Vennskapets pris

Kjell Askildsens texter har liknats vid Giacomettis skulpturer. De ser tunna och undflyende ut om man beskådar dem flyktigt, men drabbar en med sin uttrycksfullhet om man ger dem tid att möta en.

Det känns relevant att tänka att Askildens noveller sträcker sig mot någon annan konstform, fotografiet, filmen, målningen. Finessen i hans bruk av språket är minimeringen av språkets volym, i meningen utsträckning. Många av hans novellsamlingar orkar bara till hundra sidor. Det är få skribenter i dag som vågar reducera sitt uttryck lika mycket.

Askildsen är född 1929  och debuterade med en novellsamling 1953, epokgörande genom sin laddning i de snabba bilderna av möten mellan mänskor, män och kvinnor. Det var något nytt, på sin tid lite för vågat för de mest inkrökta konservativa kretsarna. Askildsen har skrivit ett hamvdussin romaner men är mest omtalad som novellist.

Få skribenter vågar reducera sitt uttryck lika mycket

Till 85-årsdagen gavs ut ett urval (författarens eget) som fick titeln Askildsens beste. Där ingår aderton noveller, bland annat ”Thomas Fs siste nedtegnelser til almenheten”, som något år tidigare utsetts till den allra bästa bok (av tidningen Dagbladets expertjury) som utkommit i Norge under de senaste tjugofem åren. Titelnovellen ger glimtar av en sur gammal gubbe som inte har särskilt höga tankar om livet och människorna – förtjusningen i en sådan protagonist finns också hos finländska läsare. Hos oss finns en viss folklig humor som tilltalas av ett sådant förhållningssätt.

Tittar man efter hans rankning på oddslistan för nobelpriset i litteratur – något som kan intressera när vi går in i vecka 41 –  ligger Askildsen två steg ovan  Eeva Kilpi på tjugosjätte plats. Många skulle gärna se priset placeras hon honom. Askildsen är redan översatt till ett tjugotal språk. Tre novellvolymer finns översatta till svenska.

Den avslipade formen

Askildsen är en gammal man, och har i princip slutat skriva på grund av en allvarlig synskada. Men nya noveller har inte publicerats sedan mitten av 1990-talet. En orsak till det har också sagts vara att samlingen ”Hundarna i Thessaloniki” fick en recension som anmärkte just på den ständigt lika avslipade formen, den som ”alltid” varit Askildsens kännemärke. Samma kritiker välkomnade senare Knausgård för hans flödiga skrivsätt, ine minst hans ”digressioner”, som något som fångade tidens ton och anda – och dess läsare.

Kjell Askildsen rör vid detta i Alf van der Hagens bok ”Kjell Askildsen. Et liv” som är ett slags hybridisering mellan intervju, och biografi och memoar. Det är också på van der Hagens initiativ som nya noveller av Askildsen gavs ut i fjol i volymen Vennskapets pris som består av ett dussin texter som kommit till under slutet av 1990-talet fram till 2004.

Han klär av sig, går från rum till rum och säger: ”Här är jag.”

Vissa av novellerna är korta också med Askildsenmått mätt. Den allra kortaste, på knappa två sidor handlar om en man som ärver ett hus, sitt barndomshem, sedan föräldrarna dött i en bilolycka. Den berättar om hans ritual att göra huset till sitt eget. Han klär av sig, går från rum till rum och säger: ”Här är jag.”

Bakom gardinerna

Hus är ett ofta återkommande motiv i Askildsens texter. Hus med ett orosmoment – en människa. Också i de nyutgivna novellerna finns grundpositionen man minns: en person, oftast en man, som står och tittar ut genom ett fönster. En som iakttar någon i hemlighet, tjuvtittar, som döljer sig. Spänningen ligger mellan detta ”Här är jag” och övertäckandet, hemlighållandet, förtigandet i relation till omvärlden.

Askildsen börjar alltid abrupt, slutar ibland lika abrupt, eller drar liksom för en gardin, stegvis men bestämt. Att lägga ut mer eller mindre ingående reflektioner, hitta en psykologisk koherens i personerna intresserar honom inte i kompositionen. Hans verkningsmedel är annorlunda.

Askildsen börjar alltid abrupt, slutar ibland lika abrupt

Det han skriver fram får en till exempel att tänka på det som Roland Barthes tänkte om fotografiet och det ha kallade ”punktum”, som betecknar något särskilt och svårdefinierbart men som träffar sin betraktare som ett slag i ansiktet. Det är en kvalitet som är bunden till fotografens avsiktslöshet, ett slags dokumenterande som skett liksom av misstag, för att det var en detalj som i det ögonblicket var just där.

De triviala händelsernas makt

Den första novellen i Vennskapets pris slutar också i en scen där huvudpersonen går ut och fotograferar ett par träd, en strand, horisont och himmel. Linjer. Nästan allt som sker i Askildesns texter kunde placeras ut i ett koordinatsystem som preciserar händelser och tillstånd som inte kan undvikas i ett människoliv: begravningar, mamma och pappa, som två olika planeter i ens solsystem. Gnisslet i kontakten mellan syskon. De triviala händelsernas makt att bringa en ur fattningen, framkalla frustration, begär, aggression. Alkohol. Sex.

Ansiktslösheten kommer av en viss intimitet, något odefinierat påträngande

Titelnovellen kan avläsas som en koreografi  kring en gemenskap i upplösning, något som kanske aldrig funnits. Männen som möts på en restaurang för att äta en måltid och återknyta till varandra blir egendomligt ansiktslösa, också den som härskar över perspektivet är underligt vag. Ansiktslösheten kommer paradoxalt nog av en viss intimitet, något odefinierat påträngande, så starkt att det kunde förtätas till en särskild aktör, som en skugga eller ett spöke.

Askildsen preciserar sig i också van der Hagens bok: hans område har aldrig varit berättelsen utan själva skrivkonsten. Med betoning på de två senare stavelserna, kunde man tillägga. Liksom i Giacomettis skulpturer laborerar historierna med proportioner. Och liksom fotografiet kan de fånga ett ögonblick. Det litterära språket som tränger sig bortom berättelsen som händelseförlopp med bestämd början och markerat  slut kan få syn på nya och helt häpnadsväckande ting.