Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken, 1938-41

Nu finns den äntligen här på svenska, den ryska mammutboken Anteckningar om Anna Achmatova, som relaterar till journalisten och författaren Lidia Tjukovskajas dagboksanteckningar från hennes talrika möten med den kända ryska författaren Anna Achmatova under sovjettiden, mellan åren 1938 och 1942. Detta är bara första delen av en tredelad serie där Lidia Tjukovskaja återger sina upplevelser av diskussionerna med Anna Achmatova.

Under den tid som den här volymen omfattar besöker alltså Tjukovskaja regelbundet Achmatova och hjälper henne även med att memorera de kritiska dikter som inte kan tryckas i det politiska läge som råder i Sovjetunionen. Achmatova känner sig mer eller mindre förföljd hela tiden, och är rädd för husrannsakningar och kallelser till förhör.

Tjukovskaja  besöker regelbundet Achmatova och hjälper henne att memorera de kritiska dikter som inte kan tryckas

Det svenska förlaget Ersatz och översättaren Ola Wallin har verkligen gjort en kulturhistorisk insats genom att, ge ut respektive översätta till svenska detta unika, högintressanta verk som för läsaren in i en stämningsmättad, hotfull, polemisk, politiskt och kulturhistoriskt intrikat atmosfär och värld.

Minnen av skrivandets processer

Det specifika med dessa anteckningar och kommentarer är framför allt hur fantastiskt snillrikt och skarpsinnigt hela det sovjetryska samhället och kulturlivet, och människorna mitt inne i konfliktfyllda situationer, viks ut för läsaren.

Dessutom finns här även två centrala diktverk av Anna Achmatova, ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte” i Hans Björkegrens stämningsmättade översättning. Det är viktigt för läsaren att dessa diktverk även medtagits i den här dagboksvolymen eftersom Anna Achmatova dels håller på att skriva dessa diktverk, dels hela tiden diskuterar dem fram och tillbaka med Lidia Tjukovskaja. Dessutom funderar Achmatova hela tiden över sitt skapande, minns de olika skrivprocesserna på 1910-talet, och umgänget med de dåvarande akmeisterna, det poetiska gänget som med sin lyrik protesterade mot symbolisterna som de uppfattade som alltför poetiskt flummiga. Akmeisterna, dit även Nikolaj Gumiljov och Osip Mandelstam hörde ville försvara det konkreta i sin poesi.

Tiden i denna första volym av Tjukovskajas relaterande dagboksanteckningar rör sig alltså kring andra världskriget och evakueringen, bland annat för Achmatovas, Tjukovskajas och andra kulturpersoners del till Uzbekistans huvudstad Tasjkent, undan den tyska invasionen av Leningrad. Det är alltså dels i denna utgåva fråga om Första boken 1938-1941 samt Tasjkenthäftena 1941-42.

Achmatova reflekterar hela tiden över sitt skapande, minns de olika skrivprocesserna på 1910-talet, och umgänget med de akmeisterna

Anna Achmatova (1889-1966) föddes i Odessa och hamnade senare i dåvarande Sankt Petersburg, där hon småningom kom i kontakt med litterära kretsar och gifte sig med Nikolaj Gumiljov, med vilken hon tillsammans med bland annat Osip Mandelstam sedan bildade akmeistgruppen. Gumiljov blev senare, efter skilsmässan från Achmatova, avrättad av bolsjevikerna 1921. Även Achmatovas tredje make, Nikolaj Punin, dog i ett av Sovjetunionens Gulag och hennes son, Lev Gumiljov, hamnade också i ett dylikt koncentrationsläger.

Lidia Tjukovskaja (1907-96) var en ryskjudisk författare och poet som försvarade flera dissidenter. Emellanåt diskuterar Achmatova och Tjukovskaja även landsbygden, den ukrainska och ryska:

”Det var bara de ukrainska bönderna som betedde sig underdånigt, sade Anna Andrejevna (Achmatova). De polska godsägarna fördärvade dem. Jag har själv sett hur en godsförvaltare åkte omkring i röda handskar och hur sjuttioåriga gummor kysste honom på de där handskarna. Motbjudande! I Tvergurvernementet var det helt annorlunda – absolut värdighet.”

När dikten blir förbjuden

Achmatovas personliga öden, och det publikationsförbud som drabbade henne efter oktoberrevolutionen 1917, kommenteras upprepade gånger i den här volymen, eftersom dessa tragiska händelser i hög grad påverkade Achmatova både psykiskt och fysiskt och inverkade på hennes skapande. Dessutom kunde vissa dikter – bland annat gällande Stalintidens offer – inte tryckas förrän tjugo år efter Achamtovas död, vilket noteras i boken, som är försedd med otroligt informativa fotnoter och ett omfattande personregister.

Boken en intressant inblick i Achmatovas oftas ganska bitska, kritiska syn på vissa kända ryska klassiker

Genomgående förefaller det också som om Achmatova hela tiden känner sig sjuklig eftersom Tjukovskaja titt och tätt återger besök hos den sängliggande författaren:

”Anna Andrejevna låg på sin trasiga soffa, under ett vaddtäcke. Så här, när jag ligger på rygg, sade hon, då mår jag bra. Men så fort jag vänder på mig eller reser mig upp blir jag yr”.
/…/
”Sängliggande. Igen. Hon sade att hon inte sovit på femton dygn.”

Dessutom ger boken en intressant inblick i Achmatovas oftas ganska bitska, kritiska syn på vissa kända ryska klassiker, bland annat Turgenjev, som hon tycker är ytlig.

Sedan noteras det i boken att Boris Pasternak, enligt vad Achmatova säger, skulle tycka om hennes dikter. Däremot påpekar Achmatova att poeten Igor Severjanin (1887-1941) inte tycker om henne och kritiserar henne.

Djupet i detaljerna

Tidsmässigt stämningsmässigt innehåller det omfattande verket också en massa spännande detaljer, förutom det digra kultur- och litteraturhistoriska materialet som öppnar upp nya synvinklar på det ryska och sovjetryska förflutna.

En intressant detalj är även mörkläggningen av Leningrad, ”på grund av kriget mot Finland”. Ytterst informativt är även Hans Björkegrens förord till ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte”, där man bland annat får veta att Achmatova från inbördeskrigets slut fram till andra världskriget var inspärrad i ett politiskt elfenbenstorn, eftersom ett ”hemligt” publiceringsförbud från 1925 upphävdes först 1940, då hon tilläts publicera en tunn urvalsvolym.

”Rekviem”  kunde inte kunde publiceras förrän 1987, under perestrojkan

Men 1946 tillkom ett nytt förbud som började luckras upp efter Stalins död. År 1958 publicerades hennes första helt nya diktsamling på 35 år, skriver Björkegren. Speciellt ”Poem utan hjälte” och ”Rekviem” hade varit förbjudna, och först i mitten av 1960-talet fanns ”Poem utan hjälte” tillgänglig i en relativt fullständig utgåva medan ”Rekviem” inte kunde publiceras förrän 1987, under perestrojkatiden.

Båda diktverken tar upp det som hände i Ryssland och Sovjetunionen – allt från början av 1900-talet över första världskriget till andra världskriget och terrortiden med arresteringar och avrättningar.

Mot slutet av anteckningarna i denna första volym kommer det fram att det skar sig mellan Lidia Tjukovskaja och Anna Achmatova i Tasjkent, att de blev sura på varandra och att det dröjde länge innan de träffades igen:

”11 december 1942. Min sista anteckning om NN (Achmatova) handlar om människan. Som människa intresserar hon mig inte längre. Så vad återstår? Skönheten, intelligensen och geniet. Jag kan läsa dikterna och beundra porträtten. I dag gick jag till henne på sjukhemmet. Hon kom ut till mig – i en stilig djupblå rock, med utsläppt, nytvättat hår. Det blev ett märkligt samtal – med elakheter från hennes sida, med en enveten mani.”

Lidia Tjukovskajas noggranna dagboksanteckningar ger en helt specifik insyn i det dåtida Sovjetunionen

Lidia Tjukovskajas noggranna dagboksanteckningar ger en helt specifik insyn i det dåtida Sovjetunionen, en massa ny information och kritiska observationer av det då rådande läget i landet. Dessutom lär det alltså komma två fortsättningar på denna säregna volym, vilka också tar upp den senare försoningen mellan Lidia och Anna.

Boken är en guldgruva för alla som vill uppdatera sig på det forna Sovjetunionen och ta sig in i tidigare icke på detta speciella sätt återgivna händelser och människoöden.