Bergsprängardottern som exploderade

Pappor som dricker, familjer som vacklar, hus som svajar, barn som far illa … I Sverige riktar man nu strålkastarna mot verkligheten. I texter som är frispråkiga, ibland skärande sorgliga, slussas läsaren rätt in i det mest privata, den svenska familjens vardagsrum. Vad hände där riktigt? Vem slog vem, slocknade framför teven, sade vad? Vad åt ni, lekte du sexlekar? I synnerhet kvinnorna – med namn som Maja Lundgren, Unni Drougge, Linda Skugge eller Mian Lodalen – har tuffat till sig rejält och gläntar villigt på jalusierna för att ge sina medsystrar råg i ryggen.

Också Lo Kauppi är en brud med attityd. Hennes bok Bergsprängardottern som exploderade baserar sig på succépjäsen från 2004 med samma namn. Solo på scenen i svart hår, vita kläder och änglavingar på ryggen trollband hon publiken med sin egen berättelse: den om en pappas alkoholism och en dotters flykt ut i ätstörningar, drogmissbruk och brottslighet. ”Som en svetslåga!”, ”Ett litet mästerverk!”, utropade kritiken.

500 sidor rätt-upp-och-ner

Boken som nu utkommer i pjäsens kölvatten är också den fylld av sprängstoff, men där jag föreställer mig att pjäsen formmässigt hölls i schack av sitt format och av Kauppis karismatiska uppenbarelse tenderar den att framstå som lite formlös. Vi talar om nära 500 sidor av rätt-upp-och-nedberättande. Här finns inga dubbla skikt, det outtalade kämpar inte med det utsagda. Det är som om texten envist motsatte sig alla skönlitterära knep i sin strävan att verka så autentisk som möjligt.

Å andra sidan – det här ska ju vara verkligheten (och då kan man jämföra t.ex. med Lundgrens Myggor och tigrar som blivit kritiserad för precis samma sak). Det ska framstå som just oredigerat och spontant. Texten illustreras med bilder ur fotoalbumet, kopior av brev, myndighetsutlåtanden och -beslut, och talspråket dominerar med sina å (och), amä (jamen) asså (alltså) ru (du) och rom (dom). Resultatet blir på sätt och vis det önskade (”det här är äkta!”) men också lätt utmattande. Som att få sig en hel gräddtårta nedtrottad i halsen där man bara var lite sugen på en nätt uppskuren kakbit.

Fast egentligen känns det helt ovidkommande att tjata om form när det handlar om en annans liv och fantastiska överlevnadsstory. Lo Kauppi är i dag utbildad skådespelare, medlem i bandet Vagina Grande och har tillsammans med Maria Sveland varit programledare för Klittradio, ”gerillajournalistik utan gränser, rädsla eller något som helst dåligt självförtroende” . ”För att synas maskerade vi oss, för att omnämnas förnekade vi våra namn och för att leva i nuet dör vi” citerar Lo & Maria Subcomandante Marcos. Mina tankar går igen till Maja Lundgren som karakteriserade sina myggor och tigrar som litterär aktivism.

Raseriet som drivkraft

Raseriet är också en drivkraft i Bergsprängardottern som exploderade (hm, ta nu bara titeln …). Lena, som senare kommer att byta namn till Lo, växer upp i en flerbarnsfamilj med en pappa vars nästa fylla man ständigt får gå och gruva sig för. Hon trivs allt sämre hemma, får okontrollerade skrikattacker, kommer upp i tonåren då raseriet och de fruktlösa försöken att kontrollera pappans drickande vänds inåt – med ätstörningar som följd.

Ingenting tycks rå på dem, tills hon upptäcker amfetaminet. När hon tar det känner hon sig smal och säker och lurar t.o.m. övervakaren på Maria Pol: ”Eftersom jag har knarkat i ett par dar nu så har jag hunnit bli mindre svullen, snyggare å fräschare helt enkelt. Han säger precis som alla andra säger. Så fort jag knarkar å inte äter så tycker folk att jag är s å snygg. Det slår aldrig fel!”

Med hjälp av ett checkbedrägeri tar sig Lena ur landet med magen fullpackad med knarkkondomer, och väl i London väntar mer droger, kollektivboende i ockuperad bostad, pojkvänner, frisörsskola och jobb på sexhaket Shangrila. Hade jag varit tonåring skulle jag väl ha läst med tindrande ögon, nu ser jag främst rå ångest, tomhet och känslodöd.

Livet är en jättelik spya…

Lena flackar hit och dit och glider allt djupare in i sitt privata inferno (skräcken för att vara tjock, och som en följd av det, tvånget att skaffa mer amfetamin). Hela livet blir tillslut som en jättelik spya, där detaljerna avtecknar sig som små rester i en på det stora hela jämnbrun och jämntjock smet. Allt sugs in och försvinner i helvetesspiralen och till slut betyder ingenting någonting.

Drogandet däremot beskrivs med ljuv sinnlighet:

Bara känslan. Han hade suttit och kämpat med sin fix i nästan en timme. Hans armar var sönderskjutna som ett nerbombat minfält medan mina låg där helt nya å fina å väntade. Han lät lite avundsjuk. Han hittade såklart direkt å så trängde han in i mig. Drog ut en bit och då kom en röd liten svans in i sprutan och sen sa det pang och som en explosion blev sprutan röd och han andades tungt.
”Okej, LiLi, är du redo?”
Jag kände en rusning från fötterna och upp i nacken. Jag satt tyst en stund medan han gick in i köket och sköljde sprutan.
”Var det skönt?”
”Hmm…”. Jag var helt förstummad. Han drog på sig ett par kallingar.
”Du vet att jag sagt hela tiden att de e ingen mening med sånt där skit. Du måste ta smack om du ska få ut nåt av det.”

Också när Kauppi beskriver mat och i synnerhet spyende får texten en alldeles speciell påtaglighet. Allt det där hur fingrarna gräver djupt nere i halsen, hur man hulkar, stöter ut ännu det sista av såsen, spaghettin, brödet…

Fokuseringen – att nå dit man vill

Rent dramaturgiskt är det emellertid först då över 300 sidor är avklarade som texten börjar kännas riktigt fokuserad. Nu vill den någonstans, ut ur sina klaustrofobiska cirklar. Det handlar om de sista avsnitten då Lena blir placerad på Örträsk, ett behandlingshem som drivs enligt Hasselapedagogiken, och där internernas personlighet och egen vilja långsamt bryts ned av ett gäng förkrossande dumdryga ledare.

Jag funderar mycket på det här… dels förstås på utsattheten hos den som behöver vård – hur prisgiven man är åt sina hjälpares totala godtycke – men dels också, och faktiskt främst, på ilskan som drivkraft. En uppenbart nedbrytande miljö kan tydligen ändå i slutändan för någon få en positiv effekt. Raseri och förödmjukelse tycks kunna vändas i en benhård lust att visa, att klara sig helskinnad, ta sig ur det hela och sparka dem alla i arslet.

Så: Vad får en ung rasande människa att INTE gå bärsärk med vapen i hand utan i stället sammanbitet ge sig ut i skidspåret, trots att hon avskyr att skida? Vad får henne att mot alla odds sitta böjd över de astråkiga läxböckerna fast hatet pyr i henne; vad får henne att ge sig fan på att nå dit hon vill?

Lo Kauppis bok handlar trots titeln om att inte explodera (annat än i kreativitet och idérikedom) och därför borde den användas som diskussionsunderlag överallt där man jobbar med problemungdomar.