Dürers hare

Ellips förlag 2022

116s.

Inhemsk poesi

Konsten att göra poesi av konst

Roland Ingelin | 14.10.2022

Kaotisk knappologi* eller knappologiskt kaos. Det är en återkommande oxymoron som jag tillgriper som svar då mina boksynta vänner frågar mig: “Har du läst Andtbackas nyaste? Vad tycks?”. Min komprimerade paradox består som svar även då jag fäller mitt omdöme om Ralf Andtbackas nyaste litterära konstverk – Dürers hare.

Diktsamlingen är till del ett konstverk om konstverk, vilket redan omslagets framsida vittnar om både i titel och bild. Vilken besynnerlig titel – Dürers hare – eller låt oss säga okonventionell. Men Andtbacka är också en okonventionell och originell poet, åtminstone med finlandssvenska mått. Se bara på den ostyrigt skiftande men formmedvetna diktsamlingen Wunderkammer (2008) eller den algoritmiskt modulerade diktsviten Potsdamer Platz (2019).

Poesi om renässanskonst

Vad ska omslagsbilden föreställa? Tillsynes en hare, fast med horn, vingar och huggtänder – en wolpertinger som det heter i tyskt folkminne. Hybriden är tydligen Rainer Zenz’ modifikation av en den faktiska hare som Albrecht Dürer avbildar på akvarellen Feldhase (1502).

Eftersom mina kunskaper i konstens historia är förargligt minimala måste jag yppa frågan: Vem fan är A. Dürer? Jag googlar mig kunnig. Jo se där, vi befattar oss med en tysk renässanskonstnär, vars CV kunde se ut ungefär såhär: Jag är en baddare på träsnitt, uppfinnare av etsningskonsten och inte så pjåkig på akvareller – eller har du förresten sett Den stora grästuvan som Andtbacka diktar om?

I sitt senaste diktexperiment tillhandahåller Andtbacka tre delar: Dürers hare, Kusliga dalen och Den stora grästuvan*.

Ett övermått av information

Bokens första del består av dikter som är enkla till sin form: versrad på versrad utan indrag och utdrag eller konstigheter. Konsten i dessa dikter ligger inte i diktens kropp, utan i innanmätet och inbördes växelverkan.

Andtbacka startar ett förlopp som leder till dikter av två olika slag som avlöser varandra. Ömsom skildrar han möten med en verklig hare som regelbundet bevistar diktjagets gård, ömsom guidar han läsaren i Dürers historia och en uppvisning av utvalda konstverk.

Då naturdjuren ger sig tillkänna i den mänskliga sfären uppstår beundran, åtminstone för undertecknad, men också melankoli av någon orsak. Dikterna i den förstnämnda kategorin framföder samma stämning. Den andra kategorin utgör segment som ligger närmare vetenskaplig rapportering med tillhörande tekniska detaljer: siffror, namn, platser, referenser till bland annat film ställs upp på rad i övermått.

Ungefär 20 minuter in i en film har jag för sed att ställa mig frågan: Är det värt att fortsätta? Vanligtvis är jag inte en stor beundrare av poesi bestående av komprimerad fakta, därför ställer jag samma fråga härvidlag. Är det värt att fortsätta? Utan vidare, Andtbacka är undantaget som bekräftar smaken. Jag är inte fullt belåten men i Andtbackas diktsamlingar dinglar en morot framför näsan som man måste följa.

Min aktning för Andtbackas diktkonst har alltså inte avtagit.

Min aktning för Andtbackas diktkonst har alltså inte avtagit. Så tidigt som i bokens första dikt “Almaudden” ger Andtbacka prov på habila handtag då han bollar med separata stilarter inom samma inramning. Konsten sammanfaller med verkligheten då haren gör entré:

Dürers hare skuttar iväg längs gången, stannar och växlar plötsligt riktning. Då vi passerar origopunkten där den vek av, finns bara ett harformat återsken kvar.

Diktens första tredjedel anlägger en mild men ändå medryckande atmosfär. Rörelsen går från mikro till makro och i diktens tredje tredjedel träder sifferbitaren in:

Gamla GeoEye-1 som skannar jordytan med en upplösning på max 41 cm per pixel och indiska Cartosat-3: 28 cm/px.

Jag bläddrar vidare tills Andtbacka stannar upp och växlar plötsligt stilistisk riktning – mot en kuslig dal.

På väg mot bättre betesmark

“Dagarnas brödsmulestig leder till / kusliga dalen.” Bokens mittparti består av små diktsmulor som utmanar den logiska stigen mellan sakled och bildled. Och haren är med på vägen. Vad gör man med en styckad hare, frågar diktjaget. Jo, man trycker in “en gammal härdsmulten kärnreaktor” och pressar ut “Nürnbergs skyline / tecknad på ett morrhår”.

Historielektionen är över. Avdelningens jämförelsevis minimalistiska mönster tillåter mig att respirera, men endast lite eftersom också “Kusliga dalen” bjuder åtskilligt att tugga på. Jag föreställer mig en makaber scen: Andtbacka laddar en kanon med en kanin han dragit ur författarhatten och avfyrar mot bokens blanka blad – voila! ett stänk av konst, verklighet och fantasi.

Dessvärre känner jag fortfarande inte smaken av en Andtbacka i kanonform, men jag fortsätter följa moroten i hopp om fullkomlighet – mot den stora grästuvan.

Skuttande rader och saklig redogörelse

Nu har skvättarna förvandlats till fullblodigt fyrverkeri! Diktjagets temperament rödnar något och dikten materialiseras med dansande sidmarginaler, fram och tillbaka vänster–höger.

Det är vinter. Coronan blomstrar. Diktens Andtbacka är stationerad eller snarare isolerad hemma i Vasa, varifrån han svävande besiktar världen och på närmare håll skarpt iakttar grannskapet.

…medan förbrukad information svävar ner / över en katakresisk, katalektisk, kataleptisk arbetsvecka

Andtbacka räds inte för att plocka fram abstrusa eller utländska ord ur vokablernas fatabur. Pretentiöst? Onekligen. Emellertid känner jag ingen vittring av dryghet, nej det är älskog med språket som gäller. Beskåda:

Någonting händer med språket, / medan vi knappt noterar det, / medan förbrukad information svävar ner / över en katakresisk, katalektisk, kataleptisk arbetsvecka, / snart låter ingenting riktigt som förr, / tankarna talar till oss med en dysfonisk klang, / stämma som släpar efter sig själv, / ekolalisk kommunikation / i medvetandets obemannade inspelningsbås.

Jag borde kanske hämta ordboken, men nu förmår jag inte prompt bromsa. I långdikten Den stora grästuvan styr Andtbacka in högre skrivväxel och jag försöker hålla jämna steg som läsare. Först läser jag tyst och tänker dikten, men kanske det finns bättre sätt att läsa sista biten i Andtbackas triptyk. Trots att min högläsning av Wunderkammer resulterade i vrickad tunga så gör jag ett försök med Dürers hare.

Ett verk som beskriver ett annat verk

Jag behöver inte begripa varje begrepp i Andtbackas backanaliska andragande. Då poesi är som bäst är läsningen, till råga på själslig, en högst sinnlig upplevelse. Andtbackas ord snubblar, bubblar, smeker, leker, mjukt eller som slipad flinta, i munnen – omöjliga ord stöter och möter mig tills jag krämar av språkets svindlande salighet.

Den observanta läsaren har säkert noterat den anmärkningsvärda asterisken i långdiktens titel. Symbolen markerar återgång till skolbänken – mera undervisning i konst. Den stora grästuvan är en av Dürers mest erkända målningar. Det här och mer får jag lära mig i en fotnotdikt som löper längs med hela långdikten.

…ven, ängsgröe, tusensköna, maskros, teveronika, groblad, hundtunga och röllika…

Motivet är en grupp ordinära växter som återges med slående realism och ungefär i verklig storlek, däribland hundäxing, ven, ängsgröe, tusensköna, maskros, teveronika, groblad, hundtunga och röllika, [sidbyte] ett representativt utsnitt av den frankiska vårens ängsflora vid den nya tidens begynnelse. [etc.]

Dürers hare dryper av intermedialitet. Inte minst den utförliga marginaldikten är ett renodlat exempel på ekfras, det vill säga ett skrivet verk som beskriver ett konstverk. Andtbacka beskriver den första moderna konstnären. Hur ska den moderna författaren Andtbackas skrivande beskrivas?

Koordinerad kunskap

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en annan renässansmänniska, den första moderna filosofen Nicolaus Cusanus, som inordnar tänkandet i tre kategorier: ratio, intellectus och icke-vetande.

63° 06′ 08,9″ N,21° 36′ 49,9″ Ö

Ovanstående är en numerisk titel på en av dikterna om gårdsharen. Ratio innebär kunskap som går att reducera till mätbarhet. Intellectus avser förmågan att utveckla tankegångar utöver ihåliga ratiobegrepp. I samma dikt observerar diktjaget haren och resonerar kring naturens logik och en skiftande värld som inte går obemärkt “för oss som / finkalibrerat vår sinnen / och även registrerar sådant / som väl inte riktigt finns.” Icke-vetande är inte lika med ignorans, det som inte finns i vårt omedelbara kunskapsförråd bereder rum för möjligheter – öppenhet och övergång.

Den aptitretande moroten visade sig vara rätt smaklig till syvende och sist. Med de orden avslutar jag min beskrivning av Dürers hare – origopunkten där fakta och förnuft möts och övergår till konstfull poesi.

*Knappologi: systematisering av bisaker, myntat av August Strindberg.

Dürers hare

Konsten att göra poesi av konst

Poesi om renässanskonst

Ett övermått av information

På väg mot bättre betesmark

Skuttande rader och saklig redogörelse

Ett verk som beskriver ett annat verk

Koordinerad kunskap

Läs också

En värdig avslutning på en utomordentlig trilogi

Om fäder och söner – en ung mans resa i Indien

En syster som inte är som andra