Vampyrernas historia

Katarina Harrison Lindberghs Vampyrernas historia är en sammansatt, komplex och motsägelsefull bok om gränsfenomen – och fenomen bortom alla gränser. Författaren, som debuterar med den här boken, klarar av att skickligt röra sig mellan olika plan, väva samman det yttre med det inre, historia och nutid. Hon går systematiskt till väga när hon undersöker föreställningar, böcker och filmer om vampyrer.

Boken är indelad i tre avdelningar. I den första avhandlas ”Vampyren i folktron”. Den delen är en slags uppvärmning och den ger svar på frågor som varifrån vampyrtron kommit, incitament till de föreställningar som småningom förkroppsligats i varulvens och vampyrens skepnad och konst föreställande vampyrer.

Död eller levande?

Harrison Lindbergh dröjer ett tag vid reflektioner kring döda kroppar, vilka processer de genomgår och varför man kan tro att en som är död fortfarande lever. Efter ett tag börjar olika processer komma igång i en död kropp och hur dessa ter sig beror på klimat, fukt och jordmån runt graven. Sorg och den kris en plötslig död kan väcka hos anhöriga kan vara orsak till tankar, känslor och föreställningar man annars inte har. Ett ”onaturligt” långt liv kan också väcka misstankar. Pestepidemier och häxförföljelser var en gynnsam jordmån för vampyrtro. Båda dessa förekom före vampyrtrons uppsving i dekadensens och romantikens guldålder.

Pesten och häxförföljelser var en gynnsam jordmån för vampyrtro

I mellandelen, ”Vampyren i konst och populärkultur”, går hon igenom vampyrklassikerna, både inom litteratur – med Bram Stoker i spetsen och inom film, från Nosferatu till Twilight (som ju också finns som böcker) och tv-serien True Blood. Vampyren har ändrat skepnad, utseende och funktion, men somt består. Nedanstående text, som finns på en mesopotamisk kilskriftstavla, känns som evig, ständigt aktuell i våra föreställningar om av vad en vampyr är:

Ingen dörr kan hålla dem ute, /ingen regel kan få dem att vända,/ genom dörren glider de likt en orm,/ genom låset blåser de likt vinden

De rasar mot människan;/ de spiller deras blod som regn,/ slukar deras kött (och) suger från deras ådror.

De är demoner uppfyllda av våld,/ oupphörligen drickande blod./ Nedkalla förbannelsen mot dem,/ Så att de aldrig mer återvänder hit.

Omänskliga handlingar

I den avslutande delen, ”Vampyren i människan”, antar vampyrismen nästan metafysiska former, samtidigt som den handlar om historiska personer. Gilles de Rais, Vlad Dracula och Erzébet Báthory har alla levat. De har gjort sig skyldiga till våldsbrott av gigantiskt omfång, men de har också genererat historier och föreställningar man inte kan leda i bevis.

För att ytterligare fördunkla skiljelinjen mellan saga och sanning, fiktion och verklighet, är t.ex. den historiska Vlad Dracula en helt annan person än både greve Dracula i Stokers roman och filmhjälten i Francis Ford Coppolas Bram Stoker´s Dracula.

Harrison Lindberghs förtjänst är att hon klarar av att hålla greppet lagom fast om det hon har att berätta. Framställningen är levande, hon släpper igenom det mesta som finns i fantasins breda spektrum, men hon tar allt i tur och ordning och lyckas spinna sin framställning till en röd tråd som inte är svår att följa. Hennes framställning och reflektioner är föredömligt fria från värderingar, John Ajvide Lindqvist (med Låt den rätte komma in) mäts inte mot Bram Stoker, True Blood jämförs inte med Nosferatu. Hon har både formuleringsglädje och humor, bara ibland svajar formuleringarna till lite.

Författargreppet är greppet lagom fast

Friheten från värderingar är befriande eftersom Twilight ofta utsatts för en kritik där man fått känslan av att det snarare är åskådarnas eller läsarnas (oftast flickors) känslor och drifter som varit i skottlinjen – inte böckerna eller filmerna i sig. Omdömen om konstnärlig kvalitet har blandats ihop med moraliskt budskap på ett förvirrande sätt, som ofta haft bismak av flickförakt.

Allra intressantast blir boken när Harrison Lindberg tangerar frågan om vad det är som fascinerar med vampyrer, varifrån drivkraften till alla fantasier, böcker, pjäser (sådana har också funnits) och filmer kommit. Rädslan för döden finns naturligtvis i bakgrunden och behovet att tänka sig att det definitiva slutet går att återta – och samtidigt skräcken som väcks inom en ifall det som borde vara definitivt inte heller är det.

Den andra

Behovet att projicera ondskan på en konkret ”annan” är stort. Man skjuter den andra ifrån sig, men inser att den kan infiltrera sig i vilket samfund och vilken kropp som helst. Blodsugandet kan också ses som en allegori för destruktiva krafter som suger energi på ett mera allmänt plan.

Vampyrintresset kan ses som  ett symtom på den osäkra tid vi lever i

Om jag får tillåta mig en avstickare från Harrison Lindberghs bok: Ann Heberlein har en essä i DN kultur (16.10.2011, se länktips nedan) där hon skriver om nutidens intresse för skräck och vampyrer. Hon ser uppsvinget för till exempel H P Lovecrafts skräcknoveller som ett symtom på den osäkra tid vi lever i. Skräcken söker svar på frågor som ”Vem är jag? Är jag säker på att jag inte är monstret?” Paradoxalt nog kan skräck fungera som tröst, inte bara som adrenalinkick. Skräcken undersöker skillnaden mellan härstädes och hinsides.

Eros och thanatos

En annan tråd som spinns genom historien och boken är den som finns mellan död och erotik. Bram Stokers Dracula kan läsas på två sätt. Man kan läsa den som helt befriad från sexskildringar, så gjorde samtida recensenter, eller man se den som en kittel till bräddarna fylld av erotik. Erotiken, och då särskilt de förbjudna och återhållna drifterna har tagit allt större plats i sentida vampyrkultur. Det som tidigare var dunkelt antytt har blivit allt tydligare uttalat. Harrison Lindbergh påtalar den här utvecklingen, men låter den inte dominera framställningen.

Vampyrernas historias främsta förtjänst är kanske att boken visar hur man kan undersöka det obegripliga, hur man granskar något författaren och knappast läsaren heller, tror att finns i verkligheten. Föreställningen och konsten är verklig också om fenomenet inte finns.