Man har sina sidor. En antologi om män

Den första finlandssvenska akademiska utbildningen för människor med författarambitioner har avslutats vid Åbo Akademi efter två år och resulterade i Man har sina sidor – en antologi om män. Män uppges vara den röda tråden eftersom de tolv deltagarna, alla kvinnor, från första början upplevde sig ifrågasättas på grund av sitt kön och härmed levererar sitt svar på frågan om var männen håller hus. Lite ojämn, men med konsekvent drivna texter är antologin en stimulerande läsupplevelse.

Karin Erlandsson inleder med en härlig diktsvit om pepparkaksgubbar, ung kärlek och en liten japansk man som bor i sin frus livmoder:

En gång för länge sedan
blev han inkallad, då gömde han sig inuti henne. Han retades
rullade runt kring klitoristrakten så hon blev, ja, till sig,
framför officern som sökte honom.

Mia Franck presenterar en brutalare aspekt av mannen och gör det stiligt i
en ovanligt välpoängterad novell om manligt Samförstånd och genom att låta
en callgirl svara på frågan vad en man är.

Jag är trång. Jag är ljusröd. Jag är blond.
Jag är mörk. Jag är finsk. Jag är kåt.
Jag är utländsk och masserar naken.
Jag är en blyg oskuld. Ring mej.

Katarina Gäddnäs har redan hunnit ge ut tre diktsamlingar. Jag vet hur det
smakar i din mun är en prosalyrisk dikt med lugna, ömma bilder och minnen.

Karin Hubers Täkterdikter är desto kärvare:

puntarbisir me stora nevor

puffklippare å pukadjur

dummer myggo på svetiger ryggo

och det verkar som om Huber rör i en intressant doftande gryta.

Malin Kiveläs novell Potatisgris är en fin berättelse som ger mig samma känsla av moralisk och sorgkantad kärlek med förekommande drömmar om en annan tillvaro som några av karaktärerna i filmen Magnolia.

Katarina von Numers-Ekmans två noveller, De har lovat minus trettio och Påskäggshalsband, är välgestaltade, men hon skulle vinna på att försöka uttrycka sig mindre återhållsamt. Maria Nygårds män i de stringenta novellerna Käraste och Ta sitt ansvar utmanar läsaren genom att mest skymta mellan raderna, effektfullt i den senare, inte lika överraskande i den förra.

Annika Sandelin låter i novellen Walters lidanden den smått pinsamma relationen mellan en övergiven man och en nalle gestalta handfallenheten hos känslor som inte vet vart de ska ta vägen när frun har stuckit och man inte vet om det går att blanda röda och vita kalsonger eller så mycket annat för den delen.

Malin Slotte beskriver skickligt ungdomskärleken och våndan i Manfolk, en titel som jag för övrigt inte gillar till novellen. Slottes språk är ömsom mycket rytmiskt, ömsom blir det lite för mycket av det goda. Mister om beroende och förlust känns något mindre genomarbetad.

Greta Storlunds diktsvit Männen från andra sidan gränsen är å ena sidan både vacker och sympatisk, å andra sidan farligt nära gränsen till klyschor ibland. Hopplöst såld på djur som jag är faller jag pladask för den rörande dikten Vägvisare om en marinofficers största bragd:

Gång på gång försöker den häva sin kropp
över trottoarkanten på förortsvägen
Jag går fram, lyfter försiktigt

Innan igelkotten fortsatte sin färd
vände den sig mot mig
Jag kan svära på att den nickade

medan rader som Hon kände genast långtradarchauffören/ mitt bland cigarrer, tryffel/ och franska viner/ blinkande strålkastare/ i bensindoftande caféer skulle må bra av lite mer bearbetning. Det skulle också Caterina Stenius Natur – var har du ditt sköte? Eller kanske less is more i det här fallet – Stenius‚ omväxlande prosa/lyrikstil är tyvärr svår att ta till sig som den är, åtminstone för mig.

Puck Sumelius novell Hur man tas med folk är en skickligt skriven och roande beskrivning av människor som gör sig eller bara är omöjliga att tas med, frustrerat omedvetna om sina egna brister. Även Sumelius kunde liksom flera av de andra skribenterna gärna ta ut svängarna lite mer och tillåta sig frossa i sina träffsäkra beskrivningar och konfliktframställningar.Avslutningsvis kan jag konstatera att den finlandssvenska skönlitteraturen förvisso klarar sig alldeles utmärkt även med ”bara” kvinnliga skribenter.