Lang

I sina romaner Drakarna över Helsingfors och den på ett tilltalande sätt känslosamma Vådan av att vara Skrake har Kjell Westö utmärkt sig genom ett långsamt tempo och episk bredd, men i nyheten Lang är mycket förändrat. Redan pärmen uttrycker en hetsig suggestionskraft, och inledningen sprakar av accelerationspotential – som någon ruggig film av oförutsägbart våldsam karaktär.

Därmed är anslaget satt och tempot dras ner, men Westö bevarar ändå den gåtfulla magi som driver läsningen framåt. Stämningen grundläggs via de inre spänningarna och den splittrade intensiteten i författaren och TV-kändisen Langs personlighet. Trots att boken kategoriseras som en thriller är spänningen inte relaterad till brottet, utan snarare till den psykologiska person- och relationsskildringen samt närkampen med de existentiella evighetsfrågorna.

Fast något nytt i uttrycket, och framförallt i själva tonfallet, har också kommit in i bilden. Formen är tyglad, och i själva verket leder den atmosfär som nu manas fram i viss mån tankarna till Paul Auster. Rent perspektiviskt har Westö skapat en jag-person med den primära rollen att avlyssna den egentliga centralgestalten Langs berättelse och återge den. Därmed får vi, intressant nog, ett jag som är en skugga och en huvudperson som aldrig själv för ordet.

Författaren får på det viset (samt via att jag-personen återger berättelsen efteråt, då allt redan är för sent) fram den slutet obönhörliga och också starkt vemodiga stämning han eftersträvat, liksom även ett visst mått av litterär distansering.

Ställvis kan berättaren / avlyssnaren från sin position längre fram i tiden också ge små vinkar om vad som är på väg. Det här förstärker ytterligare intrycket av att allt redan är bestämt, och kan också vara lite kittlande för läsaren, men frågan är ändå om den effekten verkligen behövs.

Den känns en aning för enkel, samtidigt som den också blir väl synlig bland de i övrigt så noggrant sammanflätade textelementen. Och framförallt levde berättelsen antagligen lika väl utan denna tilläggseffekt.

I en del partier kan det vid första anblicken också förefalla som om Westö blev onödigt förklarande (”jag vill inte demonisera Lang, det är hans motstridighet jag vill åt”). Faktum är dock att han här har den fiktiva jag-personen mellan sig själv och sin berättelse, och dennes halvpräktigt omständliga personlighetstyp motiverar antagligen en dragning till övertydlighet.

De antydande blickarna framåt i skeendet används å sin sida trots allt sparsamt, och blir problematiska först ifall man stannar upp i lustläsningen och istället ger sig i kast med att analysera. Och det är, för den icke-recenserande läsarens del, i alla händelser inte att rekommendera.

Författaren har nämligen skapat en tät stämning, som det är möjligt att totalt sjunka in i, samtidigt som han prickar in insiktsfulla aspekter på frågor om åldrande, sexuell besatthet eller människans behov av att få en roll i livsskeendet. Ställvis bryter också en ohejdbar existentiell längtan efter det redan förlorade fram, och fyller helt upp Langs medvetande.

Dessutom är de sexuella scener, som denna kärlekshistoria kryllar av, inte alls affekterade eller konstruerade, utan följsamt naturliga. Att gestalta sexuella akter, så att en utanförstående alls vill ta del, är allt annat än lätt – men Westö lyckas.

Hans nya roman är heller inte lika tyngd av stora litterära ambitioner eller episka breddningar som de två föregående. Och jag tycker om just den här nya lättheten (mitt i vemodet), ett slags litterär avspändhet som han inte visat sedan debutdiktsamlingen Tango Orange.

Så blir Lang en ganska sorglig, men också djupt konsekvent och berörande bok.