Natten är ljusare än vatten

Om du vill läsa något personligt och samtidsförankrat i den österbottniska vardagen, dessutom inte alltför mångordigt, så är Kaj Hedmans senaste bok att rekommendera.

Om jag inledde fjolårets sommar med Lars Noréns mastodontverk, En dramatikers dagbok (2008) där författaren med den rätt som dagboksformen ger, detaljerat beskriver på ett oändligt antal sidor allt från dyra jeansinköp i Stockholm, komplicerade känslor förknippade med nära människorelationer till processarbetet som dramatiker och regissör, så får jag mer ut av läsningen av den bok som troligtvis har utgått från Kaj Hedmans dagboksanteckningar. Att det finns en viss likhet i titeln på Hedmans bok, Natten är ljusare än vatten med Noréns självbiografiskt färgade pjäs Natten är dagens mor (1982), är lite kul, men kanske mer en slump än en signifikant ledtråd för läsningen. Självbiografiska kan man dock med fog anta att texterna är i Hedmans bok, och något av Noréns tematik från Natten är dagens mor kommenteras av Hedman.

Komprimerade samtidskommentarer

Han börjar sent i februari, men texterna som aldrig är längre än en knapp sida långa, är inte daterade. De går att läsa som en pågående berättelse, som funderingar nedtecknade i februari ett år inte långt från utgivningsåret och framåt. Samtidsmarkörerna är många, Barack Obama får konturer i Tv-flimret och tidningsläsandet av lokaltidningen i den österbottniska småstaden får mannen som tänker och skriver att formulera sig smått ironiskt om storhetsvansinnet i höghusplanerna i en vacker park.

I vårt välfärdssamhälle där välfärden är ransonerad …

Den vardag som omger mannen, läs Hedman, verkar vara rena småstadsidyllen i bostad med egen gårdsplan, en trygg vardag i ett nyligen ingånget äktenskap med en högt älskad och omtänksam hustru med rötterna i USA, och inte så många men sedan länge etablerade vänskaps- och bekantskapsrelationer. Vardagen påverkas av ett handikapp, men ett gott liv är det fråga och trots konstnären-huvudpersonens små inkomster verkar paret ha tillgång till allt de behöver. Den trogna hunden bidrar till livskvaliteten och den har också fångats i en fundersam pose på bokens pärm, nere längst till vänster medan månen – den kalla vita vårvintermånen dominerar det högra hörnet. Pärmen fångar bokens tematik; författaren pejlar högt och lågt, småstadsperspektivet går hand i hand med mer existentiella tankegångar och världspolitiken, EU-politiken, kommenteras och nagelfars. Samhällets marginaliserade, de som alltför sällan positionerar sig i den offentliga diskussionen ger han en röst och förstås får vi hoppas att de som sitter på makten hör honom. Med ett språk som är mer poetiskt än det brukar vara i insändarspalterna, för Hedman här fram sina åsikter om allt det som gått snett i vårt välfärdssamhälle där välfärden är ransonerad och där mentalvården inte fångar upp de hjälpbehövande i miniessäform.

Vem får predika?

Hedman tar inte helt oväntat in kyrkan i sin berättelse. Redan på första sidan skrivs kyrkan in, texten avslutas med frågan ”Är Kaj Hedman en kyrkkristen?” Svaret får vi i den diskuterande texten om aposteln Paulus tankar om homosexuella. Den texten avslutar Hedman med ”Välkomna till kyrkan, ni förföljda och mobbade, ni psykiskt sargade, ni våldtagna, ni som under årtusendens gång har smutsats, hånats och förföljts.”

Musiken finns där som bakgrund, sällskap och samtalspartner.

Typiskt för Hedman, som bland annat kommit ut med nio diktsamlingar, är att plocka in musik i sina texter, musiken hör till livet, finns där som bakgrund, sällskap och samtalspartner. Intressant är prosaformen, att Hedman i denna bok lagt poesin som uttrycksmedel åt sidan och fyller boksidorna med prosa med poetisk verkan, komprimerade prosastycken eller utvidgade dikter kunde vara en stämpel för genren.