Trassligt hår

Skymningen faller,/ men för honom inte hit/ denna vårkväll – / och mot koton hänger/ en slinga av mitt hår.

Så lyder en dikt av den japanska poeten Akiko Yosano (1878-1942), vars debutsamling från 1901, Midaregami, nyligen utkom i vacker svensk översättning av Kazuyo och Håkan Lundström. Man har valt titeln Trassligt hår på svenska.

Efter att ha tillbringat en del tid med boken föredrar jag den japanska litteraturvetaren H. H. Hondas engelska översättning av uttrycket, hair in sweet disorder, som fångar vad midaregami och i förlängningen Yosanos dikt genomgående rör sig kring och gestaltar: ett subtilt, mycket sensuellt tillstånd, ett levande ögonblick under vilket några hårstrån lösgjort sig ur en proper håruppsättning och hänger löst, i väntan på något. Ändå är ögonblicket i viss mening fullbordat, lycksaligt.

En helt annan receptionstradition

Tankadikten, som Yosano skriver, är en mycket personlig diktform; den kunniga läsaren förväntas känna till de viktigaste händelserna i poetens liv – så olikt samtidens västerländska poesireception. I Akiko Yosanos fall är de bärande livsbetingelserna ett komplicerat äktenskap med Tekkan Yosano, läromästaren och poeten, jämte relationen till väninnan och rivalen Tomiko som Akiko var mycket avundsjuk på och som avled tidigt. Naturen spelar en avgörande roll i tankadikterna, vilket också märks hos Yosano som emellertid chockerade och hänförde sin samtid med ett, som man tyckte, annorlunda och mycket vågat innehåll. Yosano var, precis som sin man, en av de ledande förnyarna av tankadikten som genomgick stora förändringar och hade en blomstringstid under Meiji-periodens moderniseringsvåg i slutet av 1800-talet.

Yosanons dikter är extremt sexuella och erotiska, utan att något egentligen ”görs” eller ”händer” mellan de älskande. Den älskade är frånvarande, eller diktjaget är sinnligt närvarande men sexuellt omedvetet, går ”nyvaken / på ett öppet fält med en liten bäck / en ljuvlig sommarmorgon.” Den översatta samlingen, som består av 39 dikter (399 i originalet), har något spirande ungdomligt över sig, men med en stark dödsmedvetenhet. Det är som om tiden är upplöst eller destillerad, och det som händer händer i viss mening alltid. Samlingens särskilda stämning åstadkoms av det som (för)klingar genom dikterna, nämligen ljudet av koton, det japanska stränginstrument som alla väluppfostrade flickor under Meiji-perioden förväntades kunna spela, och som i dikten förkroppsligar sexualiteten: ” Känner du / koto-klangen i det unga flickhjärtat…”

Det som inträffar på gränsen

Bildspråket är starkt visuellt; varje femradig dikt utgör en tydlig bild, en mikrohändelse. Yosano framskriver en diskret rörelse eller förändring: ett rinnande vatten, en fjäril som kommer till en pion för att sova, en slinga av håret som ”råkade slå an en ton” på den ostämda koton.

Det finns en spänning mellan ett ”jungfruhjärta” som ”bevarar sin hemlighet” och insikten att ”våren är så kort”, att livet är ändligt. Dikten äger rum mellan det som håller sig å ena sidan, och det som på gränsen till levs ut å andra sidan: ”Så lät jag honom röra / mina livfulla bröst.” Den utlevda sexualitetens förhållande till döden utforskas, som när diktjaget tycker sig höra ljudet av den krossade koton då hennes liv slutar: ”Hör en yxa / klyva koton.”

Trassligt hår verkar starkare för varje genomläsning. Det är livslevande dikt och man glömmer den inte; en klang i språkkroppen dröjer sig kvar, en särskild närvaro som jag frestas att kalla lycka – Akiko Yosanos höga visa.