Återkommen från Atlanta

Om tre år kan Lars Huldén fira femtioårsjubileum som författare. Han (och diktjaget) i den nyutkomna Återkommen från Atlanta, kan blicka tillbaka på ett långt liv och en lång diktargärning sedan debuten med Dräpa näcken. Den nu aktuella återkomsten gäller hemkomsten efter Vegas färd (1997), där han i slutet av boken förvirrad befinner sig på Kastrups flygfält, på väg till Atlanta.

När man öppnar pärmarna på den nya diktsamlingen möter man av en fin beskrivning av våren, och av åldrandet. Det är den första av de många paradoxer Huldén serverar läsaren: en äldre man och skir grönska. Sedan följer flera: kärlek och saknad, frånvaro och närvaro, det enkla och det komplicerade.Reliefen gör bilden tydligare och här finns den djupverkan diktjaget frågar efter.

Motsatser eller följdriktighet

Men egentligen är det inga motsatspar, det ena växer ur det andra. Livet är ett läggspel där allt bör gå jämnt ut: ”Som din kraft / så skall ditt verk ock vara. / Det skall gå jämnt ut, ser du, om det skall gå bra, / om det skall gå som det skall. / Blir det kraft över / har du inte gjort rätt för dig. / Blir det verk över / har dina anspråk varit för stora.” Här ser man också klippen mellan citat och egna formuleringar, det högtidliga varvas med det vardagliga.

Lika följdriktigt är det att det vi älskar kommer vi att förlora och sörja. Och när vi sörjer den vi förlorat, sörjer vi den vi själva var då. Själva gestaltningen av sorgen blir i Huldéns dikter början till en ny tillvaro, en pånyttfödelse, där våren känns som en naturlig metafor för åldrande. Bilden av åldrandet blir just den ensamblivne som tar sig fram längs Hovrättsesplanaden, ett ställe som rymmer mycket för honom, personliga minnen och historiska händelser, men nu är han tvungen att koncentrera sig på hur han skall ta sina steg för att inte snava.

Alla frågor leder vidare

Det finns en självklarhet eller en enkelhet i åldrande och sorg, som inte är vare sig behaglig eller okomplicerad. Så är kanhända grundfrågan i Återkommen från Atlanta den beskyllning som serveras diktjaget: att han är grund och publikfriande – han har undvikit att stöta järnspettet i sig själv. Ett par dikter senare skriver han: “/… / Det oförstådda, oförståeliga / är det undransvärda, / förledande, förfärande, / det heliga!”

Man hittar här en andaktsfull undran över det sköna i det man inte omedelbart kan förstå. Kanhända är det en lättnad över att livet fortfarande kan erbjuda en olösta frågor, och att alla frågor leder en vidare. Så den enda verkliga paradoxen i Återkommen från Atlanta är att Lars Huldén talar för det svårbegripliga, men han gör det på ett enkelt och lättfattligt sätt. Dikterna är genomgående korta med ett resonerande direkt tilltal.

Vid sidan av detta finns här många tillbakablickar, både på ljuvt och på lett. Här finns naturen och kärleken, kraftkällor han öst ur – men också ånger över att inte ha kunnat förmå sig ta tillvara alla de ”/…/ Alltför många vardagar / som borde ha varit / midsommardagar./…” Naturen har sin givna plats, för att den återspeglar livets kretslopp, både det bestående och det förgängliga i tillvaron, för att den gestaltar kärleken till hembygden och nyfikenheten inför nya och okända trakter.

Dikt som tröst

Men dagarna som varit och dikterna som finns och skrivs blir det rum där man vistas och också radions skval är bättre än den rena ensamheten. Minnen och dikten blir ett sällskap. De här dikterna kan läsas som svar, snarare än som frågor. Men också svaren rymmer frågor. Det finns en tröst i de här dikterna. Livets villkor är trots allt ganska lika för alla, och dikterna erbjuder sin läsare en slags sällskap i den existentiella ensamhet vi alla delar. Det tröstande består också i det att sorgen här skildras så konkret – både det konkreta i de minnen den efterlevande har, men också de konkreta bristerna: saknaden efter hennes röst, hur lätt och snabbt det går när hjärtat slutar slå. Hur konkreta frågeställningarna är på sjukhuset. Med en ibland förvånande lättsam ton skriver han om svåra känslor. Svårmod och skämt ligger också befriande nära varandra i dikterna.

Boken börjar med vår och slutar med höst. Hösten innebär en resignation inför sorgen. Man noterar allt det som finns kvar, de föremål som fortfarande har sällskap av varandra på ett kusligt ensamt sätt – Johanneskyrkans två spiror, den lilla och den stora handduken i badrummet (den lilla för ansiktet, den större för kroppen) och brasans sällskap. ”Länge var vi två. / Nu är vi bara en” lyder en av de sista dikterna. Det är ett enkelt konstaterande, en lakonisk utsaga, som rymmer sorgens hela komplicerade spektrum av känslor.