Vi dödar Stella (Wir töten Stella)

Marlen Haushofers kortroman Vi dödar Stella har kommit ut i nyöversättning av Rebecca Kjellberg. Det är en tät bok, en sällsam blandning av gammalt och nytt, om dubbelmoral, en familjesyn som levt ut sin tid, och kontroversiella reflektioner kring kvinnlig medskuld. Man kan läsa berättelsen som en förelöpare till Metoo.

Marlen Haushofer (1920-1970) var en österrikisk författare som förblev relativt okänd under sin livstid. Med den feministiska rörelsens och litteraturtolkningens frammarsch fick hon en del av den erkänsla hennes författarskap förtjänar.

Det började med novellen Das fünfte Jahr (Det femte året, 1952), fortsatte med romanen Vi dödar Stella som utkom på tyska, Wir töten Stella, år 1958. Man kan säga att Haushofers författarskap kulminerade med romanen Väggen, Die Wand, utgiven 1958 (i svensk översättning 1963 och 2014).

Återupptäckt författarskap

Väggen fick ny aktualitet dels i och med att miljö- och klimatfrågor allt mer lyfts upp, dels i och med coronaepidemin. Romanen handlar om en kvinna som överraskande och utan förklaring blir instängd bakom en osynlig vägg. Väggen är skriven mitt under kalla kriget.

Vi dödar Stella opererar med andra frågeställningar, kvinnors utsatta position både inom och utanför äktenskapet, ansvar och skuld

Vi dödar Stella opererar med andra frågeställningar, kvinnors utsatta position både inom och utanför äktenskapet, ansvar och skuld. Man kan läsa boken som ett preludium till Metoo. Haushofer ser frågorna på ett sammansatt sätt, hon varken friar eller fäller (utom möjligen mannen, som hon skildrar ganska obönhörligt). Haushofer behärskar språkspelet intill fulländning, språkanvändningen kan ses som ett spel där ord och meningar får sin innebörd genom de regler som etablerats i samspelet mellan människor (Ludwig Wittgenstein 1889-1951, född i dåvarande Österrike-Ungern).

Efterklokhet

Utgångspunkten är att berättarjaget Anna är ensam hemma en helg när hennes man Richard besöker sin mamma med parets dotter Annette. Det äldre barnet, en tonårig son Wolfgang, är inte heller hemma. Hon sätter sig ner för att anteckna vad som hänt för att kunna befria sig, låta livet gå vidare.

Den börda hon vill bli av med är att parets hembiträde Stella dött i en bilolycka. Stellas mamma är en gammal väninna till Anna – en väninna hon har ett kluvet förhållande till. Anna och hennes man städslade Stella av medkänsla, för att underlätta för både mor och dotter, låter hon förstå.

Borde Anna ha ställt maken mot väggen, borde hon ha haft ett förtroligt samtal med Stella?

Dagboksanteckningarna är samtidigt vittnesbörd. Maken har haft en förbindelse med Stella. Anna var medveten om den (Stella var inte hans första älskarinna), men hon valde att tiga. Sonen har åtminstone anat sig till hur landet ligger. Borde Anna ha ställt maken mot väggen, borde hon ha haft ett förtroligt samtal med Stella?

Kunde Anna ana hur det hela skulle sluta? Slutet avslöjas redan alldeles i början av kortromanen, skeendet rullas upp i retrospektiv för läsaren. Vittnet och medlöparen kan lika gärna vara en kvinna som en man.

Språkskalpell

Vi dödar Stellas kvalitet ligger framför allt i hur Haushofer med små men tydliga medel lyckas förmedla tragedin. På 83 sidor (en sannolik omfattning också med tanke på den tidsrymd, två-tre dagar, Anna hade till sitt förfogande).

Romanen har ett behärskat tonfall. Ibland bryter berättarens känslor och ångestfulla predikament fram men också då är uttrycket knappt, återhållsamt: ”Min ilska har sedan länge klingat av och kvar finns bara den skräck som fullständigt behärskar mig och i den bor jag som i ett förhatligt rum. Den har trängt in i mig, den har fullkomligt genomdränkt mig och följer mig överallt. Det finns ingenstans att fly. Det värsta jag kan tänka mig är att inte ens döden är tillräckligt dödlig för att göra slut på den”.

Referenser

Anna är lyckligast när hon umgås med sin son Wolfgang. Med honom talar hon om Iliaden, Akilles och Kassandra. Haushofer har många referenser av det här slaget, Kassandra hade fått gåvan att spå, men blev inte trodd. Akilles, hjälten i Iliaden, överglänste sin far. Han vann kriget men dog, som hans mor hade spått.

Anna betyder nåd, Stella stjärna. Hur det blir med nåden får läsaren själv avgöra

Anna betyder nåd, Stella stjärna. Hur det blir med nåden får läsaren själv avgöra. Stella är stjärnan som tänds och slocknar (släcks?). Det är förfärligt och i likhet med de grekiska tragedierna framställs handlingen som om den vore förutbestämd. Personerna spelar i händerna på en onåbar gud.

Översättningen som systerskap

Bokförlaget Thorén & Lindskog har försett utgåvan med ett kort efterord av översättaren Rebecca Kjellberg.

I efterordet tar Kjellberg upp Haushofers biografi – hon tog med sig ett barn i äktenskapet, gifte sig, skilde sig och gifte om sig med samma man, för att hon inte stod ut med tillvaron som frånskild i samhällsklimatet i Österrike. Vi dödar Stella präglas starkt av dubbelmoralen i den tidens katolska Österrike. Hon föregriper Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Och vill jag tillägga, är en syskonsjäl till Virginia Woolf.

Hos Haushofer är det männen som njuter, medan kvinnorna plågas.

Kjellbergs översättning är ett noggrant arbete liksom det tyska originalet. Huvudpersonen Anna är också en vän av ordning och reda – på alla plan. Vi dödar Stella är en exakt historia som inte tillåter någon att stiga på sidan om spåret. Originalet och den svenska språkdräkten kräver båda sitt för att landa rätt hos läsaren. Den som styr meningarna ska veta hur syftningar och anspelningar opererar med innehållet.

Hos både Haushofer och Kjellberg finns en kylig saklighet, men också ömhet. Det gäller sättet att närma sig dem man skildrar, språket, läsarna.

Vi får njuta medan vi plågas. Hos Haushofer är det männen som njuter, medan kvinnorna plågas.