Rätten till lättja

Anslaget i Paul Lafargues lilla stridsskrift Rätten till lättja är precis rätt: meningar som bildar stigande kurvor, frågetecken och utropstecken som lämpliga haltpunkter. Frågor och påstridiga förklaringar.

Tonfallet är tidstypiskt, Rätten till lättja publicerades i original år 1883, här räds författaren inte överord, han är tydlig med sina åsikter och samtidigt pedagogisk i sin framställning. Fast han har sina blinda fläckar.

Lafargue (1842-1911) ingick i familjen Karl Marx, Marx var hans svärfar. I likhet med Marx skriver Lafargue mycket om den arbetande klassen, och han riktar sig också till proletariatet i första hand. Sven-Eric Liedman fäster i sitt belysande efterord, som upptar en femtedel av Bakhålls lilla nyutgåva, läsarens uppmärksamhet vid det som säkert redan tidigare skavt hos dagens läsare: att det är orimligt att tänka sig att det är proletariatets ansvar att man arbetar så mycket.

Lafargues tes är att den överdrivna flit industriarbetarna visar är till fördärv

För vad var alternativet, att lättjefullt slänga sig på gräsmattan och svälta ihjäl?

Lafargues tes är att den överdrivna flit industriarbetarna visar är till fördärv. Under slutet av 1800-talet var det fråga om 11-13 timmar per dag, också för barn. Han hävdar att produktiviteten inte nödvändigtvis skulle sjunka om man förkortade arbetsdagen. Han påpekar att fångarna i straffkolonierna arbetade tio timmar per dag och Antillernas slavar i snitt i nio timmar. Mera fritid skulle höja livskvaliteten och frigöra resurser. I likhet med Marx drev han tesen att kortare arbetsdagar skulle tvinga arbetsgivarna att effektivera produktionen.

Låter det här bekant? Det svåra var att argumentera för att Lafagues tes är genomförbar.

Nyöversatt, yvig stil

Somt i Lafargues framställning snuddar vid blomsterspråk:

”Var finns de muntra töser som alltid var på språng, ständigt i färd med att laga mat, sjunga och sprida och glädje omkring sig; de som utan smärta födde sunda och livskraftiga barn? Flickor och kvinnor av i dag är fabriksarbeterskor – sjukliga, färglösa blomster med uttunnat blod, slappa magar och hängande armar…”

Jämfört med tidigare översättningar känns den här mer vardaglig, mindre arkaisk och högtravande

Här finns bjärta kontraster mellan välunderbyggt samhällsengagemang, tidstypiskt sätt att utrrycka sig och ett inte så lite verklighetsfrämmande förhållningssätt. Emellanåt känns utläggningen nästan som ett klassförakt mot proletariatet.

Nyöversättningen av Marie Berthelius bevarar en del av yvigheten  –  det vore synd om den gick förlorad – men låter den tydliga överbyggande strukturen träda fram. Jämfört med tidigare översättningar känns den här mer vardaglig, mindre arkaisk och högtravande. Kanske för läsarens bästa? Åsikterna har högsta prioritet, detaljerna kommer i andra hand. Det här är en pamflett.

Den ideologiska och filosofiska jordmånen

Liedmans efterord kompletterar och ger en lite annan bild av essäns författare. Utöver upplysningen om banden mellan Paul Lafargue och Karl Marx, får vi veta mer om både den ideologiska och filosofiska jordmån Lafargues samhällsengegemang vuxit fram i: Goethe (ersätt Lafargues lättja med Goethes tankar om långtråkighetens välsignelse och betydelse för kreativiteten), Comte och positivismen, sociologins fader. Proudhon och Blanqui var andra föregångare.

Han förde gärna själv fram sitt ursprung, att han hade blod från tre förtryckta raser i sina ådror

På det personliga planet var Paul Lafargues liv märkligt, tragiskt och fullt av motsättningar. Han förde gärna själv fram sitt ursprung: att han var född på Kuba men levde största delen av sitt liv i Frankrike, att han hade ”blod från tre förtryckta raser i sina ådror”. Han utbildade sig till läkare men utövade aldrig det yrket. Han och hans hustru förlorade alla sina tre barn när de var små, och parets liv ändades av ett gemensamt självmord. Enligt ett avskedsbrev var Lafargue då fast övertygad om att hans tankar en dag skulle omsättas i praktiken.

Att man nu 150 år senare väljer att ge ut Rätten till lättja, har säkert sina orsaker. Jag gissar att ett skäl är att här finns så mycket som på sitt sätt är aktuellt. Att gå ner i arbetstid anses vara mer ekologiskt hållbart, det gynnar välmåendet och i många fall hälsan. Bristen på arbete gör att det blivit en nödvändighet för många, och då kan man försöka se att det kan ha sina goda sidor också. Eftersom vi lever allt längre, kommer ett stort flertal av oss att leva en stor del av våra liv utanför arbetsmarknaden.

Agendan i dagens kontext

Men också den mindre sympatiska sidan i Lafargues framställning är aktuell: att vi själva görs ansvariga för att välja ett för oss mindre attraktivt alternativ. Vi vill kanske arbeta, för att det av en eller annat orsak är viktigt för oss, av ekonomiska skäl till exempel, men vi ska fås att tro att vi bör avstå.

Då som nu fanns och finns det å andra sidan säkert också en politisk agenda att hålla oss fjättrade vid arbetsbänken, för att hålla oss på avstånd från beslutsfattare. Ordet automation kan lätt bytas ut mot digitalisering.

Rent litterärt har Lafargues essä stora förtjänster. Han förstår att växla spår, att varva historia med dagsaktuella frågor

Lafargues retorik är slående och lite roande, och inte så lite arrogant. Jag undrar nämligen hur arbetarnas ”överdrivna arbetslust” egentligen var konstruerad och vem som var dess upphovsman.

Rent litterärt har Lafargues essä stora förtjänster. Han förstår att växla spår, att varva historia med dagsaktuella frågor, att på ett lättfattligt sätt presentera och blanda filosofi och politik, högt med lågt. En rolig liten bok som illustrerar tesen att historien är ett hjul i rullning. Saker och ting tål att vändas och vridas på, förhållanden, formuleringar, ideologier. Det kan hända att Lafargues sammansatta härkomst och personliga historia har en betydelse här.

Hans entusiasm är det inget fel på.