Millennium - nye retninger i nordisk litteratur

Sedan årsboken Nordisk litteratur som gavs ut av Nordiska Ministerrådet lades ner är det svårt att hitta regelbunden presentation av nordisk samtida litteratur inom samma pärmar. Det var ett beslut som följde en tråkig trend mer än ett ideal, läsningen av grannländernas litteratur är långt ifrån självklar i dag. Känner man till något om den är det genom de enskilda författarskap som haft kraft att slå sig fram kommersiellt. Inte ens Nordiska Rådets litteraturpris är längre garant för att en författare ska bekantgöras i grannländerna. Därför är det fint att förlaget Spring i Danmark ger ut en antologi artiklar som ramar in olika tendenser i de nordiska ländernas skönlitteratur, där tretton bidragsgivare ger sin syn på ett en speciell tendens eller område.

Inte ens Nordiska Rådets litteraturpris är längre garant för att en författare ska bekantgöras i grannländerna

Finlands bidrag är skrivet av Åsa Stenwall-Albjerg, som i sitt essäistiska författarskap också tidigare skrivit om det nordiska, bl a i volymen Att jag vill nånting mer (Schildts 2011) där ett dussintal danska norska svenska och finländska författarskap presenteras. Nu bidrar Åsa Stenwall-Albjerg med en översikt över 2000-talets finländska prosa, och låter rötterna till krigsuppgörelserna och manlighetsskildringarna i det sena 1900-talet bli synliga. Hennes översikt är guld för den alla som behöver en crash course i finländsk litteratur. Hon problematiserar också språket, eller språken, Finland tränger ju in fler än en litteratur i ett samhälle. Identitet är ett övergripande böjningsmönster hos Åsa Stenwall-Albjerg: nationell identitet, köns- och klassidentitet, språklig identitet.

Språket, språken i centrum

Språket är i centrum i flera av essäerna, i Kirsten Thisteds bidrag om grönländsk litteratur på tröskeln till Grönlands självstyrelse är språket i centrum både ur en litteratursociologisk synvinkel och som litterärt motiv. På vilket språk skrivs den grönländska litteraturen? Och vad allt implicerar modersmålet när det särskilt lyfts fram i det skönlitterära. Det är ett resonemang som finlandssvenskar kan förstå till en del, och till en del alls inte. Danmarks förhållande till Grönland är det man i nordiska sammanhang är mest snar att utpeka som kolonialistiskt. Alltför ofta glömmer man vilken makt Finland, Norge och Sverige utövat gentemot samerna. Det samiska finns inte representerat i Millennium – detta inte sagt som ett klander utan mest som ett konstaterande. Ett mer nordligt beläget förlag kunde ta sig an den översikten.

Nya problemfält är  mångkulturalism och globala frågor

Essäerna närmar sig problemfält som mångkulturalism och globala frågor. Helena Karlsson analyserar Jonas Hassen Khemiris litterära rollspel och iscensättning av ”invandraridiom” i smaklang med Slavoj Žižeks kritiska resonemang av begreppet mångkulturalism. Man har haft svårt att ta del av dem som ironi och lek med perspektiv och gärna fallit i farstun inför ”invandrarsvenskans” förmenta äkthet: ”Khemiris syn på identitet är intellektuell och kritisk; han söker förändra premisserna runt svenskhet genom att belysa bristerna i en etniskt definierad svenskhet”, skriver hon. En liknande hållning som Khemiris ser hon närmast inom svensk hiphop och rapmusik, kanske också inom filmen, snarare än inom litteraturen.

Realismen  –  alltid under lupp

Ett av de mer spännande och uppslagsrika spåren rör realismen. Hur ser en realistisk litterär skildring ut i dag? Per Thomas Andersens artikel ger kanske den rikaste utdelningen – eller så beror mitt utbyte på att jag läst de flesta av romanerna han hänvisar till. Han talar bl a om nya former av exponering som litteraturen har att relatera till, allehanda nya medier och scener, men också en nykalibrering i den psykologiska skildringen och miljöbeskrivningen. Man ser en ny förkärlek för detaljen, inte precision för precisionens skull, utan för att föra in en verklighetskänsla, och med den en ny ambivalens.

I en annan granskning av ställer Katharina Müller och Stephan Michael Schröder skildringen i romanen Ner till hundarna av danskan Helle Helle bredvid Vid vejen av Herman Bang, berättelser som har drygt hundra år mellan sig, men som bägge utgår från en provinsiell miljö och en minutiös realism i beskrivningen. Jämförelsen ska göra det lättare för en nutida läsare att varsebli hur det provinsiella blir avkodat i litteraturen och på vilket sätt det inbjuder till självreflektion.

Jag – och autofiktionen

Ett annat spår är individualismen och jag-skildringen, representerat t ex av bokens redaktör Mads Bunch i inledningsartikeln, som tangerar nuets extrema individcentrering och hur den gestaltas i litteraturen. Exemplet är Se på mig, en roman av Kirsten Hammann från 2011, en berättelse där det privata blivit det allmängiltiga. Det huvudpersonen inte känner igen och kan identifiera sig med har ingen betydelse.

Knausgård kommer man inte undan

Ingrid Elam som skrivit en hel essäbok om jag-berättelser ger också här det litterära jaget ett historiskt perspektiv. Hon visar också hur historien s a s med tiden avslöjar berättelsens ”rätta jag”. Hon tycker sig se att t ex P.O. Enquists dokumentärromaner i en senare läsning ter sig mycket mer subjektiva än de verkade då de gavs ut.  Som kontrast kan man granska Sara Stridsberg, som inte liksom Enquist eller Kerstin Ekman letar sitt material i arkiven, utan bygger upp sin skildring av bitar och stycken av material som tagits från andra håll, andras texter, och sedan fått en egen riktning. ”Den moderna jagfiktionens berättare kan aldrig vara riktigt säker på om det finns ett autentisk jag eller om jaget i själva verket är en fiktiv gestalt i någon annans berättelse: litteraturens, reklamens, teve, eller det världsomspännande nätets.”

Man kommer givetvis inte undan en utläggning om autofiktion med avstamp i Karl-Ove Knausgård, en artikel som anspråkslöst lägger sig sista i antologin men som också tar tag i det – eller den – som ofta förbises när man talar om autofiktion, nämligen mottagaren. Stefan Kjerkegaard och Anne Myrup Munk rör sig i närheten av de nyaste performanceteorierna och pekar på att läsaren söker upplevelser, gärna så till den grad att han övergår till att bli ett slags deltagare. Det betyder att både författarens och läsarens position ruckas på. En fortsättning på den här diskussionen hoppas man få.

Poesins nya vägar

Så kan man också se ett slags nytändning i fråga om poesin, både Kristina Madsen och Thorstein Norheim visar på nya trender i den danska respektive norska nyaste lyriken, där man ser nya former av kommunikation och en ny samhällstillvändhet. Man hittar också en dialogiskhet och en flerstämmighet i dikten, skriver Madsen, men det har skett på bekostnad av den centrallyriska dikten som opererar med ett mer opersonligt, kanske högtidligt, jag. Norheim poängterar att lyriken fått en nytändning tack vare alla nya medier och all ny teknik den kan ta i bruk. Poesin är också en mycket mer rörlig genre. Här saknar man en förgrening till den finska lyrikvärlden som är minst lika rik och spretig och full av överraskningar som den norska.

Geografiskt längst bort från min skrivhorisont ligger Färöarna och Island, bägge med livligt litterärt liv. Färingar har ofta bära upp det exotiska i litteraturen, i alla fall om man ser med danska ögon, säger Kim Simonsen, som är en motståndare till det hämmande nationallitterära tänkandet och den naiva realism som den ger upphov till. Olika slag av exil är ett drag i litteraturen i dag, den reella kroppsliga emigrationen eller avantgardets inte alltid så hoppfulla utanförskap i det lilla samhället. ”Hvad blev der af dig Færøerne i alt myldret?” heter hans artikel, det alluderar på titeln på en norsk roman, som använder Buzz Aldrin som en metafor för den som aldrig kan komma först.

Litteraturen är ett kraftfullt korrektiv till de ensidiga tendenser som fått härja fritt i samhället

Erik Skuym-Nielsen slår fast att den isländska litteraturen i dag – bland annat! – är ett kraftfullt korrektiv till de ensidiga tendenser som fått härja fritt i samhället. Litteraturen har också en stor traditionsmedvetenhet, man blandar gärna in element från muntlig diktning. Den isländska litteraturen verkar också vara den av de nordiska berättartraditionerna som har störst beredskap för satir och provokation. Det finns ett anti-patriarkaliskt stråk i isländsk litteratur ända från Eddan.

Artiklarna i Millennium är av stor nytta för den som å yrkets vägnar behöver kunskap om Norden och Nordens litteratur, och den kan också inspirera den vanlige, nyfikne läsaren som längtar efter att läsa mer grannlandslitteratur. Artiklarnas stil varierar, några har en stor förekomst av litteraturvetenskaplig vokabulär, andra inte. Bidragsgivarna är forskare, kritiker, pedagoger, ibland allt på en gång.

Och Millennium skulle inte heta Millennium om den inte också innehöll en spirituell uppsats av Claus Elholm Andersen om Stieg Larssons Millenniumtrilogi, en deckarserie som vissa förutspått evigt liv och som andra gärna glömmer. Här framgår med önskvärd tydlighet hur bevandrad Larsson var i genren, hur han alluderar på tidigare deckarklassiker, hur han tänjer genrens gränser. Men verket börjar leva sitt eget liv och skymmer allt mer sin upphovsman.