Kroppens kalligrafi

Susanne Ringells nya bok Kroppens kalligrafi är om man så vill en novellsamling, eller en roman med en röd tråd av mer alternativt slag. Den är skriven till den nyligen, för tidigt döde maken Anders Larsson, känd som författare och teaterman.

Texterna handlar om paret, ibland under tider medan maken levde, samt om att vara ”hon” som blir kvar och som under bokens gång har olika namn. Om åldrande och andlighet, en borttappad reslust som kanske en dag återvänder, barn som aldrig föddes men lever som konkreta personer i fantasin.

Genialiskt om barn

Någon har sagt om Hemingway att han var två olika författare, beroende på om han skrev i första eller tredje person. Att texten så fort han skrev i jagform blev mycket sämre. Då tappade han det vidsträckta perspektiv han så väl behärskade, blev sentimental och självupptagen.

Något liknande fast med andra utgångspunkter gäller Susanne Ringell. Skillnaden som långt ifrån är lika drastisk som i Papas fall, finns mellan de partier där hon skriver om (inifrån) barn respektive vuxna.

En novell av henne jag aldrig har kunnat glömma heter Eivorskap och finns i Det förlovade barnet (1993). Den fick mig att tänka att hon är en av de skickligaste författare jag vet när det gäller att på vuxet vis återskapa den inre monolog ett barn för med sig självt. Jag minns också att jag tänkte att kraftprovet författaren klarade var att kunna låta bli att påpeka det självklara: att namnet Eivor (Ej vår, ordparet har två betydelser) precis speglar flickans känsla i novellen av att inte höra hemma i sin familj.

Det är som om författaren glömmer att hon är vuxen och författare, som om texten rinner fram ur det undermedvetna

Lika skimrande som jag minns den novellen, är det avsnitt i den här boken som heter Vi två.

Det är som om författaren glömmer att hon är vuxen och författare, som om texten rinner fram ur det undermedvetna. När jag läser rader som följande identifierar sig det barn som var jag helt med känslan. Först handlar det om flickan:

Hon vill vara med de andra som också vill röra sig, på gården som står stilla och mottar deras rörelser med glädje och med tacksamhet. Gårdar får tråkigt utan barn och om de faller blåser gården svalnat men ännu mjukt asfaltsplåster över, över deras små sår.

Sedan om pojken, med kortare meningar som speglar Anders Larssons språkbruk.

Han har aldrig tråkigt. Han tycker om att tänka, leker gör han mera sällan. Det kan man göra sen när man är vuxen. Då måste man leka för då har tråkighetens troll svalt en med hull och hår och man måste spy ut sig i små lekportioner lite i taget.

Flickan hör till de personer som när hon är tio säger ”när jag var barn” (alla barn som gör det vet att man bör begränsa uttrycket till sin inre monolog, om man inte vill bli på ett deprimerande sätt tillrättavisad).

De här berättelsen växlar mellan flickan, och den pojke hennes man en gång var, som hon inte kände då men föreställer sig. I hennes fantasi får båda nu ett syskon det vill säga varandra. På telepatisk väg. Jag tycker mycket om Vi två.

Suddigare när det handlar om vuxna

Även i det vuxna tonfallet finns ofta barnets speciella finurlighet kvar. Jag är glad när jag hittar någon som liksom jag inte heller tycker om stenpartier: Stenpartiets växter rör sig inte. De går ingenstans.

Det mest irriterande av dem är sättet att framställa sig själv som obetydlig.

Det är inte så att Ringell skriver dåligt när hon skriver om vuxna, även om en del av precisionen försvinner. Språket är, kanske medvetet, tillsuddat och emellanåt pedantiskt, som när hon använder ett fint ord ”humiditet” och sedan förklarar att det betyder ”fuktighet”. Maneren tar ibland över, som de aldrig gör när barndomen är i fokus. Det mest irriterande av dem är sättet att framställa sig själv som obetydlig.

Man hittar också konstpauserna från scenen, på ett sätt som inte är helt irrelevant: Att, också vila är ett verb.

Småbarnsmodernism

Intuitionen lyckas inte bygga upp texten i vuxna avsnitt på ett lika säkert sätt som i barnavsnitten, där den inte slår fel. Jag måste fundera många gånger på vad en mening som den följande innehåller: Selma Lagerlöf och hemma min man mumlande är jag där, fritt flödande ut i rummet är jag här i snön som en ängel. Till sist kommer jag fram till att meningen återskapar hur ett litet barn talar. De ord som är känsloladdade har man lärt sig först, vissa funktionsord finns inte ännu i talet eller man hoppar över dem för att man snabbt vill få fram det viktiga.

Den här typen av småbarnsmodernism har alltid fascinerat mig

På ett likande sätt talar också vuxna när de lär sig främmande språk, och på lektionen blir ivriga när det gäller att berätta något. (Tolkande läsning: När jag är hemma, läser Selma Lagerlöf eller är inne i hennes stämning, och hör när min man repeterar för sig själv…).

Den här typen av småbarnsmodernism har alltid fascinerat mig. Problemet i det här fallet är att meningens omgivning går i en mycket mer vuxenrealistisk stil. Det finns en inkonsekvens, som å andra sidan är intressant. Vuxna kan i vissa korta tillstånd vara mera barn än de annars är.

Munskyddet en liten drake

Ringell är bra på bilder, som ”gummibandsleende”. Jag tycker om hennes sätt att göra om ord, som när hon med all rätt säger att ”mammografi” borde heta ”kvinnografi”. ”…de flesta kvinnor har bröst, vare sig de kommit till amningens mammaglädje och nytta eller inte.”  Trots att pandemin är det sista jag eller antagligen någon annan heller längre orkar läsa om, tycker jag om munskyddet på isen som är som en liten, lågflygande drake.

När glidningarna lyckas är de spännande. Som den nästan omärkliga, skrämmande förskjutningen av ett verbs konstruktion, där man plötsligt undrar vem som tappar håret: Hon hade rött hår, likt vissa färska grankottar, tills cancern tappade det, och gröna fingrar tills cancern klippte av dem. Och tidsaspekten när jaget analyserar sin besvärliga relation till kyrkan är intressant: Hennes egen natursten har allt mindre blivit lättare av att besöka gudstjänster, ljusare. Med andra ord, som jag förstår det: den egna naturstenen blir ständigt lättare och ljusare, men gudstjänsterna gör att farten stannar upp allt mer.

Den här texten, en av dem som heter Som en resande ett rum och börjar på s. 91, förstår man att är viktig för författarens sorgearbete. För mig som läsare är den skissartad, och jag undrar om något annat är meningen. Emellanåt har jag den känsla man kan ha när man googlar sig fram till en sida där det står ”du har inte rätt att läsa innehållet”. Jag tänker också på Ringells bok God morgon som utkom för några år sedan, som jag också skrev om och tyckte var betydligt svagare än Kroppens kalligrafi. Att jag i den också tyckte att de minst intressanta partierna var de som kändes som om de hänvisade till privata sfärer och fantasilekar.

Den kritiska sommaren då novellen utspelar sig är den då barnen som aldrig föddes flyttar hemifrån

Ringell månar om det privata, om sina känslor och andras, här särskilt den högt älskades. Det måste en författare få. Risken är ändå att texten blir urvattnad. Och texten är det enda läsaren har. Som det är nu pratar författaren om paret utan att berätta om dem.

Den kritiska sommaren då novellen utspelar sig är den då barnen som aldrig föddes flyttar hemifrån. De här barnen har relevans för paret i boken, och säkert för författaren. Och kunde ha det för läsaren, om författaren utvecklade spåret lite mer än hon gör.

När kvinnan som funderar på att lämna sin man talar hör jag en scenmonolog, men den känns genom sin rytm och sina uttryck inte expressiv utan teatralisk. Kan det vara en yrkessjukdom, hos en skådespelare som också är författare. Fokusera på repliken, men ha en övertro på vad den kan åstadkomma på pappret, utan betoningar, medföljande ansiktsuttryck, etc.

Gripande och självklart

De avsnitt om paret där det inte är konfliktfyllt mellan dem är både gripande och känns naturliga. Starka i känslan utan att bli sockersöta eller gråtpornografiska. Som de avslutande sidorna som utspelar sig i svampskogen.

Det är framför allt i intuitiva formuleringar läsaren får syn på livskamraten. Han är ”En man och en sårad solstråle, ett barn.” När det gäller paret tillsammans konstaterar författaren: ”Han kan knappt skriva sin namnteckning och hennes stil har alltid varit mycket barnslig.”

Jag tycker om författarens speciella humor, som här hon konstaterar att huvudhåret gärna får falla av bara inte könshåret gör det. Någon gång blir det ändå krystat, som när hon funderar på vad en manlig musa kallas (just det, du har hört den förut). Det kan bli piruetter, som i det annars varmt roliga/ roligt varma avsnittet Kontorsmännen: Först, när han kom på jobb om mornarna, nästan lika tidigt som butiken öppnade, klockan sex, var kaffet ångande varmt så att han kom igång, men sedan när affärerna började hetta till och det krävdes kallsinnighet följde vätskans temperatur smidigt med och blev till is i magen.

Som helhet är boken en vacker kärleksförklaring, riktad till en finurlig man jag är alldeles säker på att läser den.