Ru

Kim Thúy, som föddes i Saigon, Vietnam, under Tet-offensiven 1968, och lämnade landet tio år senare som båtflykting, har i den innehållsligt gripande, stilistiskt vackra och filosofiskt intressanta prosaboken Ru i olika korta sekvenser, med hopp i tid och rum, som jagberättare återgett minnen från den tidiga barndomens Vietnam, invandrarexistensen i Kanada och författarens etablerade vuxenliv som översättare, advokat och krögare runtom i världen. År 2010 tilldelades Ru Kanadas främsta litteraturpris, Governor General´s Award och ett franskt pris, Grand Prix RTL-LIRE.

”När jag var liten trodde jag att krig och fred var varandras motpoler”

Även om Ru betecknas som en roman är det tydligt uppenbart att materialet är självbiografiskt. På franska betyder ru ”bäck”, i överförd betydelse ”flöde” (av tårar, blod, pengar), på vietnamesiska vaggvisa eller ”att vagga” sägs det i början av boken. Flöden är det faktiskt fråga om i den här (modifierade) självbiografin där både den ytterst poetiska texten, de starka känslorna och sinnesintrycken, de kreativa metaforerna, de tragiska minnesbilderna och det magiskt reflekterande tankeinnehållet flödar ut över bokens sidor och in i läsarens medvetande:

När jag var liten trodde jag att krig och fred var varandras motpoler. Och ändå upplevde jag freden medan Vietnam stod i lågor, och jag hörde talas om kriget först när Vietnam hade lagt ner vapnen. Jag tror att krig och fred i själva verket är vänner och att de struntar i oss. De behandlar oss som fiender om de vill och när det behagar dem, och bekymrar sig inte om hur vi definierar dem eller vilken roll vi ger dem.

En dikotomi lägger sig som ett filter över boken där tudelningen består av häftiga upplevelser som kastar en från sorg till glädje, från euforiska paradisiska känslor till det mörka helvetet, från exkrementer, ohyra och löss i trånga flyktingutrymmen till festlig samvaro och god mat:

Jag kan flugornas sång utantill. Jag behöver bara blunda för att höra dem kretsa omkring mig igen, vilket beror på att jag i flera månaders tid var tvungen att huka mig en decimeter ovanför en jättebassäng till brädden fylld med exkrementer under Malaysias brännande sol när jag skulle göra mina behov.

Exilens nytolkningar

Kim Thúy återger på ett fängslande, initierat sätt sin familjs historia och ämbetsmannaöverklassbakgrund, hur föräldrar och syskon först tvingas se ett Saigon intaget av kommunisterna för att sedan relatera den strapatsfyllda flyktingvägen till ett liv i säkerhet och trygghet i Kanada.

Det som tänkts som en kamratlig gest kan upplevas som en kränkning

Dessutom berättar Kim Thúy också om de olika nyanserna i släkthierarkier, sammanhållning och familjetillhörighet, vietnamesiska seder och bruk som hon växte upp med och som fick nya innebörder, förstärktes eller försvagades i exillivet. Ett exempel på detta är den kamratliga gesten att rufsa till någons kalufs som en kompis i samband med en lyckad fotbollsträning kan utöva mot en annan kompis i västvärlden. Men detta upplevs som kränkande i den vietnamesiska kulturen och inte som en kärleksfull, vänlig åtbörd. Men också denna gest kan tränga in hos vietnameser i exil:

Jag har haft turen att lära mig njuta av att vila huvudet mot någons handflata, och mina föräldrar har haft turen att kunna ta emot kärleken från mina barn när de spontant och utan att tänka sig för pussar dem i håret under en kittelstund i sängen. Själv har jag bara rört vid min fars huvud en gång. Det var när han sa åt mig att stödja mig på honom och hoppa över båtens reling.

Kim Thúy lyckas med Ru både på makro- och mikroplanet förmedla tragiska människoöden och omskakande historiska händelser som drabbar ett helt folk och ett land, både Nord- och Sydvietnam, där det tidigare franska kolonialväldet lösts upp på grund av den amerikanska invasionen till följd av den kommunistiska regimen som från Hanoi och norrifrån tränger söderut till Saigon.