Sex, sprit och kulturfonden

I festtal och på SFP:s partikongress och i radions Slaget efter tolv, överallt kan man få förslag till ingredienser i den finlandsvenska identiteten. Några bitar till, med en auktoritet som klär sig i tjocka böckers hårda pärmar har precis kommit ut. Det är t.ex. Paula Wilsons Röster från forntiden, som fått liv i en gammal långkörare, ortnamnsdebatten, det är t.ex. Toffe och hans vänner, 60-årsboken till Christoffer Taxell, som påminner om den familjära tonen som är så användbar (till allt!) i Svenskfinland. Det är t.ex. alla de där skärgårdsböckerna som ramar in sommargästerna med den idyll de kräver, det är boken om folkdräkter.

Vad allt kan man inte få ut av de här – utom kanske ett riktigt gott skratt! Det kan man i stället få i Lena Linderborgs Sex, sprit och kulturfonden, med underrubriken ”En road movie genom Svenskfinland”. Lena Linderborg (f. 1958) arbetar som nyhetsjournalist på svenska på radio och tv. Hon har själv bott på olika håll i Svenskfinland och också i sitt jobb varit i närkontakt med regionerna. Därför är hon väl skickad att själv i sin skröna – där minst hälften är (eller kunde vara) alldeles sant – skicka ut ett par figurer på jakt efter Den Finlandsvenska Identiteten.

Road moviens självklara huvudpersoner

Linderborgs protagonister sitter som gjutna. Bodil och Maj-Britt – ett par medelålders, rödvinssugna, bilburna, spontana, pratsamma damer. Såna som finns överallt, men som kanske inte riktigt räknas.

Man har ganska mycket film i huvudet när man läser Sex sprit och kulturfonden: lite Thelma och Louise, lite Sex, lögner och videoband, vars titel bokens alluderar på. Och så tänker man lite på den fantastiska tv-serien Det nya landet, där Sverige sågs med nya ögon – invandrarnas – en road movie också den. Som ett spår i Sex, sprit och kulturfonden finns också tv-reportaget ”Bygdebild”, mallat på FST:s ”Närbild”, ett program som Linderborg känner väl.

Detta händer: Bodil har – nästan av misstag – fått ett stort stipendium av kulturfonden för att skriva en bok om finlandsvensk identitet. En ”road movie”, har hon kallat projektet. Hon övertalar sin väninna Maj-Britt att följa med. Det är inte svårt, och så drar de iväg. På första anhalten, i Ekenäs, blir Bodil betuttad i Gustaf, Maj-Britts gamla klasskamrat. Känslan är ömsesidig, och de inleder en hektisk sms:växling för att kunna sammanstråla, men oddsen för att det ska lyckas verkar dåliga. Andra komplikationer finns. Gustaf har också låtit vetat att han är gift …

Faktiska orter och fiktiva

Att hitta vettig substans i begreppet finlandsvensk identitet, är det lika svårt som för en 50-årig kvinna att hitta kärleken? Kanske det. Betyder: det är inte lätt, med det kan gå om man inte tappar modet. Bodil och Maj-Britt besöker en hel hop reellt existerande orter (Ekenäs, Pargas, Kaskö, Karleby), men också ett par fiktiva (Siklax, Solö, Löök), och träffar på en samling finlandsvenskar av mest skiftande karaktär. Att de är så olika är förstås en av bokens poänger. Finlandsvenskar är INTE en socialt enhetlig grupp, det är budskapet som riktas utanom gruppen. Men finlandssvenskarna känner nödvändigtvis inte själva till alla egenheter hos kollegerna i minoriteten. Språket är inte heller ett konfliktfritt klister.

Alla de där med de förnäma namnen och pengarna har ju börjat tala finska. ”De kan svenska och finska precis lika bra. De kan överge sitt modermål när som helst för de kan finska lika bra som finnarna. Men ta er en titt på de RIKTIGA svenskatalande, de där hopplösa finlandsvenskarna ute i byarna som talar en jättedålig finska…” Det är Anna-Lena, lärare, gift med Bengt-Åke, jordbrukare, som säger detta.

Och på Åland är man lika indignerad. Åland håller på att bli förfinlandssvenskat. Ålänningarna som ingen finska kan, åker till Sverige, till Åland kommer finlandssvenskar som kan tillräckligt bra finska för att ta de administrativa jobben som kräver kunskaper i finska. Och hur ska vi som finlandssvenskar klara oss i förhållande till Sverige då? Jo, det funkar så länge Mark Lewengood lever och har hälsan, han har gett muminsvenskan ett ansikte. När han inte finns mer börjar svenskarna tala engelska med finlandsvenskarna igen, är slutsatsen i Sex, sprit, och kulturfonden.

Klichéer med underskruv

Den svenska praktiken ute i bygden är långt ifrån snacket i huvudstaden, insändarspalterna och SFP:s partimöte. Inget är svart och vitt utom kanske på Solön, ute i den Åboländska skärgården. Där är allting uppdelat mellan släkterna Svartlund och Vitlund, priserna är upptrissade och det kryllar av huggormar. Lena Linderborg placerar in klichéerna med en sanslöst träffsäker underskruv, man skrattar – och stönar lite. Att se den nakne finlandssvensken är en upplevelse full av överraskningar.

Färderna ute i bygderna är spontana och också damerna förstår att resultatet kan vara slumpmässigt. När de ska kolla upp ”språkön” Tammerfors hittar de sitt objekt via nummerupplysningen, första bästa Lindholm med svenskt förnamn, tack. Men i Åbo tar de sig tid att intervjua några forskare, en filosof, en genetiker, en lingvist, en sociolog, en historiker. Det är ett ganska smart sätt att förmedla en del fakta, en del författarhållning och en del underhållning. När Bodil och Maj-Britt är klara med dem är de också ”helt slut”. De upptäcker också att de missat Teaterträffen i Hangö. Teatern tar de igen i Siklax, där de besöker en sommarteater. Maj-Britt håller på att bryta ihop för att hon ingen har att ropa ”hejdsiduärduocksåhär!” till, som på Svenska Teatern.

Människor med såg…

Maj-Britt och Bodil upptäcker också något av en motståndsrörelse, ett nätverk av människor som är emot det konsensusfinlandsvenska. Som kännetecken har de en såg, som tatuering, som hållare i nyckelknippan … De här sågmänniskorna skulle man gärna kunna se lite mer av, men boken har inte åtagit sig mer än att peka på att de (möjligen) finns. Till slut blir den lömska sprängkraften i Lena Linderborgs bok just att hon faktiskt tuktat sin framställning. Bokens damer må vara hejdlösa typer, rödvinspimplande damer som snackar innan de tänker. Som språkrör är de riktiga fynd, just så slappa att tillräckligt mycket oförutsett stoff ska läcka fram.