Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten. Essäer

I sin andra bok Den lodande människan utforskar Patrik Svensson återigen havet. Då han i sin debutbok Ålevangeliet utgick från gemensamma upplevelser kring ålfiske med sin pappa, tar han i de nu aktuella essäerna avstamp i hur hans mamma bidrog till att han lärde sig läsa. Att se på bilder och att läsa väckte Svenssons nyfikenhet på liv i olika former. En hållning han delade med sin mamma och som han bär med sig som vuxen.

Allt börjar med att Patrik Svenssons mamma kom hem från biblioteket med en faktabok, ett bildverk om fiskar. Mamman läste rutorna om de olika fiskarna om och om igen, tills hon en dag tröttnade. Då började Patrik studera bildtexterna och eftersom innehållet (namn, art, vikt, beteende) var bekant från tidigare genomläsningar kunde han koppla ihop bokstäverna med innehållet. Han hade lärt sig läsa.

Från den här introduktionen kopplar Svensson vidare och tar läsaren med på en hisnande färd över hav och land, hur människan genom tiderna utforskat och kartlagt sin miljö både på djupet och på bredden.

Att färdas i olika riktningar

I likhet med Annika Luthers Rågen. En spretig historia, knyter Svensson samman biologin med historia och sociologi. Han låter läsaren pendla mellan kunskap och upplevelse. Liv ur olika synvinklar helt enkelt.

Boken blottlägger relationer och spänner upp vetande och kunnande mellan poler.

Lodandet, dit vi kommer halvvägs in i boken, härrör från upptäcktsresenärernas behov att orientera sig på longituden. Latituden kunde man bestämma utgående från stjärnhimlen. För att bestämma longituden (den öst-västliga riktningen på kartor och sjökort) hade man hjälp av sextanten. För att bilda sig en uppfattning av djupet och hur havet ”beter sig” lärde man sig loda, sänka ner lod i vattnet för att registrera vad där finns och hur djupt det är.

Lodandet sker mellan människor och havet. Boken blottlägger relationer och spänner upp vetande och kunnande mellan poler.

Spatial intelligens

Före lodandet reflekterar Svensson kring det vi till vardags kallar lokalsinne. Inom psykologin talar man om spatial intelligens. För att klara livhanken var människan tvungen att kunna navigera, att ”tänka i bilder och mentalt handskas med färger, former, linjer och figurer och hur de förhåller sig till varandra”.

Där kan vi ha hjälp av ljud, rytm och språk. Och här presenterar författaren Peps Persson, en lokal skånsk musiker som hans föräldrar lyssnade på, och som förenade svensk folkmusik med reggae, ska och blues.

Så här långt handlar det om positiva saker: att lära sig och klara sig. Var kommer den destruktiva rovdriften in? Rätt långt in läsningen associerade jag till Hans Rosling och hans utvecklingsoptimism. Svensson står med ena benet i det narrativet, men blundar inte för myntets andra sida.

Läsaren kan också associera med Yuval Noah Harari och hans Sapiensböcker eller Morten A. Strøksnes Havsboken.  Och överlag populärvetenskaplig litteratur med ett personligt anslag, en genre som är på uppsving.

Rovdjur och rovdjursdrift

Valfiske är ett exempel på ett fenomen Svensson tar avstånd från. Man använde valspäck till gatlyktor – tänk på bilder från London på 1800-talet. Upplysning i ordets dubbla bemärkelse. Trots att människan inte utrotade valen – fast det i ett skede såg hotfullt ut för det enormt stora däggdjuret – blev förhållandena på och i havet (som täcker 70 % av jordens yta) aldrig vad det varit. Valen är ju inte det enda utsatta djuret till havs. När Victor Vescovo såg ut genom fönstret på Challengerdjupets lägsta punkt mer en tusen kilometer under havsytan såg han en plastpåse.

 Den lodande människan är en mästerlig essä om att bevara sin aptit på livet, att sträva efter att förstå livets och sitt eget ursprung

Patrik Svensson är en folkbildare. Den lodande människan är en mästerlig essä om att bevara sin aptit på livet, att sträva efter att förstå livets och sitt eget ursprung. Själva boken är en illustration av uppdraget där författaren tar med läsaren i alla riktningar i tillvaron, fyra väderstreck och ner i djupet, på djupet. Den lodande människan är en lodliknande framställning, den sjunker lodrätt ner ledd av en tyngd som är tillräcklig för att inte fladdra i vågorna. Den behåller svängrum.

Existentiell nyfikenhet

Den senare delen av boken handlar om utforskare som inte är erövrare utan som på olika sätt är bipersoner i berättelsen där havet är huvudperson. Ett exempel Robert Dick, en skotsk bagare som levde på 1800-talet, och som levde ensam och använde all sin lediga tid till att ströva omkring i naturen, iaktta, samla material, göra anteckningar.

Rachel Carson (1907-1962) var likaså ensamstående och vigde sitt liv – vid sidan av att hon tog hand om sin åldrande mor och en moderlös systerson – åt att utforska havet. Till skillnad från de flesta manliga upptäcktsresande var hennes intresse för havet inte inställt på att erövra (tänk till exempel på Herman Melville och Ernst Hemingway), utan av existentiell natur.

Perspektivet från marginalen belyser den stora bilden.

Läs också