Att läsa Kirsten Hammanns (f.1965) roman Mettes värld ställer krav jämförbara med den litauiske teaterregissören Cezaris föreställningar där skådespelarna för n:te gången spelar upp samma scen. Jag som romanläsare blir inkastad i något som ger sig ut för att vara en utdragen traumaberättelse, ett bidrag till den kvinnliga vittneslitteraturen. Kanske det till och med är rimligt att anta att de existerande slarvfelen i översättningen inte är där av tidsbrist, utan medvetet för att bidra till illusionen att läsaren i sin tur får vara vittne till den process romanhjältinnan Mette går igenom när hennes man Sören lämnat henne.

Kirsten Hammanns genombrottsroman, kvinnoskildringen Vera Winkelwir från 1993, knäpper på berättelsen effektfullt med meningarna ”Mitt namn är Vera. Det är några som har uppfunnit mig.” Romanen handlar om hur det går när Vera försöker leva upp till orimliga krav på kvinnlighet. Den nu aktuella romanen nominerade Danmark i fjol till Nordiska Rådets Litteraturpris. Berättargreppet är experimentellt också i denna roman om Mette.

Läsa lätt – och tröstshopping

På romanens första sida är en del av de två- och flerstaviga orden ihopbundna av bindestreck. Stackatoeffekten får mig att stanna upp, att reflektera över ordens betydelse; ord som används så ofta att de lätt blir slitna – de här orden som vi började lära oss läsa och stava rätt som sjuåringar i skolans läsebok. Längre fram i berättelsen, i denna case study, associerar jag till hur texten brukar löpa i de populära och naiva självhjälpsböckerna.

Romanhjältinnan Mette, 30+, kan dock inte hjälpa sig själv, utan fastnar i masturberandet i soffan i vardagsrummet där tv-filmer spelas upp med lyckliga eller sorgliga slut och tröstshoppandet av allt från godispåsar till onödiga köksprylar.

Tryggheten raserad

Hur har då Mettes liv blivit så meningslöst? Hur gick det så för Mette som i berättelsens början är så gulligt lycklig i sitt äktenskap med bestsellerförfattaren Sören? Sören är ett hett namn på allas läppar. Mette som gift har lämnat bakom sig en succékarriär som bildkonstnär. Mette och Sören är lyckligt kära.

Men hur går det när ormar raserar tomteboidyllen? Traumat öppnar upp för något som kunde vara en dagbok, men skriven utifrån. Det distanserade berättargreppet granskar Mette under en naivistisk lupp. Här görs även talrika tillbakablickar till hennes medelklassuppväxt där familjen om somrarna rullade fram längs med motorvägarna i Europa på väg till nästa campingplats. Mette och syskonen i baksätet är alltid lika äcklade av för mycket godisätande i baksätet.

Meningslös labyrint

Visst är det lärorikt att läsa en sådan här kuslig samtidsskildring, fastän den mal på i labyrinter utan att Mette hittar en väg ut ur sitt meningslösa ekorrhjul. Ingen ska tro att detta är en utvecklingsroman med någon avgörande höjdpunkt. Utmärkande för Mette är att hon är så totalt alienerad, lamslagen. Hon verkar inte ha någon endaste en djupare mänskorelation efter att prinsen Sören lämnat henne. Inte heller styr hon sitt liv i någon bestämd riktning. Ett aktivt shoppande får fylla behovet av närhet, liksom relationerna hon lever sig in i då hon tittar på filmer.

Samhällsspegeln som Hammann vänder mot läsaren är den samma som man kan skrapa fram under damtidningsreportagen. Mette har dessutom själv varit en grant spacklad kändis poserande framför sina målningar på sina vernissager.

Jämför Elaine Showalter

Den här sortens kvinnoliv som Mettes värld handlar om kunde vara intressant att jämföra med de kvinnobilder som man kan bläddra fram i 1800-talsromanerna. Suktande kvinnor, som drömde om prinsen eller som hade blivit försmådda i kärlek fanns det också många av förr-i-världen.

Detta pekar mot att den som närmare vill analysera denna roman kunde ha behållning av att använda sig av den amerikanska litteraturteoretikern Elaine Showalters feministiska analysmodell, kallad gynokritik, fastän romanen är sprungen ur vår samtid. Hammann skriver till och med in i sin berättelse att Mette som yngre skulle ha blivit galen om hon inte hade kanaliserat sin kreativitet på att måla tavlor. Showalter har skrivit om ”Female Maladies” med vilket hon avsåg situationen hos depressiva och hysteriska sysslolösa kvinnor förr.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

Artikel om Mettes värld