En författares inbjudan

Efter ett par läsningar får man känslan av att Katarina Gäddnäs senaste och femte diktsamling inte enbart är vad den först förefaller vara: en vitbok, en sammanfattande rapport från det gångna året, från augusti 2006 till augusti i år.

Som motto för boken har hon Gunnar Ekelöfs Färjesång: ”Jag sjunger om det enda som försonar,/ det enda praktiska, för alla lika:/ Hur sällan mänskan äger makt/ att avstå makt!/ Att avstå jag och talan, avstå – / det enda som ger makt. /…/ Endast som vittne är människan till: Tag och skriv!”

Den är en inbjudan till samtal, att dela en läsning av samtiden och året som gått.

Bort och hem igen

Liksom i Gäddnäs tidigare dikter läser man i Vitbok om vardagen, om det konfliktfyllda i att vilja ge sig i väg och sen längta tillbaka, tvånget att välja. Det handlar också om att bli lämnad och att själv lämna bakom sig och gå vidare. I kärleken till enkelheten förenar hon sig med Ekelöfs estetik: att sjunga om ”det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika.”

Hon ger uttryck för samma dilemma hon också tidigare ventilerat, trohet och tvivel, hon balanserar mellan allvar (patetik), mild ironi och vänliga skämt. När du väljer (bort) någonting tillför du din verklighet någonting, men bestjäl du då samtidigt någon annan? Alla val du fattar återverkar på andra, men låter du bli att välja blir slutresultatet en inskränkning, både för dig själv och för andra. I Vitbok är livsvalen och beslutsångesten förankrad i det allmänna, politiska och i det privata.

När det gäller finlandssvenskheten är kanske den bild man får framför sig när man läser Gäddnäs Vitbok alla som sitter i köket och läser tidningen. Vi har läst samma nyheter hon skriver om och säkert många tänkt i samma banor, men inte med exakt samma ord. Att dela med sig av gemensamma självklarheter kan också ses som en utvidgning av den gemensamma tankesfären.

Vardagens fasa och tröst

Gäddnäs skriver om längtan hem när hon sitter på färjan, på väg hem efter en arbetsresa, med nya skor på fötterna och med de här dikterna bjuder hon alla läsare hem till sig, att dela hennes tankar och reflektioner, ångesten inför den framtid hennes barn kommer att möta, men också den tröst samma barn skänker henne: ”just då skickas en värmestyrd robot/ rakt mot min säng/ en sömndrucken missil/ borrar sig in i min famn/ jag exploderar av kärlek.”

Det enkla är förrädiskt. I Gäddnäs dikter hittar man sammansättningar som överraskar och en klartänkthet, en förankring i (nu)tiden och rummet som känns befriande.

Man kan naturligtvis tycka att nyhetsrapportering är torftigt liksom man kan tycka att vardagsliv är torftigt, men när allt kommer omkring är det här en väsentlig del av betydelsen i våra liv finns, som det kommer fram i dikten ”Skrivarvecka i hufvudstaden”: ”/…/vinet tar slut dubbelt så fort/ det susar i rören/ skuggan av ingenting/ kastar sig mellan vita väggar/ det är dubbelt så lite av allt”.

Den tomhet som behövs för skapandet, för att utvidga medvetanderummet är dubbelt så lite och hälften så mycket. Många av Gäddnäs dikter förmedlar den här paradoxen.

Under varje dikt finns en datering och det förstärker vitboksuppdraget och ger diktsamlingen dess dagbokskaraktär. De flesta dikterna har hämtat sitt stoff från det gångna året, de ligger nära i tiden och det kan kännas kluvet. Å ena sidan är det nyheter som ligger så nära i tiden att man minns dem bra. Det blir ett minne man delar med författaren.

Närheten kan också kännas besvärande. Man har inte ännu fått den distans som skulle behövas för att man kan dra ut det riktigt väsentliga och man har svårt att sätta de enskilda rapporterna i relation till något annat än möjligen den egna vardagen, i dikterna författarens. Ofta lyckas hon spetsa till det, göra sammansättningar, som gör att dikten tillför verkligheten något nytt, som i ”Mirakelolja”:

Gambias president kan bota aids
han ber och smörjer folk med olja
sen är presidenten frisk
och kan fortsätta vara sexuellt aktiv
någon har uppenbarligen även bot
mot den globala uppvärmningen
för nu är det tjugofemjävlaminusgrader
och massor av snö
jag smörjer mina
kinder, händer, läppar
(22.2.2007)

Den här dikten skulle inte vara densamma om inte läsaren själv kan dra sig till minnes hur det var förra sportlovet, de två sista veckorna i februari, plötsligt bitande kallt och massor av snö.

Expansion och barnkammarrim

I tidigare diktsamlingar, företrädesvis Venuspassagen (2005) har Gäddnäs tagit avstamp i forskningsresanden och vetenskapsmän och låtit dessa herrar och deras tankar flyga iväg medan den hemmavarande stannar kvar i sina funderingar. Dikterna i den samlingen var en slags repliker, turvis fällda av den som gett sig iväg och turvis av den som stannat kvar.

I Gäddnäs andra diktsamling Hon. På ludna tassar (1999) härbärgeras det farliga och det beskedliga i samma varelse, i samma dikter. Man kan se Vitbok som en slags återgång till den tidigare enheten, det sammansatta och konfliktfyllda måste kunna rymmas i samma gestalt. I Venuspassagen fick Gäddnäs arbeta hårt och konsekvent för att hålla i och ihop det lyriska uttrycket. I Vitbok är det både lättare och svårare. Svårare för att det litterära kräver ett visst mått av sammansatthet för att kunna fungera.

Tankarna går till Lars Huldén och hans hyllning till det enkla. De två lyrikerna har också samma stillsamma humor. De delar intresset för det som av många kan uppfattas som olidligt inskränkt och tråkigt – därför att det representerar det infantila? Allas vårt pinsamma förflutna, eller den trygga känslan i den egna barnkammaren, folkloren. Dikten ”Det oöversättliga” borde kanske ha fått bli samlingens sista, den kommer nästsist:

Vad skulle världen förlora
om svenskan skulle utrotas?
/…/
Ingen skulle någonsin längre
ens i böckerna
karda ull, hässja hö
eller hänta skötar
ingen skulle kyssa barnens fötter
och mumla tåtisse, fotbisse
benknorre, knäkorre
lårvecken och lilla vällingsäcken
ingen skulle sjunga: alla vill till
himlen, men ingen vill dö
/…/

Dela artikeln: