Ryska dagsedlar

Ryska dagsedlar, i Johan Öbergs lyhörda, träffsäkra översättning, är den ryske konceptualistförfattaren Lev Rubinsteins essäistiska, systemkritiska texter som insamlats från internetsajten www.grani.ru under åren 2007-2015. Titelns dagsedlar kan tänkas hänföra sig till att det är fråga om korta texter.

De flesta essäer i den här urvalsvolymen rör sig kring år 2014 och tar upp konflikterna mellan Ryssland och Ukraina. Med finns också några texter från 2007 där Lev Rubinstein bland annat minns sin barndom och en spännande ungdomsfestival, samt några betraktelser kring Brezjnevs tid på 1970-talet. Ytterligare blickar Lev Rubinstein tillbaka på den traumatiserade Stalinepoken och dess effektiva propagandamaskineri som dykt upp igen i modifierad form i Putins Ryssland. Tidigare har Lev Rubinsteins dikter blivit översatta till svenska av Lars Kleberg i volymen Tiden går. Ur det stora kartoteket (2001).

Med rötter i den anarkistiska komceptkonsten

Lev Rubinstein föddes i Moskva 1947, började skriva på 1960-talet och blev på 1970-talet en del av den sovjetiska, anarkistiska konceptkonsten, som då utvecklades. I översättarens efterord noteras att det bland Moskvakonceptualisterna fann många andra kända författare och konstnärer, bland dem Dmitrij Prigov, Ilja Kabakov, Vladimir Sorokin. Johan Öberg påpekar också att den sovjetiska konceptualismen utvecklades åt olika håll under 1980- och 90-talen. Det samma gällde för Lev Rubinsteins författarskap som under 2000-talets förändrade villkor för kultur, politik och medier i Ryssland, enligt Öberg började utvecklas åt en postkonceptualistisk essäistik.

Och det kan man faktiskt notera i det texturval som finns med i Ryska dagsedlar där Lev Rubinstein ytterst provokativt, polemiskt, satiriskt och självironiskt argumenterar med och mot sig själv, skapar ett dialektiskt koncept som framför påståenden och motpåståenden, rör sig mellan utopier och dystopier. Här slänger författaren fram teser och omkullkastar dem med antiteser på ett sätt som tankemässigt är både undanglidande och samtidigt ytterst finurligt djuplodande, groteskt och retoriskt humoristiskt.

Rubinstein argumenterar med och mot sig själv, skapar ett dialektiskt koncept som framför påståenden och motpåståenden

Så här argumenterar t.ex. Lev Rubinstein då han i en kortessä, ”I en främmande tid”, dryftar Sovjettiden, Stalintiden, socialismen och guldåldern:

Under min ungdom var till exempel 1920-talet, den revolutionära entusiasmens och massornas kreativa tid, guldåldern för en del, och särskilt för adepterna till en ”socialism med mänskligt ansikte”. För andra, till exempel mig och min nära vänkrets, var guldåldern den ryska silveråldern, jugendperioden, det ryska avantgardet och andra ”Herrelösa hundar”. Den tiden framstod som alldeles gyllene, inklusive dess kult av sönderfall, av det morbida och döden. På det ”vilda” 1990-talet blev guldåldern ”Det Förlorade Ryssland”. Och just nu råder en fet sovjetnostalgi. Folk saknar de gyllene år då man fruktade och respekterad ”oss” med GosPlan och NKVD, då folk arbetade hederligt och respekterade varandra, då man fullgjorde femårsplanen på fyra år.

Kravet på genrebestämning

I essäbokens förord ”Till den svenska läsaren” säger Lev Rubinstein att han känner sig vilsen inför kravet att entydigt definiera den genre han arbetar i när han skriver poesi eller prosa:

Jag tvingas att definiera min genre genom en negation, med hjälp av ett ”INTE”. Detta är INTE en berättelse, INTE en artikel, INTE en följetong, INTE en dikt – och andra sådana ”INTEN”.

Genrebegreppet är godtyckligt och konventionellt, skriver Rubinstein:

Och den historiska utvecklingen av alla genrer medför alltid förändringar och brott mot kanon. Dessutom är genre ett kontextuellt begrepp. En och samma text kan beroende på kontexten förändra sina egenskaper och uppfattas som tillhörig en viss genre, ibland en annan, ibland en tredje.

Idén, begreppet, är centralare och viktigare än strukturen, estetiken.

På liknande sätt, beroende på kontexten, kan man alltså också tolka Lev Rubinsteins texter som i den här volymen också framstår som relativt pamflettartade, men samtidigt innehåller en intressant subtextuell metaforik. Beträffande konceptkonsten, som Rubinsteins verk också relaterar till, så ingår där framför allt politisk provokation, där idén, begreppet, är centralare och viktigare än strukturen, formen, estetiken.

En ny argumentationskonst

Då Lev Rubinstein i tiden med sina konstnärskolleger ville skapa egen, avantgardistisk konst och litteratur utgick de från principen att helt skapa egna uttrycksmedel och på det sättet protestera mot det sovjetiska maktspråket och den propaganda som tutades ut av myndigheterna.

Kritiken mot Putinregimen, den medvetna propagandan, den alltmer hysteriska nationalismen, patriotismen och retoriken som riktas mot fienden i väst kommer fram i flera texter där Lev Rubinstein utvecklar sitt speciella sätt att argumentera:

Våra lagstiftare, verkställare och deras nitiska propagandister, vars intellektuella processer och logiska strukturer befinner sig i ett stabilt schizofrent tillstånd, hävdar med manisk monotoni att ”utlandet minsann inte ska bestämma här”, att vi har vår egen väg, vår egen stolthet.

Retoriken som riktas mot fienden i väst får en släng av sleven

Och så ironiserar Rubinstein ihärdigt i fråga om kapningen av Krim:

Krim! Vi måste ofördröjligen kapa åt oss Krim, här medges inga uppskov, från de otacksamma och respektlösa ukrainska hårtofsarna som hade glömt vem de är skyldiga allt …  Krim, hit med Krim på stubinen – vi klarar oss inte utan Krim! Alla tankar, alla förhoppningar står till Kreml där vår förtröstanspresident redan sitter och leker med saxen för att klippa invigningsbandet. För att visa vem som är tuffast av alla.

Ryska dagsedlar tar på ett mångbottnat sätt upp viktiga element i dagens ryska samhälle och politik.