Här

Scenanvisningar:
Plats: en bondgård en solig dag i Renskogen i Evighetsdalen
Tid: när som helst
Fond: ett krig
Personer: flickan Billie 11 år, soldaten Rafael plus gäster

Solen skiner, kor råmar, tre soldater går på en grön äng mot ett hus. Sedan en massaker på barn, vuxna, en hund. De enda överlevande en 11-årig flicka och en soldat. Och fortfarande råder samma lugna idylliska stämning på ängen. Korna råmar, solen skiner.

Det är så Kristín Ómarsdottirs roman Här börjar. En detaljerad och saklig observation av ett händelseförlopp nedtecknat. Det är svårt att visuellt foga ihop scenen: en massaker med idyllens ljud och färger. Inledningsstycket är nästintill överdrivet färgmättat med noggranna färgangivelser på lakanen som soldaten virar in barnlik i innan han lägger dessa i en massgrav. Ett nästan lojt tonfall, fullständigt fritt från känslomässiga värdeskalor, kontrasterar mot det skedda och skapar en kuslig effekt. Efter massakern på invånarna på gården har soldaten skjutit sina två kamrater och släpat fram dem till de andra liken:

”Soldaten tog av sig t-shirten och tvättade överkroppen i vattenstrålen från trädgårdsslangen. Munstycket på trädgårdsslangen var vackert orange och hade tre olika inställningar: mjuk och oregelbunden stråle, skvättstråle och hård dunderstråle. Den var troligen inställd på det sistnämnda. Katten stod vid den röda brickan och slickade i sig mjölken från gräset. Lyckligt ovetande, som man brukar säga, råmande kossan på bakgården. Muuuuu.”

Att arbeta sig in mot kärnan

Vartåt kommer den här berättelsen att leda? Den kommer att handla om krigets hemskheter, makabra mot bakgrund av vardagslivets trivialiteter som inte avstannar? Den kommer att handla om uttryckslös och härdad ondska? Jag vet: författaren vill åt det väsentliga via det emotionslösa, avskalade; genom att vira bort allt kring kärnan kommer hon åt att visa något som annars inte blir synligt?

Allt det här finns det en öppning för i romanens inledning, men Ómarsdottir leder skickligt in läsaren i den icke-i-verkligheten existerande värld som hon skapar i sin text. Efter inte allt för många sidor accepterar man avsaknaden av realism och förutsägbarhet, och det att den här texten inte är ute efter att visa sin läsare något av det ovannämnda. Det är i själva verket helt egalt att det råder ett krig, det här handlar inte om krig alls.

Logiska orimligheter

Förutom romaner och lyrik har Ómarsdottir även skrivit dramatik och det är så den här romanen läses bäst som, som ett kammarspel; intimt och sparsmakat. Tempo och stämning i takt till I väntan på Godot. Soldaten Rafael och flickan Billie 11 år bäddas in i en märklig familjekonstellation och skapar sig ett universum av en fullkomligt logisk tillvaro men som är absurd i sin orimlighet. Scenen gästas av fyra besökare, en åt gången, som alla måste offras för att bevara den sköra värld som råder mellan soldaten och flickan. En mustig stomme i boken är berättelserna – om kärlek och att älska – som de två delar med varandra. Berättelser som man nästan är lockad att se som romanens centra.

Sen frågar man sig kanske om det här är en bok att tycka om? En nästan ovidkommande fråga i det här sammanhanget; personerna är inte skapta för att tyckas om, händelserna är inte iscensatta för att väcka tycke. Men Ómarsdottirs språk är det. Det är språket som skapar bokens hala men ändå förståeliga värld. Det är poesi, prosa och dramatik. Ann-Sofie Axelsson har i sin översättning fångat något med absolut gehör. Det finns inget statiskt i språket, vare sig stil, kod- eller tidsmässigt. Det arkaiska varvas ohämmat med det lakoniska och med vårt samtida talspråk.