Pop

Medger gärna att jag känner dåligt till den undre världen,  från filmen eller verkligheten. Marcus Prest, en av årets finlandssvenska debutanter, som har en bakgrund som journalist och filosofistuderande, placerar i alla fall in sin berättelse i stadens gråzon, där det dealas med amfetamin och heroin. Unga kroppsfixerade män, snabba cash, studier i marknadsföring, rika föräldrar, snygga flickvänner är annan rekvisita. Spänning utvinns ur att jagberättaren är konstrasternas unga man, med ett natt- och ett dag-jag.

Det som först får mig att stanna upp vid läsningen av actionromanen, skriven med korta meningar och korta kapitel markerade som en nedräkning från hundra till 00, är när Hugo Boss-kostymerna ska föras till kemtvätten. Tänker att det är så typiskt vår tid att vara så märkesmedveten, dessutom bjuds läsaren nånstans i texten på den finstilta ironin att det är fråga om fjolårets modell.

Label dropping förekommer ofta (kanske inspirerat av filmer, där filmer hjälper upp sin budget med sådan form av smygreklam), märken med smak av lyx och pengar blir sammanhangsmarkörer för de här unga urbana männen och kvinnorna inbegripna i barnlösa relationer. Märkena plockas in enerverande ofta när de möts, jagpersonen registrerar dem på samma sätt som betydelsefullt minspel.

Kostymerna är två, för att markera jagpersonens kluvenhet

Så här i efterhand slås jag av symboliken i att kostymerna är två, för att markera jagpersonens kluvenhet, dragningen ut ur vardagstryggheten med studier och flickvän, till förmån för en ny sexuell relation med studentskan som extraknäcker just på kemtvätten (konstellation som tagen ur den amerikanska filmvärld som ofta spökar som referensram i den här thrillerartade romanen) och suspekt handel med droger och råaste slagsmål. Adrenalinet flödar genom jagets kropp, i mannen som är näst intill maniskt fixerad vid kroppsbygge och boxning, sin spegelbild som fyller kroppsbyggaridealen.

Pojkdagdröm

Romanen kan läsas som en moralitet: så här snett går det för den som fyller sitt liv med beroendeframkallande konditions- och muskelträning, ytliga, okritiska studier i marknadsföring, nedsköljt med ohälsosam sportdryck. Kontakten till undre världen kan också tolkas som en pojkdagdröm närd av B-våldsfilmer, som flykt från en monoton vardag. Dagdrömmen övergår i en mardröm där blod forsar ur knäckta näsben och kniven sitter så djupt i låret att den inte går att dra ut …

Hur som haver, sekvenser ur skräckfilm rullas upp ju fler kapitel skrivs – här nämnt som varudeklaration i marknadsföringssyfte, för romanens namn, Pop, ger inte nyckeln till innehållet. Förvisso är tekniken som Prest använder besläktad med Popkonst, här lånas friskt från höger och vänster, musikfragment, referenser till filmskådisar mm, lyfts in vid behov.

Romanen kan klassificeras som urban, samtida mytologi

Läsaren får även veta att jagpersonen har en förkärlek för mytologisk poesi, William Blake finns i bokhyllan. Blake-vurmen länkas till ledmotivet hallucinatoriska upplevelser och drogpåverkan. Om Prests roman ska klassificeras kan den placeras under benämningen urban, samtida mytologi.

För den oinvigde är det faktiskt rätt intressant att läsa om unga män som inreder med enorma tv-skärmar och högtalaranläggningar, för att hänge sig åt att se dokumentärt filmmaterial från krigsutövning. I garderoberna hänger SS-uniformerna prydligt rentvättade och på soffbordet pöser pistolen. Eller att glutta in i den helt neddekade knarkarens lya i en vinddriven förort där garderoberna är proppfulla av porrleksaker. Här passeras gränsen mellan liv och död hur lätt som helst och poliserna är inte snabba nog.

Relationsproblem

Hur hamnar då jagpersonen som på ytan är en välanpassad, märkesmedveten studerande i det här sällskapet av kriminella? En kompis, som delar intresset boxning, är orsaken. Penningproblem verkar inte ha drivit honom till knarkhandeln, snarare då ”boredom” och utlopp för adrenalinöverflödet. I jakten efter spänning får han uppleva hotelser och våldsamma slagsmål. Som motpol till ”knarkträsket” finns den kvinnliga vännen som anar oråd och försöker be honom vända om, medan flickvännen, sambon, så ofta är på resa att det är lätt att hemlighålla för henne de nattliga, våldsrelaterade gangsterutfärderna i stadsdjungeln. Relationen till sambon går på tomgång, de talar förbi varandra.

Utseendefixeringen känns autentiskt återgiven

Jagpersonens kroppsfixering manifesteras ofta i att han iakttar sin kropp, kommenterar sina snygga armar eller sin kontur. Utseendefixeringen känns autentiskt återgiven, liksom hur det känns att boxas och vara påverkad av sportdrycker. Så alla de som inte själva vill hänge sig kroppskultur i gymmet och hemma med hantlar får här en inblick i ämnet. Att gränsen sen visar sig vara så hårfin, från adrenalinkicken, när man boxas under kontrollerade former, till att ge sig in på dödliga slagsmål med hårdare droger än sportdrycker som flyter i ådrorna, är förstås skrämmande. Osökt börjar jag tänka på massmördaren Breivik från Norge, p.g.a. kroppskulturen i fokus mot bakgrund av militäruniformerna i garderoben. Prests roman må vara en ytlig, men dock en läsvärd, filminspirerad tolkning av samtiden.