Septemberliv

Kaj Hedmans tionde diktsamling, Septemberliv bildar tillsammans med de två tidigare samlingarna Måltid, kvark och sula (2007) och Natten är ljusare än vatten (2010) en höjdpunkt i hans författarskap. De har alla en säkerhet i anslaget, konkretion och en djärvhet som kom in i dikten på 2000-talet. Septemberliv har fyra avdelningar, om man vill kan man läsa dem som fyra poetiska årstider. De skiljer sig från varandra genom sin olikartade form, temperatur och intensitet.

Septemberliv pekar förstås mest på hösten, också hösten i människans liv. Man är definitivt på andra halvan av livet, men det finns sol och värme, dofter, minnen. Minnena tränger sig på, men i dikten ges de utrymme bara i glimtar, de får inte ta överhanden. Samlingens första dikter är övervägande korta, snabba liksom  prövande, men bestämda ackord. Det börjar i moll, bland skuggorna, men strax bryter solen fram: ”sömn bakom/ ögat; gyllengult/ minne i / kvällssol/ träden minns”.

Septemberliv är en diktsamling som bär upp mycket rörelse

Barndomsminnen. Sol och mörker verkar kämpa om utrymmet, det börjar röra på sig allt mer. Det här är en diktsamling som bär upp mycket rörelse. Det finns en rastlöshet som gränsar till otålighet, som säkert delvis har sin grund i Kaj Hedmans livsrealiteter: att han p.g.a. sjukdom (som han berättat om i Panikboken) är rätt bunden till hemmet och är tvingad till en ganska snäv rörelseradie. Ibland samspelar dikterna på samma uppslag, någon gång hittar man en sömlös fortsättning när man vänder blad, det blir ett spel med melodi och synkoper som håller läsaren på alerten.

Poeten som klämtar och dånar

Andra avdelningen har just en sådan hög energi, så man kan fantisera om att poeten är en stor kyrkklocka, upphöjd, i rörelse, klämtande eller dånade beroende på hur nära man vågar gå. Den tredje avdelningen består av tolv prosalyriska texter som ibland utspelar sig på en kyrkogård, där tiden ofta tycks stå stilla, men ibland kan ta ett märkligt hopp.  Diktjaget och den som läser görs uppmärksam på att de döda ju landat i en definitiv ålder, fått sina år fixerade, medan de levande fortfarande färdas framåt. Samtalet med de döda aktualiserar ytterligare klasar av minnen – många manifesterar sig, andra vet man att de finns men kommer inte åt. Sinnesintrycken intensifieras, det är lätt att absorberas av ögonblicket.

Kyrkogården sover middag, i träden susar vinden tidlös. Spåren efter skorna i snön leder fram till en port i minnet, men den är stängd.
Bakom porten hörs röster, skymtar en barndom, klädd i kött, i moln, i dofter. Plötsligt är han där intill, barndomsvännen som har varit död så många år, medan all snön har fallit – hans ande, de mörkblå ögonen, han kommer ganska nära. Jag tittar, vänder sedan bort blicken. Till sist vänder jag om och går tillbaka till min egen värld, den som än mer liknar skuggor.

Grundstämningen  är elegisk, men stråk av andra blandade och subtila känslor tränger sig försiktigt in

Grundstämningen här är elegisk, men stråk av andra blandade och subtila känslor tränger sig försiktigt in i andra textsjok:”… Inga åtbörder, ögonlocken minns framtida kyssar, mjukt len och hudar, hjärtesorg, öppna systerlandskap, och andra skymningar där några redan var borta från jorden.”

Fötterna, kommunikationen, kollegerna

I den avslutande avdelningen är man tillbaka i de livslevande relationerna – av vilka alla oundvikligen bär en stor ensamhet inbyggd. Men också här finns rörelse, och hela samlingen slutar i en rörande bild med hand och fot, fot i hand. Kaj Hedman har alltid haft ett särskilt öga för människans rörelseorgan (jag minns händer och fötter redan i dikterna Sorgens bok som utkom för tjugo år sedan): ”jag håller din fot i min hand/ den är varm och trycker hårt, och sakta/ och det blir mörkt ute”.

Kaj Hedman är också grundligt inläst på samtida svensk lyrik

Kaj Hedman är också grundligt inläst på samtida svensk lyriker och han kommunicerar gärna med dem, ungefär som en jazzmusiker hämtar upp en fras eller ett tonfall från en kollega, som en blinkning eller en bugning. Jag tycker man kan läsa in olika sådana beröringar, snabba gester som pekar på Eva-Stina Byggmästar, Bo Carpelan, Tomas Tranströmer eller Kurt Högnäs. Men den som sätts främst i Septemberliv är Tomas Mikael Bäck: de kan mötas i musiken, eller i det slitstarka kommunikationsnät som dikten utgör: ”… kollegans öga i fjärran stad, nära/ land, vid vatten/ som ber, eller/ svarar”.