Och havet lyste

Det måste ligga ett osynligt fartgupp över infarten till Kurt Högnäs (f. 1931) senaste diktsamling, Och havet lyste. Hans dikter känns som att styra in i ett stilla villaområde invid havskusten med stänk av småbarn och bollar och plasthinkar med sand; man saktar automatiskt ner och spetsar öronen för att höra ”strandens/ ton” och ”byar av ljusa barnröster över cykelslingor i asfalt”. Men det är inte bara läsrytmen som blir långsammare hos den som här ”lyssnar/ när träden tystnar”. Läsarens hela ämnesomsättning varvas ner för att gå in i ett behagligt viloläge, där varje cell i kroppen tycks få plats att tänja på sig och ett enda andetag räcker ett år eller årtusende. En förflyttning till en annan tidsrymd har ägt rum.

Man blir helt enkelt en annan när man stiger in i Högnäs lyrik. Här hinner man inte ha bråttom. Men den högnäska världen är likväl i ständig rörelse. Dikterna genomsköljs av en havslik ”gungning”, där allt hela tiden håller på att övergå i och skvalpa in i något annat. I sin blandning av tidlöst glidande och tvära bakåtstötar påminner diktrytmen om årbladets andetag – ett återkommande motiv hos Högnäs. Även om rotationen är så långsam att den knappt är märkbar, upplevs hela existensen som ”mera dans/ än kropp”.

Längtan till rörelse

Det är just rörelsen som ger tingen deras ”Förtöjningar” – namnet på den inledande avdelningen i den senaste diktsamlingen. Även önskningen ”att bli ett förstenat/ djur, ett inlägg i/ graniten” och dess öppning till det fossila havsdjurets utdragna tidsperspektiv visar sig mot diktsvitens slut ha den inbyggda rytmen hos ”ett gammalt väsende/ i sten/ med återfödd/ puls”. En längtan till rörelse består också genom bokens andra del, ”I enrum”, där jaget till slut förlorar förankringen t o m till sina egna sviktande cellväggar: ”Jag har ingen längtan/ att bli kropp,/ att binda mig så.”

Då all rörelse bromsas ner tills den börjar närma sig stillbilder, blir det som i allmänhet inte syns urskiljbart: man hinner rinna samman med de sjungande och sjudande kanalerna under trädens bark och ingå i den nya enhet som löven bildar, då de ger upp trädgrenarnas bindestreck för att istället lägga sig som matta tätt intill marken. Det hela sker oändligt mjukt i en diktvärld där dygnen kondenserats till vätska; i stället för veckodagar namnges tidens gång här som ”daggdag” eller ”dag/ av skum” och varvas med nästintill fasta ”byar/ av snö”.

Likt bränningar återkommer och fortfar samma makliga rörelser genom Högnäs sammanlagt femton diktverk, med ett tidsperspektiv som sedan debutsamlingen år 1955 redan hunnit töja ut sig till över ett halvsekel. Samtidigt pågår långsamma, nästan omärkbara förändringar, färgskiftningar i rörelsens djup. Då Högnäs diktjag i samlingen Tunnelbana (1987) för ett tjugotal år sedan exempelvis såg sig glida in som en sten i murens ”kedja” av stenar, håller diktjaget nu alltmer på att friktionsfritt flyta samman med stenen – ”bli” sten – utan några avskärmande konturer. Redan i Tunnelbana fanns en känsla av att ”långsamt vidgas”, ”tränga in” och ”sjunka” ”som vattnet i sanden” tills ”jag börjar födas”. I den senaste diktsamlingen har diktjagets metamorfos gått ett steg längre, blivit till den avskalade förnimmelsen av form, färg och skugglik tyngd: ”Jag var den som mörknad sjönk genom sand”.

Skeendets övergång i seende

Hos Högnäs framträder kroppen som eftersläntraren som ofta sackar lite efter sina skuggor och ekon – alldeles som ett flygplan betraktat från marken avskiljs från sina förnimbara spår av buller och skugga och flyr undan det jordbundnas makligare ”svävande”. Rörelsen i ”oceanblänk” och människoöga är den samma; endast rytmen får dem att se olikstora ut. I grund och botten är hav och ögon lika omätliga.

Samtidigt som rörelsen sakta dämpas, håller kontakten med det konkreta jordelivet på att bli allt tunnare: ”Levande./ Men alltmer i / en paus. Uttunnad,/ som de allra yttersta/ ådrorna.” Detta farväl finns inskrivet i ”Speglingar”, titeln till den tredje, avslutande avdelningen av Högnäs senaste bok: här måste man ty sig till en förmedlande yta för att överhuvudtaget längre få syn på verkligheten. Högnäs beskriver världen nu främst genom de plana ytor där den speglas; främst är det havet, himlen och sist och slutligen skrivbordslocket där världens konturer ännu blir synliga.

Speglingen tillför också ständigt ny rörelse i den till synes stillastående stadsmiljön: bara genom att se in i hamnvattnets flimrande spegel ser man ”hus som gjorde små språng,/ vita av salt”. Det handlar inte så mycket om att skapa rörelse utan att göra tingens ”inre liv” synligt. Långa lugna linjer breder ut sig som diken överallt i diktlandskapet. Varje linje av liv fungerar samtidigt som en horisont, som öppnas mot en gemensam evighet.

De upprepade speglingarna och hägringarna i Högnäs dikter innebär också en port till att långsamt släppa taget om jorden och komma ”bortom/ seendets tunga/ skjutdörr”. Det handlar om en motrörelse till smärtan i dess allt starkare dragningskraft: ”sand överallt, den kändes/ givmild och mjuk, man ville/ borra sig in”. Samtidigt som speglingen utgör ännu en etapp i färden bort från den direkta kontakten med jorden, innebär den också det starkaste sättet att bli ett med den. Genom sin spegelbild i vattnet slår jaget samtidigt ömsint sönder drömbilden om sin egen odelbarhet: ”Jag fick ansiktet alltmer/ under segel.”

Ögat som ocean

”Cellen/ samlade oss/ i den minsta/ av salar. Att vi/ skulle se.” Det går ett stråk av starka synelement genom Högnäs dikt – blickar, strålar, skuggor, spegelytor och kameror. Men diktsiktet bildar samtidigt par med en lika rik rad av ljudförnimmelser – ekon, kvitter, röster, viskningar och brus. Ljuset och ljudet talar ett gemensamt, utbytbart språk, där till exempel hjärtats ljud – och tystnaden efteråt – kan fastna på hjärtfilmens bild ”i spikrak/ linje”.

I Högnäs dikter förefaller berättelser och bilder likna parker, städer och andra strukturer som skapats genom naturens och människans samspel. Följaktligen blir olika ordtempel – dikter, läseböcker, tänkespråk, Biggles-böcker och sagor – lika konkreta miljöelement som broar eller trappuppgångar. Språkets släktskap med flyende företeelser som hägringar, speglingar, skuggor och ekon påvisas, då bron får en gemensam ryggrad med sagan: ”man tar det försiktigt,/ man beträder ju en saga vars handling/ kanske inte håller”.

Istället för ord och grundämnen byggs Högnäs diktstoff upp genom kanaler och outsinliga horisontlinjer av ljus och ljud. Här finner man ”vattnet,/ som är ljusets/ stråle”. På ett liknande sätt föder Högnäs dikt tanken, att händelseförloppens och berättelsernas form finns till innan de hunnit bli ordsatta. Att sånger och sagor har en egen existens alldeles som hav och vindar, ”en obruten/ bruten linje av mening”. Sången finns redan innan den hittar de rätta orden: ”Någon lyssnar,/ sätter örat till,/ som om han hörde steg/ av en sång,/ ännu oupptäckt/ av ord.” I dessa diktmarker kan man lika väl stöta på en liten bro, ett fågelbo eller ”utbrott av en hymn,/ som om landskapet bar den inom sig”.

Det oändligt mjuka

När man talar om Högnäs dikt, får man lust att ta till högtidliga ord, som inte hunnit bli söndernötta och uttröttade av vardagslivets hektiska rytm och avstannade ”kallprat”. Inte för att Högnäs själv skulle använda sig av sällsynta ord annat än i undantagsfall; nyckelorden i hans lyrik är i allmänhet dunlätta och genomskinliga som ”blänk” och ”skimmer”. Men det finns en känsla av något heligt över dessa diktalster, som medger ”att det inte/ finns några ord/ för detta”.

När tungrodda ord såsom ”begängelse” eller ”vallfart” infinner sig, framstår de som den naturliga utväxten ur diktens egna beståndsdelar. Då världspolitikens ”taggtrådshinder” och ödelagda höghus med ”tomma ögonhålor” plötsligt våldsamt tränger sig in i läsarens synfält, är det enda nog värdiga slutet på dikten just ”ett själatåg/ vandrande utan ände/ genom öde rum”.

Världshistorien håller sig inte undan från Högnäs dikt utan tränger sig tvärtom in som höga svallvågor av vanmakt och ”fyrtorn/ men i en mardröm/ som ubåt”. Men det stöder de högnäska tingens rytm, att de främmande inslagen bland bekanta österbottniska havsvyer först på bokens sista sida binds till den mexikanska Oaxaca och den omstridda ”spökstaden” Famagusta på Cypern; de konkreta ortnamnen är ingenting annat än en förklarande skugga till verklighetens obestridliga blandning av bländande ljus och bedövande mörker.

Att beträda Kurt Högnäs dikt är också att stiga in i den yttersta gränszonen mellan liv och död, andetag och tystnad. Sekundernas och seklernas tidevarv tappar sin inbördes skillnad, då de placeras mot ”miljoner dagar av tystnad” och det absoluta i tanken ”att aldrig/ existera”. Resultatet blir en kraftfull hymn till livet.