Duck City

Kalle Anka visar sig vara en alldeles underbar och ack så bedrägligt flottig inspirationskälla att ösa ur. I Lena Anderssons tredje samhällskritiska roman, Duck City genomgår dubbelmoralen en total demaskering i det fiktiva landet där flottyrdrypande megaförpackningar saluförs med saftig vinst, och arbetarna i livsmedelsbranschen som duckar under på grund av sina svällande former, arbetar mot lön i insulin. Livet i Duck City skuggas av det fortgående kriget – mot fetman.

Om Lena Andersson i sin föregående roman Du är alltså svensk briljant driver med den svenska invandrarbyråkratin, är det folkhälsoproblemet fetma och marknadskrafterna kring fenomenet som vi känner det till exempel från den amerikanska dokumentären Supersize Me som denna gång är i smältdegeln. I Duck City handlar det om matfixering och den effektiva marknadsföringen av så kallad skräpmat, som producenterna hävdar att inte är hälsovådlig och därför berättigar till gigantiska reklambilder som pockar på vår uppmärksamhet i vardagsrummen när reklam-tv-kanalen är på.

Krig mot fläsket

När befolkningen väger mer än vågen kan ta emot, utlyser landets president krig mot fläsket. Förvisningar till bantningsläger blir vardag och grannars mystiska försvinnanden skapar olustig stämning i villaområdena, samtidigt som lönnkrogar utanför samhällskontrollen serverar alla de förbjudna, gräddkokta läckerheterna till dem som ännu går fria.

Mest bekant blir läsaren med Kalle A. som tack vare sina släktskapsband med industrimagnaten John von Anderson kombinerar posten som flottyrkokare på hans fabrik med rollen som hans levnadstecknare. Kalle A. delar väninnan Kajsa, som är universitetslärare, med John – ett triangeldrama som förstås ger anledning till intressanta förvecklingar.

Den akademiska världen gör sig även annars påmind i detta undergångshotade samhälle, där presidenten lider av anorexi och de sjukligt feta medborgarna en efter en drabbas av vuxendiabetes och tär på insulintillgångarna.

Lena Andersson skriver in i sin berättelse litteraturprofessorn Harold Bell, som får gå från sin tjänst när hans midjemått överskrider maximigränsen. Här rör vi oss i det totalitära samhället där det råder krig mot oliktänkare – som får sin karriär avbruten. De rätta kontakterna med landets president är nyckeln till framgång, hur stick i stäv med folkhälsoidealet ens business än är.

Satir med högt underhållningsvärde

Samhällssatiren biter och missar inte att ta ut svängarna och hålla ett högt underhållningsvärde. Det visar sig vara ett lyckat koncept att stöpa om populärkulturens Kalle Anka-värld till ett ruttet samhälle där det eviga kriget, likt det som vi känner igen från våra dagstidningar, är ett allvarligt hot mot demokratin. Kalle A:s tre brorssöner som vuxit upp och befinner sig bästa soldatåldern är förstås inkallade i kriget. Av de tre faller Freddy ut ur ramen, bokmalen läser böcker som Kalle A. inte förstår sig på.

På samma sätt som de Kalle Anka-tidningar jag minns innehöll reklam för till exempel det stora svenska glassmärket, leker Lena Andersson med reklamvärldens slogans, där de dubbla budskapen firar triumfer, vilket blir klart i det första kapitlet som anger tonen och förebådar det som kommer att ske på de följande ca 200 sidorna. Nyhetsrapporteringarna om det som verkar vara brutala, oförklarliga seriemord på tjockisar kommer också genast in i berättelsen, som sig bör är våldet extra brutalt i en pseudodemokrati, där människornas framtid ter sig oviss och suget efter sötsaker ökar i takt med tomhetskänslan. Någon regelrätt thriller är det här dock inte.

När det godas riktning blir ond

Den skarpaste udden av sin samhällssatiriska penna riktar Andersson mot frosseri och bantning i en salig röra, realitet för så många i de västerländska välfärdsländerna, där människorna som faller offer för de beroendeframkallande, bedrägligt lättillgängliga snabba kolhydraterna får leva med diabetes, som försämrar livskvaliteten. Dör i förtid gör också den som är mästare på att kontrollera sitt födointag, här landets president som är anorektisk och benrangelmager.

I en intervju i Sydsvenskan berättar författaren att hon från sitt eget liv i ungdomen som idrottare känner till följderna av viktkontroll som dominerar tillvaron. I intervjun säger hon vidare: ”Vid en viss punkt blir det godas riktning ond. Det gäller att veta var, och stanna.” Orden är John von Anderssons – Duck Citys snuskigt rike matproducent. ”Den meningen är min stora livsinsikt, mitt credo. Även om man följer det godas tangent i livet måste man stanna vid en viss punkt, annars blir man extremist.”

Naturligtvis begår inte Andersson dumheten att vara blind för faktum att för tidig död lika väl, och dessutom utan förvarning, kan drabba till exempel den kärnfriska, trendigt slanka läkaren som råkar illa ut i trafiken.