Sarantango
László Krasznahorkai
Norstedts 2015
264s.
Översättare: Daniel Gustafsson Pech
Helvetet på den ungerska landsbygden
Det ska drygt hundra sidor till innan jag förstår vad det är László Krasznahorkai är ute efter i sin debutroman Satantango (1985), som nyligen utkommit i jämn och lyhörd svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech. Det jag till en början, lite plågad, måste jag medge, har läst som en slags pikareskroman artar långsamt men mycket övertygande formen av en bitter saga över den ungerska landsbygden.
Det är oklart exakt var i tiden vi befinner oss, men vet att det är 1900-tal, strax efter de två stora krigen. Vi får i början av boken lära känna invånarna i en liten by som varken kan erbjuda sina invånare arbetstillfällen, ekonomisk trygghet eller över huvud taget något annat än fullständig utsiktslöshet. Framtiden är lika mörk som den blöta leriga marken. Kriget lever kvar i folket, det glimtar fram i minnen och referenser. Folket representeras i Satantango av några huvudpersoner, bland dem herr och fru Schmidt, Futaki, herr och fru Kranér och Petrina.
Det är oklart var i tiden vi befinner oss, men vet att det är 1900-tal, strax efter de två stora krigen
Och sedan har vi Irimiás, denne nästan mytiska figur, som till mer än bara namnet liknar den gammaltestamentliga Jeremia. Enligt den judiska och kristna traditionen håller man för sant att det var Jeremia som bland annat författade Klagovisorna, och i ljuset av det är det inte underligt att Krasznahorkai valt just det namnet för sin karaktär. Irimiás är den som byborna vänder sig till för att finna en möjlig väg framåt i tillvaron. Man samlar ihop pengar åt honom, lyssnar på hans råd och fäster sin svaga, men inte helt utslocknade framtidstro vid honom. Irimiás budskap till sina lärjungar (låt mig kalla dem så) är inte hoppfullt, men han talar åtminstone med klar stämma – och är det något Krasznahorkais romanpersoner behöver är det just någon eller något att tro på.
Litterär släkting till Kafka
Franz Kafkas spöke svävar tätt över Satantango. Det kommer fram tydligast i den mustiga och ibland groteska humor som genomsyrar bägge författares berättelser, men också i den mörka grundtonen i deras böcker. Krasznahorkai ger mycket riktigt Kafka en bugning då han i början av sin bok plockar i ett citat av sin föregångare, ur romanen Slottet: ”Då föredrar jag att missa honom medan jag väntar”.
Det är en fin mening, och den är välvald. Hela Satantango är nämligen full av väntan. Liksom Krasznahorkai försöker säga oss något om människans tillstånd. Det ska en skicklig författare till att gestalta ett evinnerligt väntande på ett trovärdigt sätt, och Krasznahorkai, i likhet med Kafka i just Slottet, lyckas med det, även om det kräver att läsaren orkar med de där tidigare nämnda hundra sidorna. Prosan är bångstyrig och kompakt, men när rytmen en gång ger sig till känna går det smidigare.
Det ska en skicklig författare till att gestalta ett evinnerligt väntande på ett trovärdigt sätt, men i likhet med Kafka lyckas Krasznahorkai med det
Det är så mycket väntande att ingen väntat lika mycket ens på Godot själv. Man väntar på att Petrina och Irimiás ska komma tillbaka till byn efter en lång frånvaro. Man väntar på att den plågsamma natten ska övergå i gryning. Man väntar på att regnet ska sluta ösa ner. Man väntar på att alla ska bli tillräckligt berusade för att dansen på krogen ska komma igång.
Sedan blir det dans. En yr, vild tango där såväl sociala som moraliska gränser överträds. ”Ni vet, dans är min stora svaghet”, säger fru Schmidt, och detsamma verkar gälla för samtliga invånare i byn. Det är betydelsefullt att notera att dansen kommer igång medan Irimiás är frånvarande i byn. Det är som om han tilldelats rollen som samvete för hela byn, och i hans frånvaro grumlas uppfattningen om det lämpliga visavi det olämpliga.
Gemenskap – och upplösning
Det jag tycker kanske bäst om i Satantango är Krasznahorkais gestaltning av en bygemenskap där alla bevakar varandra, där var och en egentligen ogillar de andra, men där sammanhållningen och känslan för den gemensamma historien ändå är så stark att man skulle försvara varandra mot yttre hot till sista blodsdroppen. Just den starka samhörighetskänslan gör att huvudpersonerna åtminstone för stunden kan släppa sin bitterhet och ilska gentemot varandra, och sluta upp bakom Irimiás när han föreslår att de ska överge byn för att med hjälp av en lastbil söka ett bättre liv någon annanstans. Hela boken är egentligen ett enda långt crescendo till denna klimax.
I slutet av boken är jag osäker på om jag läst en roman om tillblivelsen av en roman, eller spridda anteckningar av en av huvudpersonerna i boken
Också själva romanformen hotar att upplösas i Satantango, som faktiskt imponerar mer ju mer jag betänker dess uppbyggnad och struktur. I slutet av boken är jag osäker på om jag läst en roman om tillblivelsen av en roman, eller om jag läst spridda anteckningar av en av huvudpersonerna i boken. Krasznahorkai vill spela ett litterärt spratt med mig, och i normala fall säger jag som den nordamerikanska författaren Raymond Carver – som skrev ”Jag avskyr trick. Vid första tecknet på ett trick eller en gimmick i ett stycke fiktion, brukar jag söka skydd” – men den här gången roar det.
Mer information på nätet
Förlagets presentation Recension i DN Recension i GP Recension i SR Krasznahorkai på Boksampo