Kerstin Lindman-Strafford, som i två tidigare böcker reflekterat över far-dotter- (Fäder och Döttrar, 1986) och mor-son- (Mödrar och Söner, 1990) relationen, belyser nu i volymen Otto i Rhodesia. Ett finlandssvenskt emigrantöde, sin morfarsfars dramtiska liv som Rhodesia-pionjär på 1890-talet.

I denna unika dokumentärbok om Otto i Rhodesia försöker Kerstin Lindman-Strafford bland annat visa varför mängder av anonyma människor, däribland äventyraren, lycksökaren Otto Troberg, den fattige pojken från Kimito, lockade av löften om rikedomar i Afrika, lämnar hem, familj och blir en del av dem som är med om att bygga det brittiska imperiet.

Otto for först till Sydafrika, kanske lockad av diamantgruvorna, men sedan sökte han sig vidare till det som skulle bli Rhodesia och grundade där sin Finland-farm.

Samtidigt visar Lindman-Strafford hur de som lämnas kvar hemma får det om möjligt ännu svårare. I Ottos fall är det hustrun och en nyfödd son som i Åbo sliter och stretar för att klara sig. Otto kommer aldrig tillbaka men sonens brev når småningom fadern, numera Otto Berry.

Dessutom berättar boken om de fördomar mot äventyraren Otto som rådde inom släkten i Åbo där en och annan hade kommit upp sig socialt.

Förutom Ottos personhistoria, som Lindman-Strafford lyckats rekonstruera på basen av brev och andra dokument, finns här inblickar i några andra finländska emigrantöden samt de historiska händelser som medförde att Rhodesias grundare, Cecil Rhodes blev ett stort namn i det brittiska kolonialväldet.

Dessutom har Lindman-Strafford i några kapitel fått med de händelser från modern tid som lett till att den diktatoriska regimen i dagens Zimbabwe (tidigare Rhodesia) förföljer ättlingar till de vita kolonisatörerna och dessutom trakasserar alla dem som vågar kritisera den nuvarande presidenten. En resa till Zimbabwe, som Lindman-Strafford företog för tio år sedan, pekar redan på de spänningar som rådde i landet och sedan ledde till fattigdom och förföljelse av de vita farmarna.

Den genre där privata minnen och historia förenas och i vilken Kerstin Lindman-Straffords bok befinner sig, är intressant såtillvida att de ’okända’, de som inte är ’någonting’ här får komma till tals samtidigt som man får en inblick i hur det brittiska imperiet byggdes upp, av vilka olika bitar det bestått – i detta fall även ett finländskt emigrantöde. Lindman-Strafford lyckas även, medelst ålderdomliga uttryck i avsnitten om Ottos liv, skapa en känsla av både närvaro och tidsatmosfär. Dessutom ger tidsaxeln mellan det förflutna och nuet många tankekopplingar till imperialismens avigsidor.

Dela artikeln: