Under ansvar & Ödesmärkt

Karin Smirnoff (1880-1973) var äldsta dottern till Siri von Essen och August Strindberg, men inte deras första barn utan deras andra. Den första dottern Kerstin lämnades bort och dog som väldigt späd. I sin roman Siri (2011) har Lena Einhorn skapat en intensiv sekvens kring detta det första gemensamma barnets födelse, i stället för att låta det bli en bisats, som det brukas.

Hos Karin Smirnoff får barnet, moderskapet, en ödesdiger laddning.  Vad betyder det för en kvinna att få ett barn, är det en skyldighet eller en rättighet? Eller är det bara naturen som ”narrar” en, en biologisk drift utan sociala implikationer, som en av tankegångarna ger vid handen i Karin Smirnoffs roman Under ansvar. En kvinna blir gravid utan att vara gift – råkar i olycka – och har inte mycket att välja på. Hon kan behålla sitt barn och hanka sig fram så gott det går, eller lämna bort barnet och vänta på att omgivningen gradvis suddar ut minnet av att det någonsin funnits. Barn betyder att man kan gå under.

Det sociala sjunkandet är också en geografisk historia

Under ansvar är Smirnoffs andra roman. Den utkom när hon fortfarande bodde i Helsingfors (hon flyttade senare med sin ryske man till Sverige, där de levde resten av sina liv) och stadsskildringen utgör en viktig del av berättelsen. Det sociala sjunkandet är också en geografisk historia. Schildts och Söderströms nyutgivning av Smirnoff är en dubbelvolym som innehåller Under ansvar (först publicerad 1915) och pjäsen Ödesmärkt som skrevs 1923, men som fick vänta ett decennium på uruppförande. Det skedde i Bryssel. Första svenska uppsättning dateras så sent som till 1999, i en uppsättning som var en del av Strindbergfestivalen och inte lämnade särskilt stora spår.

Dotter till en mytologiserad pappa

De aktuella alstren, av allt att döma de bästa som Karin Smirnoff skrivit, medan boken om modern, Strindbergs första hustru (1925), säkert är den mest lästa. Man nuddar vid tanken att det faktum att hon var dotter till den mytologiserade August Strindberg faktiskt gjort att det varit svårt att få syn på henne som författare. En stor del av hennes kapacitet upptogs också av insatsen som arkivarie, förvaltare av material om föräldrarna. Hennes egen produktion är inte stor, men särskilt de nu utgivna har en nerv, en fräschör och en tematik som aldrig riktigt dragit sig tillbaka.

Ett växande intresse för tidigare decenniers eller seklers fröfattare som skriver vasst om vad samhället har att bjuda kvinnorna drar också utan vidare in Karin Smirnoff i en större krets där sällskapet är  sådana som Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell i Sverige – och Minna Canth i Finland, en författare som gärna kunde nypresenteras för en nordisk läsekrets. Under Minna Canths livstid var läsekretsen inte bunden till ett enda språk, och i Smirnoffs texter glimtar också flera språk fram: ryska, finska, finlandssvenska, rikssvenska, franska.

Ödesmärkta – eller vanliga människor?

Hur relaterar kvinnan till moderskap och arbete – eller snarare: hur relaterar samhället till mödrar och till kvinnors arbete? En evighetsfråga som ska besvaras kontinuerligt. Samma gäller synen på homosexualitet, som är ämnet för dramat Ödesmärkt, som först gick under titeln Vanliga människor. Den titeln kunde man kanske återta nu när HBTQ-frågor börjar sortera under människorättsfrågor. ”Den sorten som du menar är han i varje fall inte”, säger en av personerna i Ödesmärkt i en av de mer kritiska scenerna. ”Hur ser den sorten då ut?” är det snabba svaret.

Pjäsen handlar om Anders, en medelålders man med konstnärligt yrke som tyr sig till sin systers familj. Han har en skyddsling, en ung man han räddat från rännstensliv och prostitution i Paris, en pojke han varit som en far för, men som han till slut inser att han är kär i. Det kan han varken avslöja eller leva ut. Anders går undertryckandets och självförnekandets väg medan en annan av dramats personer beskrivs som  ”liderlig”.

Det känns orättvist att Smirnoffs pjäs har fått ligga helt oanvänd i nittio år

Det finns ett allvar i anslaget som gör att man inte ens från vår utkikspost har lust att dra på munnen åt vissa larvigt stereotypa anvisningar i pjäsen. Man håller gärna med Riko Eklundh, som i ett efterord talar för en uppsättning. Det känns orättvist att Smirnoffs pjäs har fått ligga helt oanvänd i nittio år. Att spela pjäser med homotema är fortfarande inte alldeles vanligt på de stora scenerna. Det har varit filmen som fått överta de här berättelserna. Lilian Hellmans pjäs De oskyldiga hade i alla fall premiär på Dramaten i fjol. Det är en pjäs som inte heller är alldeles färsk, den hade premiär 1934, och dess lesbiska tema censurerades i en senare filmatisering, medan man poängterade det man kallade intrig, ryktesspridningen kring en ”olovlig” förbindelse.

Priset man betalar

I Ödesmärkt betalar huvudpersonen också ett högt pris: han gör ett självmordsförsök, återkommer som ”botad”, men läsaren begriper att sista avbetalningsposten ännu inte är erlagd. Karin Smirnoff lyckas upprätthålla spänningen hela vägen. Mitt i de emellanåt melodramatiska eller alltför idylliska scenerna riktar hon liksom en ficklampa rakt på människornas hemligheter, hemligheter som de själva kan vara delar av utan att förstå det. Det finns en strukturell oskuld som är både gastkramande och bevekande.

Romanen Under ansvar är mer rättfram analytisk. Den låter oss också få reda på Smirnoffs stilideal, Hjalmar Söderberg. Under ansvar är en skildring som på ett plan är dissekerande och pessimistisk. Ruth Lagerborg, överklassdottern som förlovar sig och blir gravid står plötsligt ensam efter att fästmannen drunknat – under omständigheter som romanen inte befattar sig med. Hon håller fast vid barnet, för henne finns inget annat alternativ. Men ingen ger henne arbete och hennes tillgångar krymper, hon sjunker snabbt socialt. Hon får också uppleva att skammen för en överklasskvinna som blir med barn är så mycket större än för en proletär.

Stilidealet är Hjalmar Söderberg

Ruth Lagerborg analyserar själv sin situation, genomskådar, kämpar. Runt sig har hon en samling kvinnor som sammantaget täcker en stor attitydrepertoar. Det är den spontant hjälpsamma sociala Brita, den reserverade men lojala Katri, den alltigenom solidariska arbeterskan Soiniskan. I den yttre kretsen skymtar de skvallriga före detta arbetskamraterna och moster Augusta som erbjuder en frestande väg ut. Den dag Ruth inte klarar sig kan hon alltid lämna sin dotter hos moster Augusta.

Det ekonomiskt doserade språket

Prognosen för Ruth ser inte bra ut, men själva stilen i romanen är utan all sentimentalitet, och det ekonomiskt doserade språket (Söderberg!) är triumfatoriskt målmedvetet. Det har sagts att romanen slutar i optimism, men den tolkningen är inte vattentät. ”Klockan svarade med tolv långsamma, klingande slag”, lyder slutackordet. Det kan också betyda att det är för sent.

Moderskapet är alltid utsatt, socialt sett

Volymen kompletteras av innehållsrika kommenterande förord av redaktionskommittén och en artikel av Anneli Jordahl som visar på de mer eller mindre såriga kontaktytorna mellan klasser och stadsdelar i Helsingfors, mellan idealistisk socialism och rå revolutionär tanke, och hur det är att vara en fattig skapande kvinna i en värld som är uttänkt för män. Minoritetsombudsman Eva Biaudet imponeras av Karin Smirnoffs feministiska klarsyn i gestaltningen. Själv säger hon, trivialt och lite hisnande på samma gång: ”Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur våra liv som kvinnor kommer att förändras under de följande hundra åren.” Men, säger hon i nästa andetag, ”Det är slående hur utsatt moderskapet har varit socialt sett.”