Violencia

Lina Hagelbäcks (f.1971) debut Violencia är en prosalyrisk berättelse där språket står i fokus. Violencia för tankarna till Susanna Lundins kortroman Hindenburg som vann Borås tidnings debutantpris tidigare i våras. Violencia är en råare, rakare, kanske mer avskalad kusin till Hindenburg. Samtidigt finns det ett överflöd i Hagelbäcks språk – det kommer lastat med kakaomoln, marijuanasorkar, mulet hav och pestsmittat bödelextrakt. Bara för att ge några exempel. Lina Hagelbäcks språk är uppfinningsrikt och uppfriskande, men på sina ställen utmattande. Det sätter igång läsarens adrenalin:

Hon kattslingrar sig runt mig, har orkidéblicken och silvrar av sig på mig samtidigt som hon skissar på en dikt: ”Det är en gammalrosa lördag och notpapper i vinden, det är en kvicksilveronsdag och en rågfredag, det är lakantätt, det är en annan dag som kan gripa tag om midjan, det är en drakmåndag med två ungar vid sin sida, skygga, arga…”

Två sidor av samma person

Huvudpersonerna Stina och Violencia är poeter och litteraturvetare som träffas på universitetet. De lever och skriver tillsammans. Violencia är, som namnet antyder, den oberäkneliga av de två. Hon lider av en mystisk ”vulkansjukdom”. Läsaren förstår genast att förhållandet mellan den destruktiva Violencia och den känsliga, medberoende Stina, är ohälsosamt. Violencia kallar Stina för Teresa, eftersom Stina påminner Violencia om hennes mor. Violencia använder sig av sadistiska bestraffningsmetoder: låser in Stina i källaren och gräver hennes grav och tvingar henne ner i gropen. Men Stina rår inte på sig själv. Hon klamrar sig fast vid sin väninna som vore apokalypsen bakom hörnet. Stina är besatt av sin väninna.

Texten vaknar till liv då Violencias sjukdom beskrivs i detalj

Violencia och Stina kan läsas som två sidor av en och samma person. Den egentliga huvudpersonen i boken är Stina, som för det mesta har ordet. Texten vaknar till liv då Violencias sjukdom beskrivs i detalj. Det är då berättelsen drivs framåt och det verkligen sprakar om texten. Violencias värld är en fantasivärld, och någonstans djupt inuti förstår Stina att man inte kan leva så i all oändlighet –  fly vardagens ”C- vitamin och knäckebröd” och ”välja feberfesten och den dyraste champagnen”.

Projektet att bli hel

På bakpärmen av Susanna Lundins Hindenburg stod det att boken handlar om att bli en människa. Violencia handlar också om att bli människa. Om att hitta sig själv, integrera alla bitar till en relativt hel del som kan spreta och sprudla men ändå hålla ihop, trots alla utmaningar. Om att förstå att man klarar sig utan det parasitiska blodsugardjuret, den demoniska rösten inuti som manifesterar sig i omgivningen, eller tvärtom, i form av allehanda krav på hur kvinnor ska se ut och bete sig för att duga.

Kvinnorna i Hagelbäcks Violencia är lika kluvna som i Stridsbergs Drömfakulteten

Precis som med Hindenburg tänker jag på Sara Stridsbergs skönlitterära produktion då jag läser Violencia. Kvinnorna i Violencia är lika kluvna som i Drömfakulteten och Darling River. De flyr vardagen in en romantiserad värld, ett konstruerat konstnärsliv. De bygger en glaskupa som skyddar dem från resten av världen. Det är varmt inuti kupan och luften håller på att ta slut, men hellre där än här. I vardagen, verkligheten. Samtidigt är de absolut inga offer – de vet precis vad de håller på med, exilen är självvald. Stina befrias mot slutet ur Violencias järngrepp. Den ofrivilliga räddningen kommer, ironiskt nog, i form av en man som Violencia har ett passionerat förhållande med. Stina tvingas lämna förhållandet bakom sig och blir således självständig.

Litteratur som tar risker

För att återkomma till språket: Violencia är som bäst då den beskriver Stinas och Violencias gemensamma universum, och som sämst då den citerar dikter som huvudpersonerna skrivit. Jag vet inte om dikterna tillför texten något, tvärtom känns de aningen konstruerade i all sin svulstighet. Dessutom påminner de mycket om varandra, vilket ju i och för sig kan förklaras av huvudpersonernas symbiotiska förhållande. Rent grafiskt fungerar prosaberättelsen utmärkt. Texten är indelad i en enda långsmal spalt som avbryts endast av kapitelindelningen. Lina Hagelbäcks metaforpoesi är aldrig trist, även om orden på sina ställen tyngs ner av allehanda attiraljer. Det är en glädje att läsa litteratur som vågar ta risker och stå på egna ben.