En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret

Kristian Lundbergs En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret, har mycket gemensamt med hans två senaste självbiografiska böcker, den uppmärksammade Yarden (2009), och uppföljaren Och allt skall vara kärlek (2011). Det är samma råkalla och ogästvänliga Malmö som möter läsaren, ett Malmö befolkat av hukande, skugglika varelser, missbrukare och barn som är präglade av brist. Det är samma tomma kylskåp, ständigt växlande adresser och poetiska och samtidigt nästan toxiska stämning: ”Min mor var lika galen som våren var frisk”.

Vi har urscenen med den ensamstående mamman som  skriver sina ändlösa epistlar medan de fem barnen cirklar omkring henne

Inte heller kärnberättelsen har genomgått några stora förändringar – fortfarande har vi urscenen med den ensamstående mamman som sitter och skriver sina ändlösa epistlar vid ett köksbord, medan de fem barnen cirklar omkring henne hungriga, förvirrade och fruktansvärt övergivna av alla.

Berättelsen om de döda

Om En hemstad alltså egentligen är samma berättelse som de tidigare lyfter den ändå upp element som tidigare kanske varit för smärtsamma att skriva ned. En hemstad är berättelsen om de döda, om alla de barn som fattigdomen krävde som offer, som aldrig orkade mer än halvvägs, som drack eller drogade ihjäl sig, eller helt enkelt hängde sig på höghusets torkvind: ”All denna natt, all denna död”. Det är scener som är så tunga att man nästan inte står ut. Om pojken som hängde sig sägs det bl.a.:

”Han hade inrättat sig ett litet rum uppe på vinden. Av en händelse har jag ett fotografi av honom: så märkligt liten, tunn och outvecklad han ser ut. En vän sände det till mig via mail. Han såg precis ut som ett barn. Erik. Det chockar mig, just detta att han ser så liten och rädd ut. Han var ett barn.”

Ett annat nytt element i berättelsen är den person som kallas Carolibögen, som brukar locka unga pojkar till sig för att se på film och äta choklad. Råttfångaren kallas han också på ett ställe. En av huvudpersonerna i berättelsen, Sonny, får illustrera hur lätt ett utsatt barn blir offer för övergrepp, hur lätt han hamnar på knä framför en lysten gubbe bara för lite öl och några vänliga ord. Sonny, också han nu död.

Här finns en nåtvänd sorg som  är relaterad till erfarenheter man själv har blivit lyckligen besparad

Under läsningen slår det mig att Lundberg i sin beskrivning av alla dem som dukade under på vägen har något gemensamt med överlevarna från Estoniaolyckan; en sorts inåtvänd sorg som man förstår att är relaterad till erfarenheter man själv har blivit lyckligen besparad, och en överlevnadsskuld som måste vara svår att skaka av sig. Eventuellt är det också i det ljuset man borde förstå den absoluta utsatthetens inverkan på en människa. Med en förståelse för hur den präglar henne, och för att ärren kanske bleknar men aldrig försvinner?

Vad fattigdomen gör med en

En hemstad är också i högre grad än de tidigare böckerna en roman om barnfattigdom på ett allmänt plan; hur den ser ut och vad den gör med en. Kapitlen i början av boken är namngivna efter adresser och platser i Malmö. ”Där vi en gång gått” kunde följaktligen också den här boken ha hetat. Men de som levat, missbrukat och dött på dessa gator, i dessa portgångar, på dessa torg, är alla vad Lundberg på ett ställe bittert kallar ”vitt skräp” (från engelskans vidriga och numera även hos oss rätt spridda ”white trash”). Det är en bok om de osynliga, en kollektivroman till minne av fattigdomens offer.

Möjligen är den tunga tematiken en förklaring till att jag har haft så svårt med den här boken, trots att jag av hela mitt hjärta understöder Lundbergs projekt. Min ovilja har förvirrat mig, eftersom jag inte helt och hållet kan förstå vad den grundar sig på. Rent språkligt är Lundberg en av de allra skickligaste. Hans språk är drömskt och vibrerande, och samtidigt skarpt som en skalpell. Varje stycke, ja varje mening nästan, skulle kunna skäras ut och fästas på kylskåpsdörren. Jag kippar efter andan. Och jag, som verkligen inte är någon finsmakare när det gäller ord, som brukar glufsa i mig dem utan att fästa mig vid nyanserna, måste ideligen stanna opp, gå tillbaka och läsa om. Så det är inte språket. Och inte heller är det det politiska projektet. Tvärtom är Lundbergs texter oerhört angelägna – med tanke på ökande klassklyftor, ökande barnfattigdom och ett hårdnande klimat på arbetsmarknaden.

Hans språk är drömskt och vibrerande, och samtidigt skarpt som en skalpell

En annan sak som ytterligare ger dem tyngd är att få av de svenska författare som skrivit om klassfrågor fortfarande lever s.a.s. med ena foten på Yarden. Lundbergs kamp mot klassdemonerna är fortgående. Han talar inte om klassresa, utan om klassmörker. Det är en stor skillnad. Klassmörkret är en depression som sänker sig över en, det är den skräckfyllda närheten till det Andra, till den dystra plats, jag får lust att säga Hades, där man inte längre är ett subjekt utan ett objekt, ett byte, en sömnlös skuggvarelse utan människovärde. Klassmörkret är den skugga som hänger över den som saknar tro på att allt kommer att ordna sig. Att bli människa har genomgående varit Lundbergs projekt. Jag förstår det nu kanske ännu bättre genom att övergreppstematiken synliggjordes. Att bli människa är kanske också att stiga opp ur klassmörkret. Att få ett ansikte där man inget ansikte hade, att sluta vara den maktlösa och förödmjukade.

Kärleken – vag och undflyende

Men hur kan detta ske? För Lundberg sker reningen genom kärleken, men hans beskrivning av den är så vag, så glimrande och snudd på religiös att jag har svårt att riktigt få grepp om den. Som kvinna kan jag bli irriterad på att porträttet av den älskade K. är så undflyende. Visst, det handlar ju om en subjektiv erfarenhet, men är det inte ändå väl egotrippat att behandla kärleken som om vore den bara lindring och botemedel? Som ensamstående mamma med vacklande ekonomi kan jag å andra sidan mer än väl känna igen det där behovet att tända svavelstickor. Små, snabbt uppflammande glimtar av hopp, föreställningar om ljus och trygghet, en verklighet där problemen har löst sig. Porträttet av den skvatt galna mamman som är säker på att det finns pengar gömda i väggen eller att detta brev hon nu skickar kommer att lösa alla problem har också något vagt bekant över sig. Det sista som dör är hoppet. Porträttet av modern – och hennes huvudlösa tilltaganden och i förtvivlan utslungade grymma giftpilar – är verkligen en av den svenska litteraturens pärlor.

Texten är m.a.o. både angelägen och fruktansvärt bra – med en förrädisk yta av språklig skönhet som döljer avgrunder av övergrepp, död och förtvivlan. Men parallellt finns drag som irriterar mig; dels porträttet av K., dels berättartekniken, den teknik Lundberg odlat sedan Yarden, och som består i att hela tiden cirkla som katten kring het gröt. I Yarden fungerade det, eftersom det fanns två plan att pendla mellan, medan det i Och allt ska vara kärlek redan kom att kännas lite som upprepning.

Traumatiska upplevelser dyker oombedda upp i medvetandet, cirklar där, lämnar en inte ifred

I En hemstad börjar man redan tycka att man kan det här, och längta efter något lite mer lineärt (det kommer i och för sig på slutet, vilket känns uppfriskande). Å andra sidan är det ju så här traumatiska upplevelser fungerar. De dyker oombedda upp i medvetandet, cirklar där, lämnar en inte ifred. Men för en utomstående kan det till slut bli tradigt, och man kan få lust att be den lidande sluta älta och höja blicken. Hur hårt det än låter att säga det är det lite den känslan jag får efter att ha läst En hemstad. Det är en fantastisk text och den här Malmötrilogin är något av det viktigaste som skrivits i och om dagens Sverige, men Lundberg som författare ska nu gå vidare och testa något annat grepp.