Hennes döda kropp. Victoria Benedictssons arkiv och författarskap.

Vad är det som är så fascinerande med döda kvinnor? Och i synnerhet om de är författarinnor som tagit sina egna liv? Virginia Woolf och Sylvia Plath är några av de kvinnliga författare vars tragiska livsöden inspirerat till biografier och filmer. På nordisk botten är Victoria Benedictsson (1850-1888) en författare som fortsatt att fängsla eftervärlden – genom sin död. Hennes liv och verk har tolkats och lästs från slutet, med hennes självförvållade död som raster.

Victoria Benedictsson ingår i den melodramatiska berättelsen om den undergångsdömda kvinnan. Där har hon sällskap av inte bara kvinnliga författarkolleger, utan också av raden av fiktiva kvinnogestalter som väljer en våldsam död för egen hand: Anna Karenina, Fröken Julie, Hedda Gabler … 1800-talets konst och litteratur är fylld av döda kvinnokroppar, ”the most poetic object” som Edgar Allan Poe uttryckte det.

”Hvarför gick det som det gick? Eller hvarför kunde hon inte leva?” skrev hennes vän författaren Gustaf af Geijerstam i en minnesteckning samma år hon dog, och samma fråga har litteraturforskningen ställt sig sedan dess, med skiftande försök till svar: melankoli och själslig otillräknelighet, fysisk ohälsa, inskränkta livsomständigheter, ekonomiska problem, tvivel på den egna kapaciteten och skrivkramp – och inte minst den olyckliga kärleken till Georg Brandes, ja rena hämndmotiv, har angetts som orsaker av forskarna. Jakten på en diagnos har fortsatt.

Den mest biograferade svenska författaren

Att litteraturforskarna varit så upptagna av denna fråga beror på att Victoria Benedictsson helt enkelt inte är vem som helst. Denna postmästarfru från Hörby efterlämnade ett ofullbordat författarskap som renderar henne en framträdande plats bland det moderna genombrottets stora författare vid sidan av August Strindberg. Hon är den svenska författare som ägnats flest biografier, hennes texter återfinns i antologier, hennes romaner Pengar och Fru Marianne har ingått i svenska och finlandssvenska litteraturstuderandes obligatoriska läsning och hennes noveller har lästs i svenska skolor. Hon dolde sig bakom pseudonymen Ernst Ahlgren; att använda manlig pseudonym var ett mycket vanligt förfarande bland 1800-talets kvinnliga författare.

När Victoria Benedictsson hittades död, endast 38 år gammal, på sitt hotellrum i Köpenhamn på förmiddagen den 22 juli 1888 innebar det slutet på ett komplicerat kvinnoliv, men faktiskt inte slutet på hennes författarskap. Vi har nämligen att göra med ett författarskap som kan delas in i en före- och efter-döden-utgivning.

Victoria Benedictssons författarbana varade endast i fyra år, men hennes produktion var omfattande. Det speciella här är att en stor del av hennes viktigaste verk har utgetts postumt, bland annat den kända novellen ”Ur mörkret” och hennes dagböcker. Det omfångsrika arkivet, som bestod av mängder av ofullbordade manuskript, teaterpjäser, textfragment, utkast och dagboksanteckningar, överlät författarinnan till sin skrivkamrat och vän, den elva år yngre författarkollegan Axel Lundegård. Det var han som förvaltade hennes efterlämnade papper som sin privata egendom i mer än tre decennier och han som bearbetade och publicerade hennes texter i hennes namn. Vissa av dessa texter är till större delen skrivna av honom. Ingreppen i Benedictssons efterlämnade manuskript är ställvis stora, många luckor är ifyllda av Lundegård.

Befriad från sin välgörare

Om denna litterära gärning ska ses som en tjänst eller otjänst, det strider nu forskarna om. I varje fall var det en ekonomisk förtjänst för Axel Lundegård själv, som kammade in stora pengar på att senare sälja arkivet till Lunds Universitetsbibliotek och på de många utgåvor utifrån Victoria Benedictssons manuskript som han med stor omsorg redigerade. Flera böcker blev stora försäljningsframgångar och inte minst den av honom sammanställda ”självbiografin” Victoria Benedictsson. (Ernst Ahlgren). En sjelfbiografi ur bref och anteckningar, som utkom 1890, väckte entusiasm bland kritikerna och kom att påverka bilden av Victoria Benedictsson och deras förhållande för lång tid framåt. Fjorton år efter Benedictssons död skrev Lundegård en roman om hennes ”öde” under titeln Elsa Finne. Axel Lundegård hade, speciellt under 1890-talet, framgång med egna romaner, men blev efterhand mest känd som Benedictssons välgörare och vapendragare.

Så: välgörare eller parasit? Och vems är orden?

Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg, har under hösten 2008 varit i hetluften efter att hon utgav boken Hennes döda kropp. Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. En häftig debatt har rasat på de stora dagstidningarnas kultursidor, där landets främsta kvinnliga litteraturvetare varit involverade. Lisbeth Larssons ärende är att läsa Victoria Benedictsson så att säga på hennes egna premisser, att befria författaren från den mytologi som spunnits kring henne, men också att närläsa hennes ursprungliga ofullbordade texter för att se vad hon verkligen ville och menade – utan postum manlig inblandning. Hon har granskat hela Victoria Benedictsson-receptionen i litteraturhistorien och gått igenom arkivet med textkritiska ögon. I slutet av boken får läsaren möjlighet att ta del av exempel på Benedictssons ursprungstext med överstrykningar och så Lundegårds tillägg, strykningar och ändringar. Det är slående hur stora skillnaderna är.

Fragmentets sanning …

”Med sin totala kontroll över hennes efterlämnade papper kom Axel Lundegård att spela en nyckelroll i utvecklingen av den biografiska berättelsen om Victoria Benedictsson. Hans successiva utgivning av hennes efterlämnade skönlitterära texter i kombination med de tre ’självbiografier’ han konstruerade kom att styra utvecklingen av den”, skriver Lisbeth Larsson.

I en intervju i Dagens Nyheter (4.9.2008) säger Lisbeth Larsson:

” Vi har väl gillat berättelsen om den manlige vännen som hjälpte en stackars skrivande kvinna från landet. Vi vill så gärna att kulturen ska vara full av goda män, att till och med feministerna blir för omisstänksamma och glömmer att kolla källorna.”

Lisbeth Larsson menar att Lundegårds redigering bidrog till att Victoria Benedictsson ”mainstreamades” in i samtiden. Hans ingrepp gjorde visserligen meningsfulla och logiska helheter av hennes textfragment, men samtidigt visar Larssons analyser, bland annat av Benedictssons mest berömda novell ”Ur mörkret”, att radikaliteten och kraftfullheten i utsagorna går förlorade och språket kastreras av Lundegårds penna. Benedictssons raka formuleringar och ofta fragmentariska prosa blir mera känslosam och konventionell efter Lundegårds språkliga bearbetning.

Larssons poäng är att Victoria Benedictssons fragmentariska prosa inte var en lek med formen, utan kan ses som ett resultat av hennes svårigheter att gestalta det som hon ”sett sant”. Hon hade problem i sin arbetsprocess att få ihop begripliga berättelser inom det rådande litterära paradigmet. Det blev fragment och korta anteckningar, hon visste ofta hur en berättelse skulle börja och sluta, men inte vad det som ledde till slutet skulle innehålla. Hon lever i en tid av stark förändring, hon vill gestalta en väg för den moderna kvinnan som är realistisk och möjlig, hon ”lever i kampen för den kvinnliga frihet som sägs men inte finns, vare sig inom eller utom henne”. Det är komplext, motsägelsefullt och svårt. ”Hon fastnade i berättelsen om den nya kvinnan”, skriver Lisbeth Larsson. Benedictsson själv avskydde idealistiska lösningar à la Ibsens Nora och offerromantik, tragiska hjältinnor hade hon inte mycket till övers för. Hon sökte rimliga och ekonomiskt hållbara alternativ för kvinnan.

I sin sunda och realistiska hållning påminner hon inte så lite om Fredrika Runeberg. Också hennes prosa var ställvis fragmentarisk. Bägge såg arbetet som kvinnans livlina.

Lisbeth Larsson visar fram en hårt arbetande Victoria Benedictsson som vid sin död var i full gång med sitt författarskap. Det som hon, Ernst Ahlgren, hann ge ut före sin död har av litteraturforskare dock ansetts av mindre ringa värde än den postuma utgivningen – som alltså Axel Lundegård stod bakom. Lisbeth Larssons läsning pekar mot någonting annat: att autenticiteten och det spännande ligger i det ofullbordade, i det råa och rättframma som finns i ursprungstexterna. I Larssons tolkning blir Axel Lundegård något av en parasit som förgripit sig på Victoria Benedictssons originalitet, medan en annan litteraturforskare, Birgitta Holm, hävdat att Benedictssons författarskap intresserat eftervärlden tack vare Lundegårds insats.

… eller Benedictsson som offer

Victoria Benedictsson är aktuell också med en annan utgivning: Svenska Akademien har i höst gett ut en samling av hennes efterlämnade skrifter i två volymer, Ord på liv och död. Volymerna består främst av hennes dagböcker som Victoria Benedictsson kallade Stora boken, ett skådespel och kortprosa och har redigerats av litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström. Här hettade debatten till efter att Lisbeth Larsson anklagat Svenska Akademien och redaktören för att inte gå till ursprungskällorna. Novellen ”Ur mörkret” publicerades nu i den version som är starkt bearbetad av Axel Lundegård som om den vore Victoria Benedictssons egen text. Detta fick självaste Horace Engdahl, Akademiens avgående ständige sekreterare, att blanda sig i debatten och påpeka att varje urval är en tolkning och att Larsson gör ett offer och en Kulla-Gulla av Benedictsson. Är forskarens uppgift att tradera den etablerade traditionen eller att söka ny kunskap? kontrar Larsson och pekar på att Lundegårds ingrepp får konsekvenser för förståelsen av själva texten.

Argumenten kring källproblematiken kan för den vanlige läsaren tyckas som litteraturforskares finlir och en pipa snus, men inte desto mindre aktualiserar Lisbeth Larssons bok och debatten kring textutgivning hur en klassiker som Victoria Benedictsson fortfarande förmår engagera, att det faktiskt handlar om ord på liv och död. Möjligen är Larsson orättvis mot Lundegård i det att hon läser hans redigeringar med dagens feministiska ögon, men hennes avklädning av den mytomspunna Benedictsson känns välkommen. Liksom hon visar på sprängkraften i Victoria Benedictssons ofullbordade texter. Eller som Nora Hämäläinen skriver i sin artikel ”Vems ord, för vem?” (Ny Tid 4/2009):

”Det handlar inte bara om text utan också om tänkande. Det handlar om en kvinnobild och en samhällsbild som inte ska behöva bli tillrättalagd och strömlinjeformad. Vi vill ha Benedictsson oförbättrad.”

Sista ordet lär knappast sagt om denna författare vars öde tycks vara att ständigt omtolkas.