Gräset är mörkare på andra sidan

Med sina romaner om den amerikanska flickan och om Flatnäs gav Monika Fagerholm den finlandssvenska småstaden en otvetydig Twin Peaks-prägel. Skogen med sina ensamma stigar, mörka grantoppar och blänkande vatten. I centrum en död kvinnokropp, och omkring den småstadens alla udda och bisarra existenser…

Samma kusligt tryckande småstadsvibbar möter nu läsaren i Kaj Korkea-ahos thriller Gräset är mörkare på andra sidan, som handlar om fyra österbottniska barndomsvänner som alla berörs då Sofie, en ung kvinna från byn, oväntat kör in i ett träd och omkommer. Det är prästen Simon, som samma dag till allas förtrytelse blir ertappad med att fuska i Storsjöarsloppet, det är Sofies bror Loke som stammar svårt sen en händelse i barndomen, och Christoffer, som gruvar sig för att åka hem och berätta för sina föräldrar att han tänker gifta sig med sin pojkvän Andreaz. Slutligen är det den omkomnas sambo Benjamin, som blir alldeles kall av fasa när han på ett kort taget av en fortkörningskamera bara någon minut före kraschen plötsligt ser en svart skugga i bilen intill Sofie.

Jag blir så rädd när jag läser att jag måste sms:a en vän mitt i natten

Raamt kallas han, den svarta skuggestalten som i killarnas ungdom visade sig i trakten i samband med att en 6-årig flicka hittades död och sargad i skogen. Vad betyder det att han tillbaka, vem söker han, vad vill han? Också jag blir så rädd när jag läser att jag måste sms:a en vän mitt i natten.

Mellan spökhistoria och psykologisk thriller

Gräset är mörkare på andra sidan är en blandning mellan spökhistoria och psykologisk thriller med freudianskt stuk, proffsigt komponerad med avsnitt som växelvis följer huvudpersonerna och ofta slutar med en cliffhanger som gör att man jagar vidare i texten trots att klockan för länge sen passerat midnatt. Samtliga scener är stämningsladdade och klippta på ett sätt som gör att min fantasi ganska snabbt gör film av det hela. Boken kunde de facto bli en suggestiv långfilm eller miniserie; miljön är påfallande filmatisk, intrigen innehåller rikligt med spänningsmoment och huvudpersonerna har varsin tydlig problematik. Hantverket är rentav så gediget att det emellanåt balanserar på gränsen till att kännas beräknande – en mindre slipad berättarteknik hade eventuellt gett det hela en snäppet mer personlig prägel. Det är dock, konstaterar jag, min absolut enda invändning mot en i övrigt helt lysande roman.

Av de fyra huvudpersonerna är Loke kanske den som bäst stannar i minnet – han jobbar på radion trots sitt problem med stamning (Korkea-aho stammar också) och har lämnat bakom sig en barndom kantad av mörker och familjevåld. Korkea-ahos skildring av stamningens mekanismer – den slår naturligtvis till när man är som mest pressad och ur gängorna, men kan också triggas av minsta impuls – får mig att tänka på Siri Hustvedts Den skakande kvinnan. Hur oerhört frustrerande det är när kroppen plötsligt vänder sig emot en och vägrar samarbeta. Och den märkliga logiken bakom när och hur det sker – att den som i vanligt tal kan ha svårt att producera en hel mening plötsligt kan prata obehindrat när det gäller radio eller något annat sammanhang där det går att gömma sig bakom en roll!

Barndomens trånga rum

En annan tematik som också tangerar författaren själv är homosexualiteten. Christoffer bor tillsammans med skådespelaren Andreaz och de planerar att gifta sig men när han åker hem till mamma och pappa i Gränby är det som om han klev in i barndomens trånga pojkrum igen och han får plötsligt svårt att vara den han är. Det här motivet – den homosexuella sonens återkomst till barndomshemmet på landsbygden och hans svårigheter att hävda sin nya identitet inför de gamla och konservativa föräldrarna – finns f.ö. också hos Freja Rudels i hennes debut.

Jag förvånar mig över att homosexualiteten fortfarande verkar vara ett sådant tabu i vissa miljöer

Jag förvånar mig över att homosexualiteten fortfarande verkar vara ett sådant tabu i vissa miljöer och att det fortfarande anno 2012 kan vara en issue att komma ut ur skåpet. Men så är det uppenbarligen. Och scenen där sonen försöker berätta om sina planer för modern som bara upprepar sitt ”Du måste förstå att jag är din mamma…” får verkligen kallsvetten att bryta fram på ens panna.

Den som reser bort förändras

Ett annat mycket talande porträtt är det av brodern Macke som bygger hus tillsammans med sin Tuija som jobbar på dagis för att ”hon älskar barn”. Macke i sin tur gör sig lustig över att Christoffer läser folkloristik och hans stående skämt är att fråga om Christoffer har sett några tomtar än, eller om han kanske ska starta ett kommanditbolag som heter Christoffers trolleri. Bilden av Macke är obetalbar – Korkea-Aho har ett osvikligt sinne för språk och tonfall vilket också kommer fram då han i boken parodierar t ex nätkommentarer och insändare – men bakom ironierna finns en fråga om klass. Den ena brodern flyttar bort och blir akademiker och urbaniserad – den andra brodern stannar kvar, bygger hus och jobbar på korvfabriken. Har de längre någonting att säga varandra? Inte mycket, verkar det som. Samma ohjälpliga alienering kan man läsa in i många andra möten mellan stad och landsbygd i den finlandssvenska litteraturen. Den som reser bort förändras, och därefter tycks klyftan vara ett faktum.

Samma ohjälpliga alienering kan man läsa in i många andra möten mellan stad och landsbygd i den finlandssvenska litteraturen

Trots Christoffers svårigheter att inför familjen försvara sin sexuella läggning innehåller boken också scener som är friskt homoerotiska. Och än en gång måste jag fråga mig varför homosexuella skriver så mycket bättre och rakare om sex och begär? Är homosexuella mer du med sexualiteten? Eller har den homosexuella litteraturen helt enkelt utvecklat ett mer lustfyllt sätt att beskriva den på? Eller är det relationen mellan man och kvinna som fortfarande innehåller så mycket reminiscenser från gamla patriarkala strukturer, och så mycket borgerlig press från samhället att det sexuella tenderar att bli en bisak eller uppfattas som ytterligare en konvention? I en heterosexuell roman kan man nästan räkna in det obligatoriska knullet (gäsp). Det är sällan särskilt spännande (ofta är det uttryckligen halvtrist!), medan det i den homosexuella litteraturen fortfarande går att finna oförfärat passionerade beskrivningar.

Den österbottniske mannens passioner

Ett passionerat förhållningssätt till det mesta, inte bara sex, är f.ö. någonting som tycks karakterisera österbottniska män överlag, till den grad att man nästan kunde beskriva Gräset är mörkare på andra sidan som en bok om den österbottniska mannen och hans passioner.  Genom Benjamin, den döda Sofies sambo, får man uppleva hans sorg, raseri och svartsjuka, genom Lokes far hans stolthet och snabbt uppflammande vrede och genom prästen Simon får man en inblick i det religiösa Österbotten där brinnande tro går före både vetenskapligt tänkande och empatisk inlevelseförmåga. Baksidan av detta tunnelseende är naturligtvis att det som inte går att uttala inför dessa starka känslor och egenhändigt upprättade normsystem om rätt och fel måste visa sig på omvägar och i värsta fall sluta med tragedi. Boken fastnar dock inte i det nattsvarta, utan lyckas dechiffrera det och visa på möjligheter till försoning. Det – och den skickligt byggda intrigen– gör Gräset är mörkare på andra sidan till den perfekta julklappsboken. För vad kan vara skönare än att krypa upp i soffhörnet under årets mörkaste dagar och låta sig uppslukas av en riktig bladvändare?