Annanstans

Malin Kiveläs (f. 1974) tredje roman Annanstans omfattar kvinnor i fyra generationer och händelserna spänner över nästan hundra år. Boken belönades med Svenska Yles litteraturpris i höstas. Stämningen i boken kännetecknas av en stark närvaro och manas fram med hjälp av stympade meningar, av upprepningar och kursiveringar. Boken är ett slags pussel, och på slutet sammanfogas bitarna till en skimrande helhet

Händelserna utspelar sig i Finland och i Amerika, i berättelsen reser man också till S:t Petersburg och till Stockholm. Tidsperspektiven överlappar varandra: än befinner vi oss i tjugotalets Helsingfors där kor råmar bara hundra steg utanför stadskärnan, än på åttiotalet på Sverigebåten där neonpinnarna lyser på nattklubben.

Även där rörelsen och resandet står i fokus  finns det en genomgående stillhet i texten

Även om rörelsen och resandet står i fokus i vissa delar av boken, finns det en genomgående stillhet i texten. Texten försöker inte vara något den inte är, den bara är. Det är inte bråttom någonstans. Dramatiska händelser kan skildras med små medel, allt vecklar ut sig i sinom tid och medan det rullar på kan läsaren andas i språket.

Äventyret – och dess baksida

Berättandet sker genom tre kvinnor: Nina, som gör sitt examensarbete vid en dansskola i New York, hennes handfasta mormor Vailet, och Vailets döende moster Helga. En av de viktigaste personerna i pusslet är ensamförsörjaren Lida, Ninas rastlösa mamma. Lida vill inte vara den som stannar kvar, den som binder sig, den som väljer ”husfrid, nattsömn, äktenskap”. Skildringen av mamman hör till de starkaste i boken, speciellt då den sker genom dottern och hennes minnesbilder:

Lida vid ratten, man själv i baksätet. Inga bilbälten, inget sådant, inte vid den här tiden, oskuldstiden. Bilen kör nu, nu kör den, förbi bensinstationer, vägrenar, vägreklamer, sömniga koloniträdgårdar, förorter, träsk.
[…]
Kassetter spelar, rock’n´rollens stora röster som knarkat sig till döds eller kört ihjäl sig, ju hemskare dödar desto bättre sånger.

Kivelä lyckas fånga roadtripruset, den finländska landsvägen förvandlas till Route 66 då Lida sitter bakom ratten. Men äventyret har sin baksida. Förr eller senare dimper man ner i verkligheten (eller sedan inte). Och verkligheten är ett barn på elva år som behöver en vardag med rutiner för att känna sig tryggt. Och nog en egen säng också, fast man så gärna vill ha det varma barnet bredvid sig som tröst då man själv inte får sömn.

En väv av berättelser

Varje kvinna har en historia och den egna livsberättelsen påverkar alltid de kommande generationerna. Kanske medvetet, ofta latent. Kivelä åskådliggör detta genom att väva ihop berättelserna, tiden och platserna med hjälp av levande bilder som man nästan kan röra, känna, smaka. Det handlar om synkronicitet, inte kronologi.

Det handlar om synkronicitet, inte kronologi

Nina befinner sig i New York på nittiotalet, och besöker samma platser som hennes mormors moster Helga besökte på 1920- talet, utan att veta om det. Helga hade hemligheter och nu ligger hon på dödsbädden och funderar över det som var, då för länge sedan, samtidigt som Nina påbörjar bearbetningen av sin uppväxt. Vailet utgör den pålitliga i historien, ankaret, hon har levt och lever ett lugnt och sansat liv, medan hennes dotter Lida valde en annan väg. Sedan ett telefonsamtal. Helga ligger för döden och Vailet kontaktar barnbarnet Nina. Kvinnor in sync, över tid och rum.

En text som flödar

Det är fascinerande hur Kivelä lyckas berätta en släkthistoria på under trehundra sidor. Jag kan inte låta bli att önska att stillheten i texten hade varat ända ut, nu känns det som att det blir lite onödig dramatik på slutet. Man anar att det ligger ett jättearbete bakom boken, nu tänker jag speciellt på tidsskildringarna – fångandet av en autentisk stämning och miljö – och på berättartekniken – de ständiga perspektivbytena och glidningarna i tiden. Jag gissar detta eftersom helheten känns så mödolös, texten flödar.