Min kamp 2

… det enda jag tänkte var att jag skulle komma igenom det här. ”Det här”, det var livet. Komma igenom det, det var det jag höll på med.

I andra delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie Min kamp, går författaren vidare i sin gestaltning av det egna jaget och den värld som omger det. Det finns två huvudteman i litteraturen; kärleken och döden. I första delen av Min kamp var döden det centrala. I andra delen är det kärleken. På det episka planet är boken en kärleksroman. En skildring av kärlek, lika brinnande, glödande och ångestfyllt pyrande som i Majakovskijs Om det där. Romanen är en gripande skildring av kärlekens olika stadier, från en försiktigt spirande förälskelse och emotionellt fyllestrulande, till en växande, uppblommande kärlek, samboende, barn och familjeliv, samt naturligtvis den obligatoriska tröttheten, ledan och skuldkänslorna. Det är en stark och övertygande berättelse om ett kärleksförhållandes anatomi och livscykel.

En berättelse om exil

Parallellt med denna kärleksskildring går en berättelse om främlingskap och exil. Knausgård är en norrman i Sverige och ställer sig utifrån denna position frågor om identitet, etnicitet och nationalitet. I Knausgårds roman står Sverige för något annorlunda än Norge. Det står för modernitet, det konstlade, kultiverade, tama och feminina, i motsats till det manligt naturliga och vitala Norge. Den här dualismen förs han in i genom sin polare Geir Gulliksen, som är en slags radikalkonservativ Mefisto för författarens vistelse i Sverige. Det ligger nog något koketterande över författarens outsiderförhållande till Sverige och det moderna.

Sverige kanske är ett mentalt tillstånd i författaren själv

Det ligger nära till hands att avfärda det som ytligt raljerande med stereotyper. Men, här finns samtidigt drag av personligt avund och kanske skräck inför en klassisk solitär maskulinitet bestående av kraft, mod och förakt mot svaghet, något han hänför till en norsk manlighet. Så: kanske Sverige är ett mentalt tillstånd i författaren själv. På ett plan hyllar han denna manlighet, medan han på ett annat skriver vackert om motsatsen. I få böcker av manliga författare kan man t.ex. läsa så nära och övertygande skildringar av förlossning och barnskötsel. De ömsinta skildringarna av barnen hör till de vackraste partierna i romanen. Så fyllda av kärlek – så främmande för all machomentalitet. Det hindrar inte att Knausgård också på ett ärligt och självutlämnande vis skriver om de negativa känslor som träder fram, då han sköter sina barn på heltid.

Spänningen mellan resonerande och berättande

På samma vis som i första delen, består boken inte enbart av detta episka plan, utan också av mera resonerande partier och metalitterära grepp. Trots att Knausgård är en gudabenådad berättare är det nog den växelverkan som uppkommer mellan det berättande och det resonerande som ger romanen dess spänning. Förhållandet mellan dessa plan består av paradoxer, som gör helheten till något mera än summan av beståndsdelarna.

Avståndstagandet från det moderna, fanns redan i förra boken, i de nästan programmatiska resonemangen kring äldre konstverk. Jag ser egentligen hans litterära projekt, så som det kommer till uttryck i Min kamp, som en kamp mot modernitetens avförtrollning. Knausgård vill i skildringen av sitt liv ge det ett förtrollat skimmer. Inte som något transcendent, utan så konkret som möjligt. Genom att skriva återförtrollar han livet. Ger det en mening, som annars inte skulle existera. Här ligger det en paradox. Skrivandet drar honom bort från det vardagsliv han genom sitt skrivande vill ge en mening bortom tristessen, meningslösheten och den deprimerande likgiltigheten.

Kampen mot modernitetens avförtrollning som litterärt projekt

De resonerande, essäartade partierna ger handlingen en resonansbotten, som på ett märkligt vis samtidigt förstärker och motverkar fiktionen. I berättelsen kan man se en human ärlighet, något mänskligt, eller är det ändå något alltför mänskligt, för att hänvisa till Nietzsche. Knausgård beskriver starka emotioner, kärlek, sorg, ångest, medan han samtidigt uttrycker ett förakt för detta:

Känslan det ingav mig var en känsla av femininitet. Det var förödmjukande…

Bokens Knausgård lever i ett spänningsfält mellan ett mytiskt Norge och ett symboliskt Sverige, där han upplever en total alienation. Ett återkommande tema i boken är just detta utanförskap:

Så livet jag levde var inte mitt eget. Jag försökte göra det till mitt, det var den kampen jag förde, för jag ville ju det, men jag misslyckades…

I manlighetens mytiska mörker

Knausgård vantrivs i kulturen och kulturen det är Sverige med dess politiskt korrekta, postmoderna kulturknuttar. Naturen det är Norge och den norska traditionen, Ibsen, Hamsun, Hauge. Resliga män som rakryggade möter stormen på en fjordklippa. Det är en sådan manlighet Knausgård beundrar. Tankarna går till Klaus Theweleits bok Mansfantasier, där han redogör för den manlighet som låg till grund för nazismen.

Han skiter i hur läsarna reagerar. Eller kanske inte

Knausgård är provocerande, då han ger sin romanserie titeln Min kamp. Lika provocerande är han då han vandrar kring i manlighetens nästan mytiska mörker. På många ställen i boken kommer hans beundran för en reaktionär, antidemokratisk kultursyn fram. Han strävar inte efter att vara till lags och politiskt korrekt. Det kan man inte vara som författare om man hyllar sin konstnärliga frihet över allt. Knausgård vill med sitt skrivande vitalisera sitt eget liv och skiter, åtminstone i detta sammanhang, i hur läsarna reagerar. Eller, kanske inte.

I detta paradoxala projekt har också läsarna en uppgift som publik, som en massa att trollbinda och förakta. Eller, kanske inte. För, jag skall kanske inte föra detta solitära tema allt för långt. Romanen bygger, som jag redan påstått, på paradoxer, på ett dialektiskt förhållande, på en konflikt mellan konstnärskapets ensamma frihet och kärlekens meningsfulla bundenhet. Det sägs att ”störst av allt är kärleken”. Jag vet inte om detta också gäller i Knausgårds roman, men den är åtminstone den episka pådrivaren.