Svensk arbetarlitteratur

Arbetarklassens uppgång och fall var en av 1900-talets stora berättelser i den industrialiserade världen. Under detta årtionde växte arbetarklassen och kämpade för sin ställning på olika plan; socialt, politiskt och även kulturellt. Det är väl då också helt naturligt att det är författare ur arbetarklassen, som varit de mest lämpade att skriva om denna utveckling.

Begreppet arbetar- eller proletärlitteratur är inte oproblematiskt. Det är inte heller begreppen arbetare och arbetarklass. De är begrepp som förändras med tiden. Traditionellt har man med arbetarlitteratur menat litteratur som skrivits av, för och om arbetare. I de flesta fall har inte alla dessa tre förutsättningar existerat samtidigt.

Sverige har varit något av idealtyp för en socialdemokratisk samhällsutveckling och det var också där arbetarlitteraturen kom att bli starkast. Hur livskraftig denna litterära tradition varit, kan man se i boken Svensk arbetarlitteratur av Lars Furuland och Johan Svedjedal. Boken är välkommen. Trots att den svenska arbetarlitteraturen inte är någon vit fläck på litteraturhistoriens karta, har den inte dokumenterats så här helhetsmässigt tidigare.

En diger handbok

Bredden i framställningen är enorm. Furuland behandlar en mängd författarskap och redogör också för förutsättningarna för att arbetarlitteraturen blev så utbredd i Sverige. Det är Furuland som står för största delen av texten. Johan Svedjedal skriver om arbetarförlagen, vilket är ett mindre känt och dokumenterat område.

Svensk arbetarlitteratur är en handbok, trots sitt digra format. Boken ger ett panorama av arbetarlitteraturens vidd, men går inte djupare in i materialet. Trots att boken sträcker sig in i dagens litteratur, är det ändå tiden t.o.m. 50-talet som främst betonas.

Den tidiga arbetarlitteraturen uppkom redan under 1800-talets sista decennier och då främst som kamp- och hatdikter. Det var fråga om brukslyrik, att användas vid möten, fester, agitation och i arbetarpressen. Personligen har jag en viss förkärlek för dessa tidiga hatdikter, som för övrigt finns samlade i antologin Hatets sånger. Tidig svensk socialistisk diktning 1885-1910 (Vertigo, 1999), en bok som tyvärr inte ens nämns i den här skriften. Det är ofta fråga om ren punklyrik. Inom denna genre fanns det inga tankar på att komma in i den borgerliga offentligheten.

Ett eget kretslopp

Arbetarlitteraturen hade i början ett helt eget kretslopp. Det utvecklades en motoffentlighet; en arbetaroffentlighet med egen press, egna förlag och egna distributionskanaler. Arbetarrörelsens utveckling förde också med sig förändringar på bildningens område. Det var inte enbart arbetarpressen som var en förutsättning för arbetarlitteraturen, utan också arbetarrörelsens folkhögskolor, studiecirklar och föredragsturnéer.

Bildningsvägen för arbetarförfattarna var annorlunda än den för författare ur borgarklassen. Det är därför inte svårt att under denna tid särskilja vilka som var arbetarförfattare. Men, det var inte en självklarhet för alla författare med arbetarbakgrund att kalla sig arbetarförfattare. En del ansåg det förnedrande. De ville vara ”riktiga” författare och strävade in på den borgerliga litteraturens parnass. För många begåvade personer ur arbetarklassen var litteraturen färdmedlet på en klassresa, på samma sätt som idrotten var det för andra. Man hade alltså proletär bakgrund, men skrev inte nödvändigtvis om eller för arbetare.

Guldåldern på 1930-talet

Den svenska arbetarlitteraturens guldålder var under mellankrigsperioden, speciellt 30-talet. Listan på betydande författare med arbetarklassbakgrund, som debuterade då, är hur lång som helst: Rudolf Värnlund, Eyvind Johnson, Moa Martinson, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård… Det var dessa som förde in arbetarklassen i den svenska litteraturens kanon.

Tillgången till högre utbildning för arbetarbarn har gjort arbetarklassens gränser suddigare. Kan man ännu räknas till arbetarklassen, trots att man blivit student? Den klassresa utbildningsmöjligheten medförde är ett viktigt tema inom vår närhistoria och det gäller också litteraturhistorien. Då vi kommer in i perioden efter andra världskriget är det inte längre så självklart vem som skall räknas till arbetarlitteraturen.

Gränsfallet Dagerman

Furuland säger det inte rakt ut, men det verkar ändå som om han placerat författare med studentexamen utanför arbetarlitteraturen, åtminstone de på 40-talet verksamma. Jag tänker då speciellt på Stig Dagerman. Han balanserade på gränsen till arbetarlitteraturen och det var det intressanta, men också det tragiska hos honom. Jag tycker det är märkligt att Furuland inte tagit med honom. Dagerman förde en väsentlig debatt om arbetarlitteraturens väsen och verkade inom arbetarpressen.

Den problematisering av arbetarlitteraturen som Dagerman stod för, skulle ha varit viktig att få med. Furulands val är också konstigt, då han är medförfattare i boken Arbetarförfattarna och syndikalismen (Federativs, 1999), där också Dagerman räknas som arbetarförfattare. Dagerman och 40-talismen innebar i alla fall en förnyelse inom arbetarlitteraturen. Betydande arbetarförfattare från denna tid var bl.a. Vilhelm Moberg, Folke Fridell, Lars Ahlin, Stig Sjödin och Kurt Salomonson.

Arbetarklass inget statiskt begrepp

Borgerligheten började snart ta tillbaka den hegemoni som varit hotad. Arbetarklassens klassmedvetande försvagades i och med välfärdsstaten och socialdemokratins maktställning. Masskulturen växte sig också nu allt starkare. Från att ha varit en av litteraturens mest vitala fåror, gled arbetarlitteraturen ut i periferin.
Åtminstone om man envisas med att hålla kvar de gamla kriterierna för vad som menas med arbetarlitteratur.

Arbetarklass är inget statiskt begrepp. Då arbetet förändras, förändras också klassen. En gång innebar studentexamen en klassresa. Det gjorde också författarskapet. På 60- och 70-talet fick den mera klassmedvetna arbetarlitteraturen en ny start, men det berodde kanske på den kommunistiska vänsterns arbetarfetischism. Det hörde till att man som revolutionär studerande från medelklassen skulle bli mera proletär än arbetarungdomen. Men, här ger jag kanske mera uttryck för egna fördomar. Den stora linjen är ändå att arbetarlitteraturen inte längre var så vital som tidigare.

Arbetarförfattaren var inte nödvändigtvis längre arbetare. Han/hon var författare och till vilken samhällsklass hör författaren? En klassresenär hör inte längre hemma någonstans. Detta klassreseperspektiv på arbetarlitteraturen använder Tony Samuelsson i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (Wahlström & Widstrand, 2006). Här visar han att en ny tid kräver en ny läsning också av arbetarlitteraturen.

Arbetarlitteraturens mindre berättelser

Socialdemokratins stora berättelse är kanske inte längre så spännande. Men, arbetarlitteraturens historia innehåller även en mängd lite mindre berättelser. Detta framkommer också i Svensk arbetarlitteratur. Furulands text följer inte utvecklingen kronologiskt. Den bryter tidsaxeln med olika teman som ger variationer till den stora berättelsen. Här finns kapitel där de kvinnliga författarnas situation behandlas, kapitel om olika geografiska regioner och också ett kort kapitel om anarkismens och syndikalismens inverkan på arbetarlitteraturen.

Det är bra att Furuland bryter upp den räta linjen, men bokens disposition blir också oredig. Johan Svedjedel står för bokens andra avdelning, ”Till vänster på böckernas marknad. Arbetarförlagen från 1880-talet till 1940-talet”. Också här skulle jag ha önskat mig en mera djupgående framställning.
Trots att Furuland helt medvetet undviker att fördjupa sig i den nyare litteraturen, ger han ändå en snabb inblick i vad som håller på att ske.

En ny arbetarlitteratur

Den nyliberala kapitalismen fick i slutet av 1900-talet arbetarrörelsen på knä. Fackföreningsrörelsen försvagades, vänsterpartierna gick åt höger, eller försvann. Det var inte trendigt att kalla sig arbetare, tvärtom menade man att klassamhället var historia. Alla var, påstods det, medelklass. Så var det naturligtvis inte och snart visade sig en förändrad arbetarklass.

Traditionellt var bilden av arbetaren en etniskt ren svensk man. Nu är kvinnor och invandrare mera representativa för klassen och det syns också i litteraturen. Vi börjar nu under det nya århundradets första decennium skymta en ny ”arbetarlitteratur” om man fortfarande vill använda den termen. Furuland nämner här kvinnor som Elsie Johansson, Aino Trosell och Majgull Axelsson, men också invandrare, eller andra generationens invandrare, som Jonas Hassan Khemiri. Om man dessutom tar med den muntliga litteraturen, som estradpoesi och rap (vilket Furuland inte gör), skulle arbetarklassen synas ännu tydligare.