Brgravd jätte

Det finns en djup oro i Kazuo Ishiguros romaner, som om bitar plockats ut ur berättelsen och lämnat efter sig hål, eller vita fläckar. Eller så anar läsaren mer eller mindre tydligt att alternativ skulle ha funnits i protagonisternas historia, och fylls av sorg över att de inte såg det.

Det är som om bitar plockats ut ur berättelsen och lämnat efter sig hål, eller vita fläckar

Samtidigt kan läsningen få en att begripa att det är barnsligt att tänka så. Berättelsen blir som den blir, livet blev som det blev, i efterskott går det inte att ändra. Men vi sörjer det som vi inbillar oss var avtagsvägarna till något bättre. Och någon gång kan det hända att man inser att det faktiskt fanns ett avtag man borde ha uppmärksammat. Som butlern i Återstoden av dagen.

När Ishiguro fick Nobelpriset i fjol skedde det med motiveringen att han i sina romaner ”med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”. Nobelpriset är en gammal konstruktion som prövas mot en litteratur som förändrats. Att Svenska Akademien ger sitt pris till författare som delar läsekretsen är väl bara att hoppas. Något annat skulle vara skrämmande.

Lyssna efter nya genrer!

I sin Nobelföreläsning säger Ishiguro att man måste vidga den litterära världen, att man måste hitta nya genren och historier. Det är viktigt att lyssna och inte ha förutfattade meningar om vad som är litterär kvalitet. En sådan han finnas överallt. Också i skenet av det är det intressant att märka hur hans senaste bok Begravd jätte utmanat kritikerkåren. ”Förbannat tråkig bok”, läser jag, och ”Vad vill han berätta egentligen?”. Nånting om vår tid kanske? Irritationen, där den är så här stor, väcker en ännu större nyfikenhet.

Irritationen, där den är så här stor, väcker en ännu större nyfikenhet.

Begravd jätte utspelar sig i ett land som ”ska bli England”, tiden är förlagd till 500-talet.  Människogrupper är i rörelse, på diffus flykt från någon konflikt. Det diffusa är överhuvudtaget dominerande, människorna lever i ett tillstånd av glömska, minns de något av det förflutna är det familjerelationer. Romanens huvudpersoner, det åldrade paret Beatrice och Axl minns att de har en son, och de ger sig av på en vandring för att hitta honom.

Misslyckad fantasy?

Det visar sig att den enerverande glömskan också beror på något utifrån kommande, på en drakes andedräkt som lagt sig som en dimma över landet. Andra övernaturliga väsen inkluderas också, jättar till exempel. De som tar detta som en genremarkör blir oroliga här. Fantasy ska väl inte en nobelprisförfattare skriva?

Begravd jätte utlöste en skärmytsling mellan nyligen bortgångna Ursula le Guin, som ironiserade över att Ishiguro inte ville vidkänna sin bok fantasy, när vilken läsare som helst kände igen fantasyns karaktäristika i boken. Dessutom var det ingen bra fantasy, dialogen var trist och platt, menade hon.

Attacken kan kanske läsas som ett försvar mot ett territorialangrepp, och kanske också en lite sårad reaktion för att en Nobelförfattare kidnappat element och drag som hör till en annan litterär kultur. Det förvånar en, för litteraturen, om något, är ju riket där man fritt kan flytta gränser, skapa hybrider, släppa in nya kombinationer.

En tid och en plats utan historia

I Begravd jätte konkretiserar Ishiguro i stället en tid utan formulerad historia, utan vidare kontext än den en individ kan hålla i sitt ansatta minne. Jag läser en recension som tänker sig att romanen handlar om Alzheimer, och om att en allt större del av befolkningen kommer att lida av demens och minnessjukdomar i framtiden.

Jag läser en recension som tänker sig att romanen handlar om Alzheimer, och om att en allt större del av befolkningen kommer att lida av demens

Det är inget dåligt förslag, men räcker inte till som underbyggnad för en hel roman. Finessen är i stället att romanen släpper in en mängd associationer och infall under läsningen. Det är som att befinna sig i en stor utgrävning där man kan hitta lämningar i den siktade sanden, glaspärlor eller guld. För ett ögonblick ränker jag på draken (som är ett femininum) som Margaret Thatcher, men den associationen får blinka till en gång, och sedan låta en treva sig vidare.

Den hjälplösa historielösheten

Långa passager i historien är också en ganska gravitetisk prosa, dialogen känns märklig, det är något skevt och icke kommunikativt över den. I min läsning gestaltar den ett tillstånd av hjälplöshet på ett drabbande – och elegant och finurligt sätt.

Kanske läser vi Sagan om ringen med en gammal tant i en av huvudrollerna?

Glimtar av humor och satir finns också inbyggt. Inte minst i det kätterska förhållningssättet till genre. Kanske läser vi Sagan om ringen med en gammal tant i en av huvudrollerna? En sådan tanke är frestande och festlig. Eller så är det en ny version av Don Quijote, vi läser, i så fall en parodi på en parodi. Då måste det enligt alla uträkningar bli stort allvar av.

Begravd jätte är en långsam resa in i insikten att vi är förlorade om vi inte relaterar till vår historia, de oförrätter vi begått mot andra och som begåtts mot oss. Begravd jätte går att läsa både som katastrofroman och som en berättelse om ett spirande hopp. Det hoppet är de känslor, eller snarare den känslighet som Ishiguros berättelse överför på sin läsare. I den meningen är han en djupt poetisk författare.