Selma

Kortromanen Selma av Hannah Lutz är indelad i två avdelningar: Födelsedagen, som berättar om vändpunkten då Selma som en länk i en kedja av kvinnor i släkten, varav ingen överlevt sin 65-årsdag, faktiskt blir 66 år. Den andra delen, Sommaren, består i sin tur av dottern Olgas vykort från en resa till Norge varvat med Selmas minnen, vemod, vånda och oro.

I debuten Vildsvin (2016) lade Lutz tonen för sitt författarskap. Avskalat och suggestivt avtäckte hon relationer och liksom rotade i vad det är att leva. Den nya kortromanen Selma har ett besläktat ärende. Den är en undersökning av livsvillkoren, hur en har det och hur en tar det.

Selmas liv skuggas av en genetiskt betingad högrisk för bröstcancer.

Selmas liv skuggas av en genetiskt betingad högrisk för bröstcancer. Som nybliven mamma tar hon beslutet att operera bort sina bröst och att leva ett kvinnoliv utan bröst. Trots läkarnas varningar om att bristen på bröstimplantat riskerar att förlänga sorgearbetet efter de förlorade kroppsdelarna och utlösa depression framhärdar Selma. Hennes sargade kvinnokropp med ärr på bröstet är central för romanen.

Relationen med en kvinnlig partner brister då brösten är borta. Men den förändrade kroppen öppnar också för något nytt: ”Min kropp, odefinierad. Förvandlad, men till vad? En kropp som var levande, varm, utan riktning. Utan öde. Möjlig.”

På sin sextiosjätte födelsedag firas Selma med tårta och simtur medan minnen kommer och går. Doppet i havet är en motståndshandling, ett trotsande av dödsdomen kroppen burit på: ”Jag skulle stå naken och trotsig ytterst på bryggan, fortfarande vid liv, och vinden skulle göra mig vild. ”

Vi har båda gäddor mellan benen

I den andra delen fortsätter Selma att tänka tillbaka på sitt liv. Avsnitten inleds med dotterns formella vykort, där bergarter beskrivs. Avståndet mellan mor och dotter är skriande. Selma tänker på sin uppväxts tystnader kring det kroppsliga. På hur hon knep ihop benen för att mota bort mensen. Med väninnan Karin utforskade hon sin kropp, hårstrå för hårstrå. Men medan väninnan anammat sin mammas beskrivning av kvinnokönet som en blomma, ser Selma det som en gädda:

”Mellan benen fanns öppningar, röda som munnen på en gädda, lager på lager av röda veck. Det var vackert och rysligt. Det var en uppenbarelse! Vi har gäddor, sade jag till Karin. Hon lyssnade inte och jag måste säga det högre, vi har gäddor mellan benen! Och då tittade hon upp men hon sade bara, jag har inte, kanske du har. Jag har en blomma jag. Men jag visste att hon aldrig hade tittat själv och att det var något hennes mamma hade sagt. Du har en gädda, sade jag, får jag se. Nä! Karin gav mig en hård blick. Hon sträckte sig efter sin mammas fickspegel och drog för duschgardinen. Kom inte hit! skrek hon. Efter en lång stund drog hon undan gardinen och blängde på mig. Hon gav med sig. Det var inte en blomma. Vi hade gäddor båda två.”

Lapparna proppar hon i vredesmod i dotterns brevlåda.

Fragment av sina minnen – som episoden med gäddorna – skriver Selma ner på arga brevlappar på utrivna annonssidor i lokaltidningen Västra Nyland eller annat tillgängligt. Lapparna proppar hon i vredesmod i dotterns brevlåda. Under sin Norgeresa har dottern brutit sin tillgänglighet, kommunikationen går bara i en riktning, med vykort som dyker upp med ojämna mellanrum.

Variationer av Ekenäs

Kommunikationen och närheten mellan mor och dotter är romanens brännpunkt. De står nära, men når ändå inte varandra. Berättelsens inramning är kustsmåstaden Ekenäs med sin havsnärhet med bräckta vatten, sina solvarma trähusfasader och med ett stilla liv.

Ekenäs gestaltas inte, staden markeras endast med flyhänta gatu- och platsnamn och någon enstaka beskrivning. Den lånar sig till en beskrivning av kvinnogenealogier, om stilla fikastunder och om att hantera en dragning till en oro större än den man själv härbärgerar. Det vilar något radikalt över insisterandet på bakelseätande, stillhet och stiltje. Kroppen och vad den avkräver oss, kroppsoron, kroppslusten, allt finns där.

Det är lätt att placera romanen i den pågående diskussionen kring ableism, kring värderandet av kroppar som avviker…

Det är lätt att placera romanen i den pågående diskussionen kring ableism, kring värderandet av kroppar som avviker från det gängse, i Selmas fall brösten som opererats bort.

Att dessa frågor kombineras med stillhet och kontemplation, men med en stark dragning till en oro som är större än ens egen, är stiligt: ”Mina eftermiddagar präglas ofta av en oro och formlöshet”. Det åldrande ansiktet håller på att ”bryta sig ur formen, mängden ansikte ökar” och de hängande ögonlocken och hakan medför ”en mildhet som jag inte vet om jag kan bära”.

Långsamhet som bereder plats

Romanen handlar om att hantera sitt åldrande, sitt döende. Selma är nyligen pensionerad. Ålder utspelar sig väsensskilt i olika kroppar. Här är 66-åringen påfallande fjär och önskar mest stillhet. Det är en motbild till kravet på aktivt pensionärsliv, samtidigt som jag återkommande slås av känslan av att 66 år väl inte är någon hög ålder i dag?

Överlag är det något i romanen som skevar i min läsning, personskildringen är distanserad, händelselösheten bereder rum för de inre omvälvningarna, visst, men mängden vardag kan också göra läsaren otålig då vardagshandlingar beskrivs närgånget.

Bäst är Lutz i de förtätade meningar som bryter in i vardagslunken. Glimtarna av något djupare behövs: ”Det doftar av schampo och av Olga, det där obestämbara som är Olga, mitt barn.” Selma längtar intensivt efter Olga, men då de möts är det svårt. Lutz vill slå ett slag för den äldre kvinnans inre processer. Här använder hon dottern Olga, geografiläraren med sin passion för bergarter, som spegel. Det är främst ur Olgas beskrivning av kontinentalplattornas rörelser – oerhört långsamma men de finns där – och i de inflikade poesicitaten som romanens läsanvisningar presenterar sig.

Skildringar av småstaden

En vändpunkt i Selmas liv är då hon struntar i att bära baddräkt och i simhallen möter Vanja, genom pronomenet hen antydd som transperson, som också bara bär badbyxor. Vanja driver ett café. Med sin bekymmerslösa syster Stella, som lever ett lyckligt äktenskap med Mårten i ett kollektiv som Selma och dottern lämnat, bildar dessa en krets med Vanja och hens flickvän Monika.

…genom att skriva fram småstaden Ekenäs som en plats av stillhet, kontemplation och bekräftelse…

Genom att betona band mellan kvinnor som avgörande och genom att skriva fram småstaden Ekenäs som en plats av stillhet, kontemplation och bekräftelse slår Lutz in en kil bland tidigare litterära skildringar av staden. I Monika Fagerholms maskerade Flatnäs är platsen symbolmättad och solkig i sin småaktighet, i Mia Francks maskerade Björknäs har den en underström av utsatthet, obehag och illvilja.

I dialog med poeter

Selma har – likt Hannah Lutz – studerat litteraturvetenskap vid Åbo akademi. Lokala poeter figurerar i kortromanen. Vanja som ordnar poesiaftnar i sitt café blir rejält starstruck då Tua Forsström tittar in. Diana Brendenbergs poesibok ligger på Selmas sängbord. Selmas belägenhet ringas in av Vanjas försök att översätta Tua Forsström till engelska ”We may perhaps seem calmer when we grow old/ but it is chaos that grows – Äsch, jag vet inte”

Nu finns ju, som Lutz markerar i kolofonen, Forsström redan översatt till engelska. Att hon är viktig för kortromanen råder ingen tvekan om, också i Forsströms Snöleopard (1987) nämns en Selma: ”förr sörjde jag både livet och döden, borde jag ändå vara ledsen över Selma?” heter det hos Forsström. En besläktad fråga klingar genom kortromanen, hur åldrandet ter sig utåt och hur kaoset tilltar inuti. Förändringen börjar i barnkroppen, och sedan kan allt hända: ”Vi var elastiska och onåbara, små stjärnor, var som helst kunde huden ändra färg eller nytt hår dyka upp” och vi är alltid våra kroppar.