förläggare kallade Fantastiska resor (Voyages extraordinaires). Dessa kan sorteras under det som kom att bli världens första science fictionserie: Voyages imaginaires.

Det har snart gått 150 år sedan Jules Verne skrev sin roman och mycket har hänt sedan dess, med litteraturen, med tekniska landvinningar, med haven och med läsarna.

Pappa till science fiction

När det svenska förlaget h:ström – Text & Kultur nu låtit Erik Carlquist göra en oavkortad –  för första gången på svenska – nyöversättning är det en helt annat slag av berättelse än ungdomsboken som stiger fram. Boken har ett kort efterord skrivet av John-Henri Holmberg där han ger en återblick på villkoren kring science fictionlitteraturens uppkomst och Jules Vernes liv och verk, en historia som omfattar 68 romantitlar.

Verne har ansetts vara pappa till science fictionlitteraturen. Han var ett barn av upplysningstidens utvecklingsoptimism. Hans intresse för människans möjligheter på det tekniska området kompletteras av en annan författares dragning till det extrema, Edgar Allan Poes skräckromantik, som också haft stor betydelse för genren fast på ett annat sätt. Bröderna Goncourt kallade Poes stil för ”analytisk fantasi”. Erik Carlquist har också översatt Poe till svenska.

Jules Verne var ett barn av upplysningstidens utvecklingsoptimism

Sedan Vernes dagar har människan utforskat jorden och haven många gånger. Verne själv rymde till sjöss i sin ungdom, men fångades in av sin far och återfördes med fast hand till sina juridiska studier i Paris.

Olika generationer, olika läsningar

I en nutida läsning av det oavkortade verket är det människan som stiger fram och här blir den återknutna bekantskapen med Verne en sällsam upplevelse, en verklig djupdykning där författaren varken skyr dolda motiv, djupt svårmod eller en outsläcklig längtan efter att formulera tillvarons alla detaljer till ett system – en bok – som kan ge oss en förklaring på vad allt detta är bra för.

Gud bor i detaljen, det vet berättaren Pierre Aronnax (och Verne), och han låter sin penna svepa över loggbokspappret som en kamera över de landskap i havsdjupet där han befinner sig, tillfångatagen, men inte helt missnöjd över det överraskande äventyr han hamnat in i.

Nautilus emblem, frasen ”Mobilis in Mobili”, som böjer sig kring bokstaven N får i början av verket följande förklaring:

”Rörlig i det rörliga! Denna devis hade sin fulla tillämpning på denna undervattensinrättning, förutsatt att prepositionen `in´ översattes med `i´ och inte `på´. Bokstaven N utgjorde utan tvivel initialen i det namn, som bars av den mystiska individ som följde befälet i havens djup.”

Att man en gång utgått från att En världsomsegling under havet riktar sig till unga läsare måste bero på kunskapshungern, den nyfikna livshållningen, hos Aronnax. Kapten Nemo, huvudpersonen som gömmer sig i bakgrunden med sitt mörker, talar till den läsare som vet vad besvikelser och sorg kan göra med en människa.

Människolivets villkor, inte bara resans

För att ge ett smakprov på handlingen och tonen hos författare (Verne) och berättare (Aronnax), ett citat från sidan 348, strax före den minnesvärda episoden där Nautilus kör fast i en istunnel och syret hotar ta slut i farkosten:

”Under de fem och en halv månader sedan slumpen fört oss ombord, hade vi tillryggalagt femtiosextusen kilometer, och hur många märkliga, intressanta eller fruktansvärda händelser hade inte förtrollat oss under vår resa, en sträcka längre än ekvatorn: jakten i Crespos skogar, strandningen i Torres sund, korallkyrkogården, fisket vid Sri Lanka, den arabiska tunneln, Santorinis eldar, guldmiljonerna i Vigobukten, Atlantis, Sydpolen! Under natten trädde alla dessa hågkomster fram för mitt inre i den ena drömmen efter den andra och lät inte min hjärna vila för en sekund.”

I Carlquists översättning har omständigheterna kring resan, eller Nemos motiv för att hålla besättningen, berättaren Aronnax, biträdande professor vid Naturhistoriska museet i Paris, hans betjänt Conseil och harpuneraren Ned Land, tillfångatagna på Nautilus, en underordnad betydelse.

Verne var för tidigare generationer utforskaren av jorden och haven på ett naturvetenskapligt plan, nu  är han en paradoxal kombination av  detaljens lovsjungare och abstraktionens mästare

När Yasmin Nyqvist recenserade Michel Ekmans essäsamling Utanför tiden i Nya Argus (nr 5/2012) framhöll hon skillnaden mellan läs- och filmupplevelser i ungdomen och senare i livet. Ekman utgår sin bok från hur några läsupplevelser i olika skeden ändrat riktningen av hans liv. I ungdomen skyr man inte det extrema, man söker tvärtom gärna upp det. I medelåldern (och antagligen i ännu högre grad senare) värjer man sig. När Verne för tidigare generationer varit utforskaren av jorden och haven på ett mera konkret, naturvetenskapligt plan har han nu blivit en paradoxal kombination av å ena sidan detaljens lovsjungare och abstraktionens mästare. Geografin, zoologin och botaniken uppgår i poesin.

Den nya översättningen

Carlquist håller sig så nära Vernes text han bara kan. Man får uppfattningen att han tagit sig an sitt uppdrag ord för ord, lite på samma sätt som Aronnax från Nautilus följde de förbiflytande landskapen under vattnen dag för dag, antecknande koordinater, upptäckter och händelser med fanatisk entusiasm.

Att översätta är att välja, att tolka. Det finns inte en rätt översättning som skulle utesluta andra möjligheter. Den här översättningen vänder sig till en läsare som är villig att låta sig föras genom digra textmassor, över 400 tätt skrivna sidor och många detaljer.

Därför är det tråkigt att den noggrannhet Verne hade när han närmade sig naturvetenskapliga fenomen tyvärr inte omfattas av Carlquists svenska språkbehandling. Antagligen beror det på brådska. En noggrann och kunnig redaktör hade kunnat rädda Carlquist undan de inkonsekvenser, haltande satsbyggnader och felaktiga idiomatiska uttryck som tyvärr förekommer rätt ymnigt.

Vernes moraliska vandel

Men tillbaka till Verne. När Aase Berg recenserar en annan, Roland Adlerberths, översättning av En världsomsegling under havet (DN, 22.5.2012) gör hon det utgående från ett feministiskt förhållningssätt. Andra har kritiserat Verne för hans imperialistiska livsstil. De har naturligtvis rätt. Den enda kvinnan man möter i boken finns på ett fotografi Nemo med sorg betraktar mot slutet av färden. Det föreställer hans hustru tillsammans med deras två små barn.

Parallellerna till en annan hämnare, Moby Dicks Kapten Ahab, är tydliga i synnerhet i början av romanen

Nemo drar sig inte för att ta livet av utrotningshotade djur (fast han är vegetarian). Parallellerna till en annan hämnare, Moby Dicks Kapten Ahab, är tydliga i synnerhet i början av romanen. Här finns mycket manligt svårmod, en kritisk läsare kan se det som självupptaget gnäll. Men om man låter sig föras med får man syn på mycket allmänmänskligt, sådant som trots att det inte alltid är vackert eller gott, ändå är storslaget på sitt sätt.

Herrarna på Nautilus må vara exploatörer i linje med sin tids anda. Å andra sidan har Nemos flykt undan civilisationen sin upprinnelse i Indiens befrielsekamp mot Storbritannien och de besvikelser han där fick uppleva.

Kapten Nemos moraliska vandel är alltså en i allra högsta grad mångbottnad historia. Och var Jules Verne, som ju var fransman och levde under en helt annan tid än vår, ska placeras är inte alldeles självklart.

Läsandets och nedtecknandets funktion

Professor Aronnax har som projekt att dokumentera det man först trodde var ett odjur eller en narval, men som visade sig vara en u-båt. Senare sväller detta material ut till att bli allt han kan notera under sin färd i havsdjupen. Han hyser en stark kärlek till vetenskap och kunskap. Observationerna och hans reflektioner kring dem blir poetiska skildringar av tillvaron kring honom och också hållhakar i en osäker värld där han inte vet hur framtiden ska se ut. Han försöker rymma ett par gånger med kanadensaren Ned Land, men på ett mystiskt sätt hindras han av slumpen, Nemos maktfullkomlighet och kontroll.

Så för mig förenar sig Jules Vernes oavkortade marina resa med Michel Ekmans självbiografiska läsningar på ett märkligt sätt. Vetenskap och litteratur hjälper oss inte bara att förstå världen och oss själva. Skrivande, läsande och forskande kan bli en slags fästpunkter när tillvaron hotar rämna. Det är verksamheter som har två riktningar: inåt och framåt. Ner i djupen, känslomässigt och samtidigt vertikalt på en tidsaxel.