Allt ur min lilla värld

Allt ur min lilla värld är Kristina Björklunds sjunde skönlitterära verk. Det är en titel som tål närmare granskning. Den är ju inte så anspråkslös som man i första hand kan tro. Den innehåller utmaningar. Vad är gränserna för en människas värld? Är det de fysiska miljöer hon rör sig i, är det hennes tankar och känslor, är det tiden hon lever i? Och berättelserna om historiskt viktiga skeden, hur skall de framläggas för att väcka intresse eller kunna göra anspråk på att vara representativa?

Björklunds lilla roman – om en bok i dag är hundrasjuttio sidor, måste den betecknas som kortvuxen – behöver inte ge svar på sådana allmänna frågor, det är gott nog om den väcker dem. Allt ur min lilla värld låter som titeln på en av de vershäften skrivande kvinnor före och kring förra sekelskiftet gav ut. Oftast skrev de under pseudonym, eller bara under förnamnet, för det var inte förenat med kvinnlig väluppfostran att förhäva sig och bli författare. ’Av Beata’ skulle det kunna stå om huvudpersonen i Björklunds roman gav sig till att pränta ner ting ’ur sin lilla värld’. Motiven i dikthäftena kunde vara nog så vardagliga, och stämningsläget kunde emellanåt tala om den frustration som dolde sig bakom en tålmodig fasad.

Ingenjörskan i Valkeakoski

När vi träffar Beata i romanen första gången är non nybliven trebarnsmamma, tjugofem år, ingenjörska i Valkeakoski. Hennes liv är gott, hon är gift med en man hon tycker om, deras liv är ekonomiskt tryggat och barnen utvecklas fint. Men i hemlandet och ute i världen är det oroligt, generalguvernör Bobrikov har nyss mördats och utgången av rysk-japanska kriget kan inte förutspås.

Romanen omspänner åren 1905-1918. Under den tiden hinner Finland uppleva hårdföra förryskningsåtgärder, strejker, självständighetsförklaring och inbördeskrig. Europa bevittnar en revolution och ett världskrig, bägge delarna har konsekvenser för snart sagt hela seklet.

Men hur lever en vanlig (medelklass)familj i allt detta? Det enkla svaret är kanske: så harmoniskt man kan. Jakten på livsmedel kan ibland vara högst på dagordningen. Så är det under inbördeskrigets dagar. Barnens välbefinnande är Beatas livsuppdrag och hon går in för med en självklarhet som inte behöver några som helst förklaringar eller ifrågasättande kommentarer. Hon lever i ett lyckligt äktenskap med Victor, men relationen blir en aning distanserad med åren. Det är så mycket annat som gör anspråk på att vara i hemmets centrum.

Livets stora beslut

Familjen är både vanlig och ovanlig. Victor vantrivs som ingenjör. Han är i själva verket rädd för arbetarna på fabriken där han är teknisk chef. Det kan han också ha orsak till, under inbördeskriget får man bud om att många i ledande ställning på fabriken i Valkeakoski blivit dräpta av de röda. Men då är Victor sedan länge sin egen, han har utbildat sig till tandläkare i Tyskland och har en egen praktik i Helsingfors. Beata tar hand om familjen medan Victor studerar, det är hennes stora beslut, något utöver det vanliga, och något hon modigt och lyckosamt genomför.

Vad är det som gör att skildringen hos Kristina Björklunds blir så fängslande. Man tycker ju att så mycket är bekant. Epoken är inte obekant skönlitterärt, och greppet är inte heller okänt. Man tänker osökt på Joakim Groths pjästrilogi som började med Intermezzo på Johannis och som granskade vår historia med fokus på en familjs öden. Groth har också sagt att han intresserar sig för ’den lilla världen’ som dramatiskt stoff. Men i pjästrilogin flätas storpolitik och familjeliv ihop till en tung dramatisk legering. I Allt ur min lilla värld är greppet lättare och mer konsekvent.

Barnen som indikatorer

Det är Beatas blick man följer, och i hennes synfält finns först och främst barnen. Att Björklund är en god barnskildrare vet vi från hennes tidigare prosa. Emilia tycks ha släktingar där och hon skildras med lätta men distinkta penseldrag, som i målningar av Helene Schjerfbeck. Via barnens reaktioner får man reda på den politiska temperaturen i omvärlden. Förryskningen omtalas genom deras skoluppgifter, inbördeskrigets fasor blir mest påträngande när yngste sonen Walter lägger sig apatisk till sängs.

Det är det här strikta perspektivet, utfört på ett språkligt utsökt, ibland nästan försynt sätt, som på ett överraskande vis gör en så tagen av vad som händer romanpersonerna. Man läser romanen ungefär som när man först flyktigt ser ett fotografi porträtterande en avlägset bekant familj. Först tittar man lite summariskt, sedan fångar en detalj ens nyfikenhet och personernas individualitet träder tydligt fram. De väcker till liv en känsla för – eller kanske fråga om – proportioner, dimensioner. Hur förhåller sig tiden och mitt lilla liv till varandra? Vad utsätter mig tiden för, och vilka beslut tillåter den mig att göra?