Där vi en gång gått

Det sägs att man i Åbo slott kan se avtrycken av den fångne Erik XIV:s armbågar. Historien lämnar sina spår och vi föds inte in i ett tomt rum, utan in i en verklighet där tidigare generationer satt sina djupa avtryck. Så är det också för personerna i Kjell Westös roman Där vi en gång gått.

Kjell Westö har en förstummande förmåga att leva sig in i den tid som flytt. Han är detaljernas och nyansernas mästare. Han kan beskriva färgskiftningar, dofter och ljud, så att man verkligen tror på hans skildringar. Han har noggrant studerat den tid och den miljö han skriver om. Det måste ligga ett massivt arbete bakom den lediga texten och språket som fungerar så perfekt till tidsandan. Skulle det inte vara så, så skulle inte heller romanen fungera så totalt.

Där vi en gång gått, med undertiteln En roman om en stad och om vår vilja att bli högre än gräset handlar i huvudsak om finlandssvensk överklassungdom i Helsingfors, årtiondena mellan världskrigen, men också ett fåtal arbetare ryms med. Här skulle jag kanske ha önskat mig en större balans i klassförhållandena, men det är väl huvudsakligen just om denna krets överklassvalpar romanen skall handla. Deras öde är, som varje generations, att ha fötts till en tid, en miljö och en samhällsklass de inte själva valt. De är produkter av sin tid och miljö. Samtidigt har de en längtan att vara någonting mera; att bli högre än gräset.

Det är också en generation som drabbas av en för stor dos ideal och våld. Det blodiga året 1918 rycker dem nästan bokstavligen bort från skolbänken. De får uppleva hur släktingar och vänner dödas av ”pöbeln” och snart är de själva i färd med att hämnas ännu grymmare. För arbetarklassens representanter i romanen är det tvärtom. Westö ger ingen nytolkning av inbördeskrigets historia. Det är inte heller här romanens tyngdpunkt ligger, utan i tiden efteråt. Inbördeskriget är den traumatiska upplevelse som de har att bearbeta, förtränga, idealisera, kritisera…

Ett vidgat perspektiv

Persongalleriet är stort och begränsas, som sagt, inte heller till enbart överklassungdomarna. Ett smart grepp av författaren är att göra en av sina personer till fotograf. På så vis kan Westö skildra Helsingfors, så som det kommer till uttryck på gamla fotografier. Men också de andra personerna är väl valda. Genom att låta synvinkeln hoppa mellan olika individer, med varierande intressen och läggning, vidgas perspektivet och Westö kan också på ett naturligt sätt spränga in berättelser om sina favoritteman, t.ex. musik och fotboll.

Det är kanske också här i de mindre berättelserna Westö fungerar som bäst. Hans skildring av ”negerjazzens” intåg i huvudstadens nöjesliv är oslagbar. Här finns en drive och rytm i språket, som i likhet med en god jazzimprovisation drar publiken med sig. Det är som om man själv skulle sitta på Opri och i ett härligt berusat tillstånd låta musiken hypnotiskt dra en med sig. Här, i förhållandet till jazzmusiken, kan man också se brytningarna inom gruppen. En del, de mera moderna och bohemiskt lagda lär sig uppskatta den nya tidens rytm, medan andra, de som i stället dras in den fascistiska rörelsen, avskyr den.

En annan av mina favoritberättelser inom romanen är den om fotbollens utveckling – tekniskt och socialt. Vi får här för kanske första gången, i form av en skröna, läsa om hur bicycleta-sparken introduceras i Finland. Det är arbetargrabben och sjömannen Allu Kajander, som i Montevideos hamn sett en svart man genomföra detta trick. Därför kommer den i romanen att heta Montevideosparken.

Men, fotbollen och sporten innebär inte enbart oskyldiga skrönor. Den är, liksom musiken, en arena där man kämpar om hegemoni. Det är här fråga om en kamp mellan borgerlig konkurrensmentalitet och socialistisk solidaritet och på grund av sitt överdrivna fotbollsintresse hamnar Allu i fängelse. Han kan inte hålla sig borta från planen, trots att han är efterspanad som krigsmotståndare.

Mikrohistorierna mot den stora berättelsen

Där vi en gång gått är en roman om mötet mellan historiens stora obönhörligt framskridande berättelse och de små individerna och deras mikrohistoria. Det är genom mikrohistorien, de små berättelserna, Westö lyckas ge liv åt Finlands historia. Han är ingen nytolkare, men en levandegörare. De gatstenar man klampar fram på i Där vi en gång gått ekar av stegen från Parlands och Cleves gatstenar.

Romanen visar att den som växer högre än gräset lätt drabbas av historiens gräsklippare, men det är ändå hos förlorarna och de missanpassade Westös sympati finns. Hos Lucie Lilliehielm, bohemen som låter lusten och passionen visa vägen, hos Eccu Widing, fotografen vars mörka mödernearv drar honom ned i depression och narkotikamissbruk. Och hos Ivar Grandell, den romantiska socialisten från kretsen kring tidningen Arbetet i Åbo, som misshandlas av sin umgängesvän Cedi Lilliehielm och hans fascistgrupp, och hos Ivars älskade Henriette Hultqvist, en misslyckad skådespelerska, som av fattigdom tvingas prostituera sig, samt hos Allu Kajander och andra arbetare, som drabbas av den vita terrorn. Här hos dessa finns en längtan efter kärlek, som utmanar historiens obarmhärtighet och skänker framtiden en gnutta hopp.

Romanen slutar med att den generation som klev in i vuxenheten i och med klasskriget 1918 nu tvingas uppleva nya krig, som en ny generation i sin tur har tvingats ta ställning till. Det är i dessa människors fotspår vi nu promenerar och deras mentalitet påverkar våra liv. Romanen slutar i efterkrigstiden med följande mening, som insiktsfullt visar hur historien skulpterat deras ansikten:

De visste det inte ännu, men år av återuppbyggnad och mödosam nyorientering väntade på dem och de skulle vandra genom de där åren utan att svikta, de skulle foga sig och genomföra alla uppdrag som gavs dem, men till priset av att det där sammanbitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid.