Kunskapens frukt

Liv Strömqvist tillhör de svenska serietecknare som slagit igenom stort. Som flera andra pennor öser hon ur levd erfarenhet av att vara självständig kvinna i samtiden och samtidigt påverkas av sega sexistiska strukturer. I Kunskapens frukt är ämnet det kvinnliga könsorganet och menstruation. Boken tar avstamp i ett sommarprat Strömqvist hållit i Sveriges Radio. Triggad av en manlig serietecknares kommentar om att kvinnliga serietecknare bara ritar serier om mens gjorde hon ett sommarprogram om mens. I förlängningen blev det ett helt album ägnat den kvinnliga kroppsdel som fått närmast gränslös uppmärksamhet, men som samtidigt så få har egentlig kunskap om, nämligen vulvan.

Genom att gäcka och driva med tvärsäkra, manschauvinistiska uttalanden ställer Strömqvist den manliga tanketraditionen om kvinnokroppen mot väggen. Hon avfyrar påstående efter påstående och likt en forskare bifogar hon referenser till sina källor i serierutornas marginaler. Hennes serier har inte för intet kallats bildessäer. Det folkbildande greppet liknar de strömningar som uppstod på sextio- och sjuttiotalet då feminister ville uppvärdera kvinnokroppen genom att medvetandegöra och sprida kunskap om den.

Som en forskare bifogar hon referenser till sina källor i serierutornas marginaler

Strömqvists faktatäta visuella beskrivning av vulvan ingår också i en feministisk tradition av att skapa ”vaginakonst”. Hennes tidigare seriealbum, som exempelvis debutalbumet Hundra procent fett (2005), är politiska satirer som biter ifrån sig mot förtryck och inte tvekar att hänga ut namngivna mansgrisar. Den linjen viker hon inte från i Kunskapens frukt. Boken inleds med serien ”Män som varit för intresserade av det som brukar kallas ’det kvinnliga könsorganet’”. Därefter följer serien ”Tuppkam upp och ner” som visar antika gudinnestatyer och berättelser där vulvor visas upp som något positivt. Sedan följer orgasmserien ”AAHHAA” och så avslutas boken med en mensessän ”Feeling Eve eller vi letar efter våran mammas trädgård”. Strömqvist öser ur det förflutna både genom att gå till den antika konsten och till de hyllmetrar som manliga forskare skrivit om kvinnokroppen, något som redan Virginia Woolf förbluffas av i Ett eget rum. Hon utreder hur män lyckats få makten över kvinnligheten och avtäcker det banala i illa underbyggda och vilseledande antaganden som till exempel en rad läkare, bland annat Richard von Krafft-Ebing, som under 1800-talet menade att väluppfostrade kvinnor inte har sensuella begär. Det förbluffande är att en hel del av dessa maktordningar pågår ännu. I en lärobok nära dej där beskrivningen av kvinnokönet är censurerad. I en bilderbok för barn där vulvan beskrivs som ett hål.

Med siktet inställt på förändring

Då Hundra procent fett har ett utpräglat gurleskt omslag som består av en rosa sammangyttring av allt från taggtråd och bananer till Simone de Beauvoir och Ingmar Bergman pryds Kunskapens frukt av ett svartvitt fotografi av Strömqvist själv, där hon påklädd formar en vulva med sina händer mellan sina ben, samtidigt som ett automatvapen ställts på sin spets på bänken där hon sitter. En urladdning är alltså att vänta. Också serieteckningarna går mest i svartvit. De består av en hel del talking heads, inklippta fotografier, textsjok och några uppslag i färg. De talande huvudena blir effektiva i kraft av upprepningen. Ett maktmönster avtäcks då Strömqvist plockar bland inflytelserika manliga tänkare som Freud och Sartre och ställer deras uttalanden om vulvan sida vid sida, eftersom de så unisont hävdar att kvinnans könsdrift är så annorlunda. ”Flertalet kvinnor besväras inte i högre grad av några som helst sexuella känslor” säger läkaren William Acton på 1800-talet. Men Strömqvist poäng uppstår då hon kan visa att den kvinnliga sexualiteten minsann inte alltid uppfattats så.

Strömqvist pekar på förtryck, men alltid med sikte på förändringspotentialen

Strömqvist är en rolighetsrevolutionär som pekar på förtryck, men alltid med sikte på förändringspotentialen. Det blir inga eländesorgier utan riktningen är klar: att förändra. Serierna är i högsta grad samhällsdebatterande, angelägna, skarpa och sakliga. Särskilt drabbar de ”opassande” poserna då skrev och vulvor blottas, då mensblod lyser grannrött. Hon förskjuter bokstavligen gängse uppfattningar genom att göra nya bilder där vulvor är synliga och där mensblodet inte är äckligt och skamligt. Mest svindlande är det då Strömqvist redogör för sina estetiska rötter och infogar tusenåriga tempelbilder på menstruerande kvinnor som har samma karakteristiska kroppsspråk som hennes egna och Nina Hemmingssons skrevande kvinnofigurer.

Strömqvist ingår i en räcka serietecknare som blandar ilska, skam och det groteska med upplysning. De svenska feministiska serietecknarna är vid det här laget många. I antologin Kvinnor ritar bara serier om mens (2014) tecknar Anneli Furmark, Emelie Östergren, Elin Lucassi, Emma Rendel, Frida Ulvegren, Hanna Gustavsson, Karolina Bång, Lena Ackebo, Li Österberg, Lisa Rydberg, Lisa Medin, Lotta Sjöberg, Joanna Johnson, Jojo Falk, Julia Hansen, Susanne Fredelus, Stina Hjelm, Monica Hellström, Fanny L. Agazzi, Matilda Ruta, Julia Thorell, Bitte Andersson, Linda Spåman, Joanna Hellman, Klara Wiksten, Siri Ahmed Backström och Tyra Blomster tillbaka mot en manlig tradition. Maria Jönsson diskuterar i en artikel i Finsk Tidskrift 2014/3-4 ironiska, groteska och reparativa strategier i svensk seriekonst. Hon menar att det sker en feministisk nedmontering av en samtida påbjuden lyckokultur genom reparativ humor. Strömqvists metod i Kunskapens frukt anknyter till detta reparativa berättande genom att vara arkeologiskt utgrävande och undersökande.

Kön och kropp förutsättningslöst

Hur det kvinnliga könsorganet representeras i konst, vetenskap och vardag är ingalunda naturgivet, tvärtom är kvinnokönets diskurs något som ständigt görs. Strömqvist visar hur det går till. I cornflakeskillen Kellogs tankevärd (han ville hindra kvinnor från att onanera och utvecklade metoder för det), i skolans biologiböcker, bilderböcker och populärkultur. Hon noterar att det berömda meddelandet rymdsonden Pioneer sände ut på sjuttiotalet med information om livet på jorden avbildade en kvinna med ett könsorgan misstänkt likt Barbiedockans, nämligen utan skåra eller öppning, som en fastsydd vulva. Utomjordningarnas reaktion är: ”Amen ärligt talat vet jag inte om jag PALLAR att ha kontakt med dom!! Dom verkar så himla underutvecklade!! Har du sett bilden? De kan liksom inte ens rita en helt vanlig VULVA!!! Tror du då att de kan föra ett hyfsat intressant samtal?!” Till saken hör även att bilden ursprungligen innehöll ett streck för att markera det kvinnliga könsorganet men detta raderades eftersom det inte ansågs sedligt.

Och det handlar om så mycket mer än det kvinnliga könsorganet. Det är rena rama vetenskapskritiken: ”tusentals år av riktigt, riktigt pissig forskning”

Det suddas inte bara ut streck för att hindra vulvans synlighet. Strömqvist citerar en klinik för intimkirurgi vars marknadsföring menar att stora blygdläppar kan kännas hämmande, som att ha ”en liten snopp” och kan korrigeras. Det heteronormativa systemet formar med andra ord våra föreställningar om hur könsorganen borde se ut. Strömqvist ger de stora sammanhangen: forntida vulvadyrkan varvas med antikens syn på klitoriserektioner som en förutsättning för graviditet. Efterhand blir kvinnlig njutning samhällsfarlig och läkarvetenskapen krigar mot kvinnokroppen. Under 1800-talet gjordes klitoridektomier och klitoris ansågs vara ett djävulsmärke under häxprocesserna.  Och det handlar om så mycket mer än det kvinnliga könsorganet. Det är rena rama vetenskapskritiken: ”tusentals år av riktigt, riktigt pissig forskning”.

Ett nytt ordförråd för kvinnokroppen

Att svenska språket inte har ett bekvämt ord för det kvinnliga könsorganet går på tvärs mot alla föreställningar om genomförd jämställdhet. Så sent som 2006 tog Svenska Akademins ordlista in det barnanpassade ordet snippa. Vad vuxna är bekväma med att säga varierar. Efter att ha läst Strömqvist framstår vulva som det naturligaste valet eftersom vagina, som många missvisande använder, endast avser de inre könsdelarna. Att tänka sig kvinnans könsorgan som ett hål har passat patriarkatet. ”Kvinnan förnimmer sitt läge som en vädjan, just på grund av att hon är ’ihålig’”, skriver Sartre i Varat och intet, och han är inte ensam om uppfattningen. I själva verket är vulvans nervtrådar spridda på ett stort område och klitoris erigerar. Klitoris är som toppen av ett isberg, som en oupptäckt kontinent av njutningsmöjligheter. Och detta ”upptäcktes” så sent som 1998. Undra på att kroppsdelen betraktats som farlig.

Strömqvist infogar självreflektion i sina serier genom att rita in rutor med sig själv där hon markerar att hon är medveten om att saker och ting kan ha också andra dimensioner eller att hon själv kan ha genusskygglappar som påverkar hennes framställning. Det uttrycker hon med kommentarer som att allting kan vara ”på något helt annat sätt!! Som jag är för normstyrd för att kunna hitta på!!”. Den här öppenheten för egna begränsningar och medvetenheten om de normaliserade skygglappar vi alla internaliserat under rådande maktordningar är befriande. Serieessäerna blir med hjälp av det här greppet ännu mer trovärdiga eftersom de inte slätar över den kunskapsskapande och kunskapssökande processen utan tvärt om medger att här säkert finns orsak att återkomma.

Synergieffekten som uppstår då idéhistoria, normkritik och folkbildning sammanstrålar är inte liten

Skönlitteraturen tecknar normkritiska kvinnoporträtt i ord. I Kunskapens frukt är fusionen av ord, bild och omkullvälta tanketraditioner så verkningsfull att den kan förändra ens sätt att se, tänka och uppfatta kvinnokroppens historia. Strömqvists serier är inga lightprodukter. De har ett etiskt imperativt och är visuellt närgångna i sitt gestaltande av kvinnokroppen. Synergieffekten som uppstår då idéhistoria, normkritik och folkbildning sammanstrålar är inte liten. Varför är okunskapen om kvinnokönet så utbredd och varför klibbar så mycket äckel fast vid ämnet? Det går nästan inte att tala om saken utan att bli misstänkliggjord. Det säger mycket om den tid vi lever i. Och ännu mer om Liv Strömqvists mod.