En boktitel och en tidningsrubrik får numera vara nästan hur lång som helst när de tidigare skulle vara korta och slagkraftiga. En dikt kan ha många olika grafiska utseenden, inte bara låta olika. Metha Skogs nionde diktsamling som har namnet Avståndet från näbb till bortersta hörbara läte följer det här långa, mångordiga mönstret.

Samtidigt ger titeln en läsanvisning för innehåll, form och referenser: musiken, visuell grafik och naturen.

Metha Skog (f. 1954) har studerat konst och kläddesign, hon har verkat som formgivare, skulptör, illustratör och redaktör för Författarnas andelslag och Ellips förlag. Det visuella elementet och musiken har alltid haft en framträdande plats i hennes dikter och de här elementen finns kvar, men på ett lite annat sätt än tidigare.

 

Dikter i ett kulturlandskap

Diktraderna i den nu aktuella samlingen är ofta långa och grupperade parvis. Tematiskt och formmässigt hoppar de, som från ett dike till ett annat, däremellan löper landsvägen med längre episkt formade betraktelser. Skog låter många anonyma, nästan opersonliga – ofta djurs – stämmor komma till tals.

Nytt är att kulturlandskapet och ett ekologiskt etos träder fram mer markerat än förr.

Skogs dikter breder generöst ut sig över sidorna, de har ett mönster och en ton samtidigt som de ter sig mer abstrakta än tidigare. Dikterna är inte på samma sätt tydligt och stramt visuella som de var i många av Skogs tidigare böcker där ord, rader och meningar blev som bilder i sig.

I senare dikter i boken kan läsaren-lyssnaren höra sången ur fågelns trånga strupe

Att ordet ”Avstånd” i diktsamlingens titel är det enda som har stor begynnelsebokstav är ingen slump. Det anger begreppets tyngd och det definitiva: ett avstånd har en start- och en ändpunkt. Titelns begynnelse eller slut, beroende på hur man läser den (största ordet med stor begynnelsebokstav först, eller uppifrån ner?), fortsättningen kan vara från näbb till bortersta hörbara läte eller läte hörbara bortersta näbb, båda alternativen omfattar natur och musik.

I begynnelsedikten kan man ana författarens civilisationskritik: ”Inom hörlurlöst hörhåll / Före blickar sänkta mot / underlysta bortloggningar”, vid sidan av hörseln och synen som mäter avstånd i tillvaron. Det digitala är samtidigt närvarande och frånkopplat, och diktens form går hand i hand med innehållet.

Skog använder stora bokstäver, men undviker skiljetecken.

I senare dikter i boken kan läsaren-lyssnaren höra sången ur fågelns trånga strupe, hur den frigörs och sprids, klingar ut i rymden.

 

Att mäta tiden

Jag kan inte värja mig mot tolkningen att mycket beror på författarens livsskede, att man efter krönet mitt i livet kan se både början och slutet, tidigare generationer lika väl som kommande, att utsiktsplatsen ger en förmågan att tolka förhållanden (i naturen, i livet) på flera olika sätt. Positionen ger möjligheter:

Så som man tänkt sig det okända

men inte för långt ut trots utsikten

Oavsett om året är lineärt eller runt

Spiralstigande banas återskeenden

med repetitionens kunskapsmoder

Ett annat framträdande drag i Skogs dikter är att de är ganska opersonliga, och det kan kännas både begränsande och som en möjlighet. Här finns få personliga pronomen. Det är som när man i skrift undviker ordet ”jag” för att inte framstå som självcentrerad. Dikterna är skrivna i passiv form samtidigt som här händer saker, dikterna äger en allmängiltighet. Dikter och händelser äger rum som de gör i naturen, utan aktiv insats av någon människa.

Dikterna är inbjudande, ödmjuka och ofta saktmodiga.

Kanske det är tidstypiskt fenomen, att avfolka dikterna, att isolera. Det känns lite ensligt.

 

Verbala krumsprång

I enskilda dikter kan man se glimtar av ordlekar där snabba, snubblande perspektivbyten lyfter fram betydelser i ny dager, ”Blyertsgrå eminensa / transparanta damens konsekvens /…/ Artens förskaffenhet i snedstigande led /…/ Bara vitterljuv kunskap / Utan samvetsstörningar”. Skog tar ett steg längre, hon använder och vänder språkets inneboende möjligheter för dikten och livet.

Det här spåret med verbala krumsprång har varit tydligare i Skogs tidigare författarskap och finns i framför allt i böckernas titlar: Till träden för bjudna (2007) och Gång (2017) för att ta ett par exempel.

ekologiskt medvetna naturdiktare som verkat i den finlandssvenska litterära modernismens efterföljd

Metha Skog skriver i samma tradition som Peter Sandelin (det kan inte vara en tillfällighet att raden ”Cyklar utan att hålla i” finns på en av samlingens sista sidor, också titeln till en bok Sandelin gav ut år 2003) och Tomas Mikael Bäck, ekologiskt medvetna naturdiktare som verkat i den finlandssvenska litterära modernismens efterföljd. Sättet att träda in stadslandskap och naturen är lite liknande.

På sista sidan finns en illustration av en söt liten mus, en blinkning till fågeln?

Dela artikeln: