Bildband, en resa

I sin första diktsamling Bildband, en resa fångar Karin Huber in sin läsare, leker med honom och gäckar honom – men visar också samma respekt för honom som rovdjuret visar sitt offer. Huvudpersonen i många av hennes dikter är ett lejon – lekfullt och lystet, hungrigt och behövande. Lejonet är kung på många olika sätt. Han inger skräck men han har, föreställer man sig, också en smeksam sida och en mjuk päls.

Tydligheten som vapen

Språket, stavelserna och ljuden är de verktyg Huber använder när hon blottlägger verkligheten, målmedvetet och ändamålsenligt. Också om man tycker att hennes dikter är lekfulla är de mättade med mening och innebörd. De medel Huber använder, metaforer och allitterationer, är aldrig självändamål, utan stöder diktens innehåll och leder en vidare i handlingen.

Lejonet är egentligen inte en bild för något i Hubers dikter, utan det är dikten. Liksom lejonets rovlystnad är värdeneutral – kanske t.o.m. känsloneutral(?) men också intensiv, är också dikterna samtidigt starka och distanserade, nästan svala. Läsningen och jakten är ändå mättade med stämning och har många olika innebörder. På samma sätt som man upplever att distans och närhet egentligen inte behöver utesluta varandra, gestaltar Karin Huber också känsla, medvetenhet och intuition som element som kompletterar, inte utesluter, varandra.

Dynamisk och skarp
Bilden av lejonet är emellanåt skarp och tydlig, ett infångat ögonblick före språnget och emellanåt suddig, dynamisk och fartfylld:

det är för tidigt och
stiger in i bilden
alldeles för sent för oss
piskan vinkar till mig
att mötas öga mot öga
än sover litet lejon
morrhår mot hand

ljus smeker, strimlar

Huber är bra på att fånga in motsatspar och låta dem finnas sida vid sida för att ge kraft åt varandra och lotsa en fram över dikterna, genom den lilla kvadratiska boken, vars pärm är en lins som har ett lejonpar i fokus.

Liksom jakten och lekfullheten är viktiga element i läsningen, blir kroppsligheten det också. Huber gestaltar många olika slags kroppar och kroppars upplevelser, både upplevelser som är njutningsfulla och sådana som förmedlar känslan av att något är obekvämt eller fel. Det handlar om vilken position man har, vilken attityd man väljer: verkligheten är lika mångbottnad som dikten – och kroppen.

Det är lätt att uppskatta Hubers dikter och det är lätt att “förstå” dem. Dikterna är inga hårda nötter att knäcka. De väcker inte heller stora känslor av kärlek, beundran, sorg eller avsky. De är i all sin enkelhet tydliga och starka. De visar att författaren är medveten om vad hon tagit sig an och att hon vet vad hon gett sig in i.