Michael Strunge – en biografi

Den danska poeten Michael Strunge (1958-1986) är – eller var – en författare som lever upp till många föreställningar om författandets välsignelse och förbannelse. Han både levde och skapade intensivt, han försökte sluta både skriva och leva. Efter att ha gett ut elva böcker, medverkat i en film och redigerat en tidskrift tog han sitt liv, endast tjugosju år gammal.

Positionsbestämmelser

Författarskapet fick sin upprinnelse under gymnasieåren. Han långleddes i Hvidovre, en förort till Köpenhamn. Han beundrade först David Bowie, senare punken. Under hela sitt författarskap eftersträvade han Bowies ”Changes”, något man kunde kalla Strunges poetik – en slags kameleonttillvaro:

Jag är en kameleont, jag är en syster, en bror för dig. Jag vill vara en metaforhora för er. Jag vill få alla era visdomar i medierna.

Eller, som han skriver i debutsamlingen Livets hastighed (1978):

Jag behöver temposkiften
Jag ändrar mitt liv
innan det ändrar mig.

På ett ställe, där Strunge tar avstånd från 70-talspoeternas realistiska stil, illustrerar han det så, att han istället för att skriva: ”Han var olycklig. / Det regnade ute.” skriver: ”Regnet splittrar”. Det var som om han hade haft fasettögon.

Michael Strunges position var på många sätt paradoxal. Det var inte bara det att han var oerhört livstillvänd, han skrev vackra kärleksdikter, och samtidigt något av en nattsvart undergångsromantiker – en romantik blandad med en stor dos bävan. Man kunde tillskriva detta hans psykiatriska diagnos, som det förövrigt tydligen råder osäkerhet om vilken den var. Men då gör man det lite väl enkelt för sig.

Punkrörelsen, ideologi och roller

Strunge ville gärna se sig som punkare, men de ”riktiga” punkarna ville inte riktigt ta honom till sig. Han förblev en outsider i de sammanhangen och inte den ledargestalt han skulle ha velat vara. Ändå ser man punkinslagen tydligt i hans tidigare ungdomshistoria och i hans författarskap. Att Poul Borum gick klädd och utstyrd som en punkare kan man tillskriva inflytande från just den krets författare som gick i Borums författarskola i anslutning till tidskriften Hvedekornet. I den kretsen hade Strunge en framträdande plats som ett ungt löfte. Senare medverkade Strunge i husockupationsrörelsen och här var han i högre grad ”en bland de andra”.

Strunge fick en hel del uppmärksamhet och stöd redan tidigt. Man kan inte säga att han skulle ha blivit förbisedd. Men ändå var det som om han hade velat mer än han förmådde. Han kom också flera gånger att ta avstånd från sådant han tidigare gjort eller skrivit. Han skrev i egenskap av recensent i Politiken en recension av sin egen diktsamling Verdenssön (1985), som han gav ut under pseudonymen Simon Lack. Sedan ville han inte uttala sig vidare om tilltaget, som väckte ont blod. Han medverkade också i en film, Nattens engel (1981), som inte fick så bra mottagande. Senare höll han delvis med kritikerna. Bättre lyckades han i författarskapet och som redaktör för tidskriften Sidegaden (1981-1984).

Väl utfört grävarbete

Knud Muncks biografi över Michael Strunge är både inträngande och slarvig. Den svenska utgåvan är inte en exakt försvenskning av Muncks danska, man har valt att tydligare fokusera på biografi och liv. Översättningen är gjord av Jonas Rasmussen.

Alldeles som den svenska författarkollegan Håkan Sandell påpekar i biografins förord, har Munck varit grundlig i sitt förarbete. Han har inte enbart förlitat sig på intuition och känsla utan kontaktat snart sagt alla personer som haft betydelse för Michael Strunge: lärare, vänner och flickvänner, författarkolleger. Knud Munck har också läst både tryckt och otryckt material som funnits tillgängligt. Eftersom det har varit fråga om ett visserligen relativt sett omfattande författarskap, som ägt rum under en rätt kort tid, har den första ungdomstiden fått rätt stort utrymme.

Munck har klarat balansgången att vara ärlig utan att utlämna de efterlevande. Han skriver insiktsfullt och taktfullt om de få dikter där den unge Strunge nämner sina föräldrar, då främst mamman. I början av boken finns några rörande, kärleksfulla ungdomsdikter citerade, där Strunge lyfter fram de positiva impulser han fått av föräldrarna. När det gäller flickvänner har tiden säkert hjälpt, ingen verkar längre bära på behov att hämnas.

Lite olika tankar om vad sjukdomsperioderna bottnade i, och vilken diagnos Strunge fick, finns med men utan någon slutgiltig ståndpunkt. Det viktigaste är väl att han skriver om Poul Borums antisjälvmordsbok, som kom året efter Strunges död för att förhindra en Werther-effekt, där han påpekar att Strunge skrev trots sin sjukdom, inte på grund av den.

Mötet mellan David Bowie och Simon Lack

Att Strunge flera gånger mot slutet av sitt liv försökte sluta skriva och därmed återvinna den förlorade jämvikten, kan väl ses som ett bevis på att han upplevde att författarskapet och hälsan stod i konflikt med varandra – trots att skrivandet isynnerhet tidigare kunde ge upphov till stor tillfredsställelse.

Livet hann på ett kusligt sätt ifatt Strunge. Självmordet kom inte som en överraskning. I diktsviten ”Genom spegeln” skriver pseudonymen Simon Lack:

Jag ville ingenting
bara leva
mer än ordet
och varje sekund
slunga mig in i en ny
av stor och strålande
evig blitz av ordlöshet

Det är som om Michael Strunge arrangerat ett möte mellan David Bowie och alter egot Simon Lack.

Danska utgåvan mer generös

Beträffande det rent textanalytiska arbetet i biografin begränsas det främst av att författaren ju måste välja, det finns inte obegränsat utrymme. Här har den danska utgåvan varit mer generös än den svenska och det är förståeligt. För en svensk läsekrets vill man presentera, en dansk är mer betjänt av en djupare analys. Det är spännande hur Strunge spänner en båge från fransk surrealism, inflytandet från Rimbaud och via modernismen och förbi 70-talsgenerationen till ett alldeles eget tonfall – visserligen påverkat av David Bowie, The Clash och punken.

Kritiken mot slarvet gäller således inte bakgrundsarbetet, inte heller omdömet eller valet om var man lägger tyngdpunkten, utan snarare språkbehandlingen och redigeringen. Översättningsarbetet har inte getts den tid det skulle ha behövt. Det här blir särskilt tydligt eftersom det leder till att Michael Strunges författarskap står i bjärt kontrast till den svenskspråkiga utgåvan av biografin om honom. Strunge är träffsäker, noggrann och har sinne för de fina nyanserna. Men som inkörsport till ett betydelsefullt författarskap försvarar biografin sin plats.