Jungfrutornet

Kvinnorollen var ett tema i den åländska poeten Katarina Gäddnäs förra bok Hon. På ludna tassar (1999). Att så även är fallet i Jungfrutornet ger inte bara titeln utan också omslagsbilden en antydan om. Pärmen visar baksidan av en svart ärmlös klänning med halvöppen dragkedja. I dikterna talas det om alltför trånga klänningar och tankarna går till en alltför snäv kvinnoroll som hämmar en från att leva ett fullödigt liv.

I bokens inledande dikt finns något av en programförklaring: ”mödosamt från vattenytan / och den första stavelsen / på ett snigelmanifest / för alla som behöver / en lång sträcka / för att lyfta / jag slår med vingarna / skulderbladen klapprar av fröjd / och nyckelbenen växer flera centimeter / i glädje över att människan rätar på sig i sin fulla länd / inte längre rädd för att / den småblommiga klänningen”.

Här finns ett humanistiskt engagemang som får mig att tänka på den svenske poeten Bruno K. Öijers ord om poesin ”som en sista motståndsficka i vår förnedringskultur”. I sitt sätt att blanda högt och lågt, vardagen symboliserad av ”den småblommiga klänningen” med större funderingar som ”att räta på sig i sin fulla längd” eller formuleringar som ”i gräset ligger plommonträdets drömmar / som gula post-it lappar” påminner mig Gäddnäs även om andra svenska poeter som Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Med dem delar hon också den drastiska humor som ibland skymtar mellan raderna.

Jungfrutornet är indelad i åtta kapitel. Det första kapitlet ’Den hemliga stjärnkikaren’ utgår från den italienske renässanshumanisten Giordano Bruno som hävdade att universum är oändligt och att allt är besjälat. Bruno blev bränd på bål som kättare.

I ett försvar för tankens frihet skriver Katarina Gäddnäs ”somliga börjar vackla / gunga mycket kraftigt / när de anar att jorden under deras fötter / inte är universums medelpunkt / att det finns andra system / att solen och alla stjärnor”.

Men att enbart intellekt inte är tillräckligt vittnar följande rader om ”och det händer att vi drabbas av yrselanfall / när världskarusellen snurrar / med ettusensexhundra kilometer i timmen vid ekvatorn / men också astronomen / i ett stålkallt observatorium / kan med pannan mot betongen / känna den andres hjärtslag”. Dessa rader påminner mig om Nils Ferlins dikt Barfotabarn: ”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus / fördunstar all vår oro och smärta. / Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt mellan hjärta och hjärta.”

Tvivlet är ofta närvarande då vi följer diktjaget i Jungfrutornet: ”biter mig fast i det sista ordet / biter och biter genom nätterna / genom dagarna utan ljus / genom dagar med ljus och / lokala avtalsförhandlingar / föreläsningar i retorik / och vaggsånger / hänger kvar i sången / med blödande fingrar / men om berget / ingenting annat / än stumhet och köld”.

Språket som en frigörande kraft går som en röd tråd genom boken. I raderna ovan tycks det levande språket ställt mot det byråkratiskt torra eller döda språket som inte förmår uttrycka utan bara beteckna.

Jungfrutornet kan läsas som en allegorisk kvinnlig utvecklingsberättelse. I ’Den hemliga stjärnkikaren’ heter det om sjärnskådarens oäkta dotter: ”blek sitter i tornrum och väntar / sitter i spänd förväntan / sitter i fönster hela dagarna / sitter i spänd korsett / och broderar / små, små röda stygn / ett vackert mönster / monster av duglighet”. Kapitlens namn bär spår om diktjagets utveckling: ”Metamorfos betyder fullständig förvandling”, ”Vaken i mausoleet” och ”Reste sig och sprängde sin klänning”.

Som ofta är fallet när det gäller bra poesi vägrar Katarina Gäddnäs dikter egensinnigt att underordna sig en enda tolkningsmodell. Levande och mångtydigt vilar hennes språk i sig självt och slår samtidigt öppningar i verkligheten.

Den näst sista dikten är vacker i sin enkelhet: ”Ibland hittar någon tillfälligt hem / och står där stum på tunet / bland krusbärsbuskarna / med rosenkransen i fickan / bland fler frågor och färre svar”.