Bechi

Författaren Koko Hubara är känd för sajten Ruskeat Tytöt Media (Bruna Flickor Media) och debutverket, essäsamlingen Bruna Flickor. Hon debuterar nu som romanförfattare med Bechi. Boken koncentrerar sig på en problematisk relation mellan mor och dotter.

Romanen Bechi består av två separata avdelningar, modern Shoshanas självbiografiska text som presenteras i kursiv och därtill den jagberättande dottern Bechis redogörelser för sin komplexa mammarelation.

Koko Hubara lyckas medelst ironiska, skarpa iakttagelser och en kreativ, underfundig språkhantering belysa kampen mellan mor och dotter och återge de trauman som ligger bakom moderns aggressiva beteende.

Shoshana är en invandrarförfattare med rötter i det judiska Jemen och upplever att hon ständigt behandlas som annorlunda då hon bland annat sitter på Ekbergs café i Helsingfors och blir tilltalad på engelska.

Fadern saknas

Innan Shoshana landade i Helsingfors befann hon sig ständigt på identitetsjakt i olika länder och försökte samtidigt ihärdigt sträva efter att bli en författare.

Bechi kallar modern för morsan och följer oroligt med hennes psykiska tillstånd som tycks förvärras: ”Den sista sommaren före morsans och pappas skilsmässa var värst. Då blev morsan paranoid”.

”Jag var fjorton den enda gången morsan slog-slog mig. Smällde till mig rakt över kinden.”

Samtidigt är morsan mycket stolt över Bechi och presenterar henne ”för än den ena än den andra, så sötsliskigt stolt att jag trodde att hon skulle få hål i tänderna.”

I tiden har Shaushana, eller Sha´ame som hon också kallas, träffat Hannu Meriluoto, blivit fru Meriluoto och fått dottern Bechi. I ett skede berättar Bechi att hon är gravid men vet inte vem som är fadern till barnet.

En hungrig hyena

Koko Hubara utvecklar en skarp psykologisk blick i sina skildringar av mor-dotterrelationen och låter både intuitioner och analytiska element avspeglas i det komplexa förhållandet. Det här leder bland annat till att Bechi inte alls vill läsa moderns text. Själv är Bechi upptagen med en magisteravhandling på Helsingfors universitet, men har svårt att få jobbet gjort.

Den mångstrukturerade romanen som växlar från minnen till nuet fylls av funderingar kring kärlekens väsen, identitetsfrågor, världsläget och den europeiska välfärden jämfört med läget i Mellanöstern. Här upplever Shoshana den enorma klyftan gällande mänskliga rättigheter mellan sin jemenitisk-judiska släkt och situationen i Europa, inte minst efter att hon förlorat ett barn.

”det att jemenitiska kvinnors barn, våra, mitt barn togs ifrån oss och såldes till de vita till ett gott pris..”

”Staten beslutade sig för att sälja våra spädbarn efter att de först hade stulit landet från dem som var här före oss. Staten är i grund och botten en hungrig hyena och den var också Gizanit, som man brukar säga nuförtiden. Är. Rasistisk. Ett sådant ord fanns inte då. Det var Ottomanska riket. Det brittiska mandatet. Palestinafrågan. Socialismen. Sionismen. Det behövdes väl inte så hemskt många ord för det, Elohim Adirim. Ett räcker: Gizanut. Inte en enda av de människor som förnekar Parashan, det att jemenitiska kvinnors barn, våra, mitt barn togs ifrån oss och såldes till de vita till ett gott pris, har tvingats ligga i kallfuktiga tält gjorda av sockerssäckar om nätterna, där mammorna grät i stället för spädbarnen, mammorna vars famnar plötsligt var tomma.”

Magra hattifnattar

Malin Kiveläs svenska översättning med sina finurliga ordval matchar utmärkt den finska originaltexten som bygger på Koko Hubaras mångsidigt uttrycksfulla hantering av finskan: ”Det hindrar henne inte från att kröka sig som en snigel och ackompanjera sig själv: mmmmh, mmmh, joo-o. Hon njuter både av vad jag just sa och av själva skrivandet. Håren på hennes fingrar reser sig, som minimala, magra hattifnattar som viftar och ber om att bli räddade. Sidorna i blocket vänds, kråkfötter hoppar fram. Jag väntar.”

”Se ei estä sitä taivuttamasta selkärankaansa kotiloksi ja myötäilemästä itseään: mmmhh, mmmh,joo-o. Se nauttii sekä siitä mitä mä juuri sanoin että itse kirjoittamisesta. Sen sormien karvat nousee pystyyn, kuin todella pienet, laihat hattivatit vilkuttaisi ja pyytäisi pelastamaan itsensä. Kirjelehtiön sivut käntyy, harakanvarpaita hyppelehtii esiin. Mä odotan”.

”Kanintesova, kanintesova, upprepar jag och slår takten mot mitt ansikte. Kanintesova, kanintesova, upprepar jag och trycker ner vänster hands fingrar mellan höger hands fingrar.”

”Ensaaunta, ensaaunta, mä hoen ja lyön tahtia kädellä naamaani. Ensaaunta, ensaaunta, mä hoen ja upotan vasemman käden kynnet oikean käden sormien väliin”.

”Jag torkar mig där nere av ren vana, trots att jag inte ens har pissat.”

”Jag svävar från toadörren till wc-stolen som en balettdansös. Jag har min grand jeté i ryggmärgen, trots att jag inte har dansat på femton år minst. Först spyr jag upp de två gafflarna pizza jag fick i mig och när jag vet att inget mer kommer ut, sätter jag mig på toastolen. Sånt är livet. Jag torkar mig där nere av ren vana, trots att jag inte ens har pissat.”

”Mä liidän vessan ovelta pöntölle kuin balettitanssija. Grand jeté tulee selkärangasta vaikka mä en ole tanssinut kohta varmaan viiteentoista vuoteen. Ensin mä oksennan syömäni kaksi haarukallista pitsaa pönttöön, ja sitten kun mä tiedän, ettei sieltä enää tule mitään, mä käännyn istumaan sen päälle. Se siitä. Mä pyyhin alapään tottumuksesta, vaikken ole edes kussut.”

Eloge till översättaren

Beträffande den här jämförelsen mellan den finska ursprungstexten och Malin Kiveläs svenskspråkiga översättning är det glädjande att kunna notera att översättaren gjort ett utmärkt jobb. Oftast förbigås översättarens insats då det gäller recensioner av skönlitterära verk eller så kvitteras översättningen med att ”det är en ledig översättning”. Det här är något som de som jobbar inom översättningsbranschen inte alls gillar. De upplever att deras insats och yrkeskunskap inte noteras tillräckligt.

Kampen är intensiv mellan mor och dotter då det både gäller att hålla avstånd till den fysiska och psykiska kontakten och samtidigt försöka överbygga konflikterna och sträva till ett närmare förhållande, till förståelse och förlåtande.

Koko Hubaras Bechi är en häftig romandebut som lyckas skapa en förtätad stämning och en mångbottnad argumentering kring relationer mellan människor.

En tidigare finskspråkig recension om en tidigare bok av författaren Koko Hubara.