Palatset vid Bosporen

Leif Salméns senaste essäsamling Palatset vid Bosporen är en bok om resor, resandet och resenärer. Författaren går redan i bokens första essä vilse på Ibiza. Kartan har blivit blöt och oanvändbar. I de följande essäerna möter läsaren ett myller av individer, folk, kulturer, religioner och ideologier som kommit att forma det vi kallar Europa. Det är resor i rummet, men också i historiens millennier.

I detta myller är det lätt för läsaren att gå vilse, och man imponeras av brädden i Salméns bildning. Men att gå vilse i dessa historiska labyrinter är kanske en nödvändighet. Det finns så många vägvisare, som vill visa oss den enda rätta vägen. Salmén visar oss bort från denna och in i historiens vildmarker. Visserligen är de historiska skildringarna i Salméns bok intressanta, men samma kunskaper kan man finna i de flesta historieböcker. Det intressanta i essäsamlingen är däremot sättet på vilket författaren behandlar sitt stoff, hans historiefilosofi och hans attityd.

I bokens sista essä, frågar sig Salmén vilka syften han har med sin bok. Det är nog en retorisk fråga, för jag tror han exakt vet vad han vill med sina essäer. Man kan finna utgångspunkten i hans förra bok Promenader i Leninparken och essän Europa finns inte. Författaren vill kritisera och varna för följderna av försöken att konstruera en enhetlig europeisk identitet. Denna identitet skulle, enligt Salmén, vara lika farlig som konstruktionen av den nationella identiteten har varit.

Leif Salmén är kritisk mot EU och globaliseringen, men det innebär inte att han skulle ta det reaktionära steget tillbaka till det nationella planet. I Sverige har det förts en het debatt mellan ”nationalvänstern” och ”globalvänstern”. Här skulle jag placera in Salmén i den senare kategorin. Han har stora likheter med den postmoderna vänstern och den autonoma marxismen.

Det globaliserade kapitalets identitetsprojekt

Salmén drar paralleller från det tidiga kapitalets behov av nationsbygge och nationalism till det globaliserade kapitalets konstruktion av ett nytt Europa, med dess identitetsprojekt. I dessa projekt spelar historieskrivningen en viktig roll. Historieforskningen är inget man kan särskilja från nuets behov och motsättningar.

Leif Salmén hyser samma avsky för en idealiserande och arkiverande historiesyn, som Nietzsche i Om historiens nytta och skada. De idealistiska historikernas idylliserande, eller glorifierande tolkningar låter dagens makthavare spegla sina skitiga ansikten i glansen av antikens storhet. Samtidigt frånsäger man sig lika energiskt allt det mörker som finns i traditionen. Mörkret får stå för de andra, trots att kolonialismens ohyggliga grymhet står mycket närmare dagens maktstrukturer än vad demokratin i antikens Grekland gör.

En annan negativ följd av identitetshysterin är att allting likriktas och görs likgiltigt. Att ”resonera med likhetstecken som främsta argument förvandlar världen till en ganska tyst, men framför allt tråkig ort där olikheten snabbt blir en avvikelse och avvikelsen ett brott”.

Existentiell resa – och existentialistisk

Palatset i Bosporen är inte bara resor i tid och rum, utan också en existentiell resa. Salmén försöker, liksom i sina tidigare böcker, förena det historiska och/eller politiska med det personliga. Att resa är i bästa fall att möta något annorlunda och det kan enligt författaren innebära en process, där man raserar jagets murar och ersätter dem med nya, vidare gränser.

På samma sätt som på det geopolitiska planet hyser Salmén aversioner mot jagets gränser. Då nationalismen alltid hyllat den djupt i fosterjorden rotade bonden, hyllar Salmén storstadens rotlösa, andliga nomader. Det är i det gränsöverskridande mötet och förändringen han ser det ”ljuvliga febertillstånd som heter liv”.

Boken förs fram av ett starkt frihetspatos. Han är kritisk mot alla marxistiska, liberala och religiösa frälsningsförsök. Salméns existentiella resa är kanske också en existentialistisk resa, där individen är dömd till sin frihet att välja, trots att det inte alltid finns några goda alternativ. Det finns ingen, eller inget att lita på och vi är tvungna att bygga våra liv på lösan sand. Historien ger oss inga sanningar, den ger oss endast ett material att välja bland och tolka.

Detta tillstånd kan naturligtvis verka deprimerande, men en mera avspänd Leif Salmén har man knappast mött. Han tycks ha accepterat tillvarons absurditet och lever, som Camus föreslår i Myten om Sisyfos, som om… Som om det fanns hopp och som om det vi gör kan ha någon betydelse.

Alla hav är samma hav

Salmén säger sig helst vilja sitta och stirra ut genom fönstret och röka. Han skriver om Paul Lafargues Rätten till lättja och kritiserar den kapitalistiska arbetsetiken. Det är väl också i denna anda av skapande lättja han skrivit Palatset vid Bosporen: ”Till sist har jag lärt mig att välja bland historiens vrak eller också bara vandra och låta mig fångas av det som ögat och tanken just för ögonblicket fastnar för”.

Trots allt vill Salmén se storheten och skönheten vid Medelhavets och alla andra havs stränder. Alla hav är ju ändå samma hav och vi tillhör alla samma mänsklighet. Alla gränser är konstruktioner i taggtråd och minfält. Vågorna känner inga gränser och de rör sig obehindrat över haven: ”Havet finns alltid där som vittne och varje gång vågorna sköljer våra stränder måste vi låta dem förvandla oss. Vi måste våga ge havet vårt eget namn”.

Leif Salmén är en strålande essäist och han känns alltid angelägen, men jag tycker han aldrig varit så stark som i denna bok.