KulTur i Afrika

Det är omöjligt att inom pärmarna för en bok representativt och med någon rättvisa skriva om afrikansk samtidskultur. Mycket medvetna om det har Mai Palmberg och Carita Backström sammanställt KulTur i Afrika. Här finns hundratals uppslag till teman och frågor värda att fördjupa sig i inom bildkonst, film, teater, musik, litteratur, dans.

I det inledande kapitlet definierar de avsikten med boken och diskuterar en rad centrala begrepp. Introduktionen är kort och effektiv, anpassad till en målgrupp mycket bredare än den akademiska; kanske i synnerhet en intresserad allmänhet. Syftet är ”att öka kunskaperna om och intresset för samtida kultur i Afrika”, att göra nedslag här och där och locka läsarna ”till egna strövtåg”.  Redaktörerna understryker alltså det som redan bokens titel annonserar, att det handlar om en kul tur.

I sammanhanget är det nödvändigt att definiera begrepp som ”afrikansk kultur”, ”afrikansk identitet” och ”Afrika”, och att kommentera t.ex. kolonialism och primitivism i västerländska perspektiv på Afrika, både historiskt sett och i samtiden. Det gör Palmberg och Backström utan att bli för teoretiskt tunga, vilket vore lätt gjort. Forskningen inom området – om man nu ens kan tala om allt det som här nuddas vid som ett område – är stor och växande. Boken har tagit form inom Nordiska Afrikainstitutets forskningsprogram ”Cultural Images in and of Africa”, som inleddes 1995. Det märks att det professionella nätverket gett en trygghet i sättet att relatera till kultur i Afrika. För även om konst här närmas på ett lustfyllt sätt är det inte utan att ojämlikheter Afrika och Väst emellan ständigt gör sig påminda.

Flera perspektiv

Till det uttalade syftet med boken hör att ge utrymme åt flera olika röster, inte minst åt afrikanska röster. Skrivit har redaktörerna själva, forskare i Europa och Afrika och afrikanska konstnärer. Boken rymmer olika slags texter: presentationer av enskilda artister, svepande och sammanfattande artiklar, och koncentrerade analyser.

Helt klart har redaktörerna själva gjort det mesta arbetet, och det under en lång tid. Här finns material från sent 1980-tal och framåt. Carita Backström är bra på att beskriva vad hon sett och upplevt av den afrikanska konsten; det är så mycket mera värt än endast värderande och sammanfattande omdömen som inte säger så mycket om man inte själv upplevt den konst som avhandlas. Under läsningen kom jag snart att se hennes namn som ett kvalitetsmärke på texterna. Det är också intressant att frågor kan ställas, utan att omedelbara svar krävs, så som Mai Palmberg gör på tal om mbalax-artisten Coumba Gawlo, som plötsligt förklarade att hennes stil inte längre är sensuellt provokativ, utan att hon ska vara en god muslimsk rollmodell. ”Jag undrar om det är hon eller kulturklimatet, som har förändrats”, frågar redaktören.

Man kan ställa frågor utan att kräva omedelbara svar.

Skribenterna har fått lösa tyglar. Alla artiklar håller inte samma klass, exempelvis finns en mängd begrepp i svang, inte alltid lika medvetet brukade som de redaktörerna använder i sin inledning. Vissa texter är av akademisk karaktär, teoretiskt drivna och välavvägda eller ganska tråkigt konstaterande och därför mindre instruktiva. Andra är mer personliga med tydliga agendor. Den här ojämnheten kunde tala emot boken, men gör det inte, för aldrig blir den teoretiskt tungrodd och en av dess huvudsakliga poänger är ju just att ge rum åt flera röster som sätter ord på aktuella frågor i afrikanskt kulturliv. Det är bra att författarpresentationer finns.

Afrikanska moderniteter

Samtidigt som boken kan beskrivas som brokig, går det att få syn på flera genomgående teman. Redaktörerna konstaterar inledningsvis att bokens material visar att nationalismens mesta tid är förbi. Frågan är inte längre ”Vad är Afrika och afrikansk kultur?”, utan ”Vad vill jag uttrycka om mitt Afrika?”. Konsten erbjuder förhandlingsutrymme. En gemensam fråga för många afrikanska konstnärer tycks vara: Hur relaterar jag till traditionerna och till nyheter, och till individuella och gemensamma värden? Kirsten Holst Petersen skriver i en intressant text om litteratur att ”[d]et finns inte en modern ’afrikansk litteratur’, det finns moderna afrikanska litteraturer”. Tanken är överförbar till de andra konstformerna som diskuteras i KulTur i Afrika.

Ingen konstnär eller forskare kan i sammanhanget lämna kolonialismen, i en eller annan form, okommenterad. Utbytet mellan Väst och Afrika har många sidor och ger upphov till begrepp som hybridisering, mångfald, komplexitet, gränsöverskridande, ständiga omförhandlingar, entanglement. I flera texter framkommer att det för många konstnärer är viktigt att uttrycka en självständighet gentemot Väst. Men unga idag sägs också bejaka utbytet och flödet i världen mer än den generation som var upptagen med nationsbyggen under främst 1950- och 1960-talen.

För många konstnärer är det viktigt att uttrycka en självständighet gentemot Väst.

Tonen de olika forskarna och konstnärerna emellan kan vara rätt olika. I essän ”Tillbaka till den afrikanska dansen” skriver Ayoko Mensah: ”Är inte den stora utmaningen för svarta dansare att kunna ta sin kropp i besittning, att befria den från det tjocka slagg av fördomar som fjättrar den?”  Dansaren Vincent Mantsoe å sin sida väljer att fokusera på det fruktbara i utbytet kulturer emellan och menar att ”[m]an måste ödmjukt närma sig den andra kulturen och be vackert; snälla, kan jag få låna din rörelse”.

”Autentiskt” eller gammalmodigt?

Flera skribenter diskuterar konsekvenserna av att afrikanska musiker går de västerländska konsumenterna av så kallad världsmusik till mötes genom att ge dem det ”autentiskt afrikanska” som de väntar sig. Cesaria Evora är världskänd, men hemma på Kap Verde uppfattas hennes musikstil, morna, som gammalmodig. Jag får också lära mig att på Zanzibar skulle taarabmusiken inte bevaras om det inte vore för turismen. Är de här förhållandena uttryck för stimulerad kreativitet eller för bakåtsträvande nostalgi? John Collins, musikhistoriker och musiker i Västafrika, har en pragmatisk hållning. Han påpekar att det är möjligt för afrikanska artister att dra nytta av en dubbel marknad. Youssou N’Dour exempelvis gör en version av sina sånger för den lokala marknaden och en annan för världsmusikmarknaden. Det här visar bara, menar Collins, att Youssou N’Dour ”är en sofistikerad och kosmopolitisk artist som inser hur de olika psykologiska profilerna hos hans fans ser ut, och förser dem med musik efter deras önskemål”.

Återkommande i boken är också genusfrågor. Kirsten Holst berättar att det ”finns en massa ilska men få författare vill kalla sig feminister eftersom feminism associeras med Europa och Amerika och betraktas som främmande och oafrikanskt”.

”Min svarthet finns inte för att andra är vita”

Vad är då afrikanskt? Poeten Lesego Rampolokeng ger ett svar: ”Det är så här: när jag talar om min svarthet så är det inte i motsättning till något annat. Jag är inte svart för att andra är vita.” Och filmaren Balufu Bakupa-Kanyinda ger ett annat:

Lusten att berätta finns i hela världen och börjar med vaggsången. Alla mödrar i hela världen sjunger vaggsånger; sshh, sshh … do, do – det är den första berättelsen. Om man har förstått det har man inga problem, vem jag är, var jag kommer ifrån.

KulTur i Afrika är en lättillgänglig bok som visar på flera ingångar till afrikansk konst. Synd bara att korrekturläsningen har sina brister; det är onödigt men hindrar inte min stora behållning av företaget. Flera helsidesbilder gör den också läcker – inte minst de från kapitlen om dans, vilket kan få en att fundera på konsumtion av dansande kroppar, respektive ”att kunna ta sin [dansande] kropp i besittning”, som Ayoko Mensah som sagt har skrivit om.

Mai Palmberg och Carita Backström har velat lyfta fram ”nya berättelser om Afrika”. Här finns säkert mycket att känna igen sig i, men också sådant att opponera sig emot och diskutera vidare. Heidi Johansson frågar i sin recension av boken i Ny Tid varför inte flera afrikanska konstnärer och forskare själva fått skriva i boken, varför de flesta av de afrikanska rösterna är förmedlade av nordiska och europeiska forskare. Det är viktiga frågor. Bra att redaktörerna Palmberg och Backström varit noga med att samla tips till vidare studier i afrikansk kultur. KulTur i Afrika är en bok som inte sätter punkt.