I ett annat land

I ett annat land är Mare Kandres (1962-2005) debutverk. Boken utkom första gången år 1984, men texten kunde lika gärna vara skriven idag. Kandres prosa är tidlös. Den för läsaren tillbaka till barndomens magiska landskap, där allt är möjligt. Det är som att stiga in genom en portal. Man lämnar nuet bakom sig och drabbas av förundran och blir ett med sin omgivning, än en gång, trots att man trodde att det inte längre var möjligt.

Mare Kandre var en mångbegåvning som skrev, tecknade och musicerade

I nyutgåvan av I ett annat land finns ett efterord skrivet av Björn Kohlström. Han lyfter fram det unika i Kandres prosa och hennes fantastiska förmåga att skildra barnets upplevelse utan att falla offer för nostalgi och sentimentalitet. På pärmen finns en bild målad av författaren, som också prydde originalutgåvan. Mare Kandre var en mångbegåvning som skrev, tecknade och musicerade. Hon gick bort alltför tidigt, men hennes böcker lever kvar. De laborerar med det undermedvetna och lämnar aldrig läsaren kall.

Språkets sinnlighet, textens närvaro

I ett annat land är ingen klassisk roman med narrativ kurva, utan snarare experimentella betraktelser ur en flickas uppväxt. Det är inte vad som berättas som står i fokus, utan hur det berättas. Det sinnliga språket leder läsaren allt djupare in i barndomens förtrollade värld. Det finns en stark närvaro i texten, det intensiva och ärliga tonfallet skapar en fängslande stämning. Speciellt den första delen gör intryck.

Glädjen över att vara vid liv men också rädslan och osäkerheten som ständigt gör sig påmind

En familj är ute och kör bil – en mamma, en pappa, en lillasyster och ett Jag. Jaget sitter storögd i baksätet medan bilen glider genom skiftande landskap. Familjen åker upp i bergen, promenerar bland heta källor, plockar snäckor vid havet och vistas vid en fors. Gränserna mellan Jaget och omgivningen suddas ut. Jaget blir ett med naturen och det är härligt och hemskt på en och samma gång. Glädjen över att vara vid liv men också rädslan och osäkerheten som ständigt gör sig påmind:

Jag tänker på allt jag sett.

På grottorna, havet, källorna, och att det finns i mig, att allt detta bor i min krona, mitt grenverk, som en trogen vind, att plocka och bruka, för om jag vill märker jag att jag kan känna sältan i vinden, vätan i sanden, svärtan i grottorna, hettan i källdunsterna, och detta stora, fruktansvärda – lyckan, djupet och landet – samlar sig, trotsar rummets väggar, tak och golv, allt byggt, och väller upp ur mig, vräker sig ut och sprider mig som frön ur min fruktans och tvekans kapsel! 

I berättelsen kan barnet reflektera som en vuxen

I jämförelse med Kandres senare verk, som Bübins unge (1987) och Aliide, Aliide (1991), känns texten I ett annat land fortfarande oskuldsfull. Här finns den trygga familjen, och naturen utgör inte ett hot så länge man respekterar den. Det är tryggt att åka ut på äventyr och experimentera då man har någon och något att återvända till. Men om man är ett med sin omgivning så betyder det väl att hotet även kan komma inifrån? Jaget i I ett annat land är ett barn men reflekterar som en vuxen. Hon har tillgång till information och ett språk som finns bortom hennes medvetande.

Övergången från barndom till vuxenhet skildras som en skräckinjagande process

Efter debuten blir Kandres texter råare och rakare, rentav köttsliga. Flickorna växer till sig och de konfronteras med den omgivande världens omöjliga krav och den annalkande puberteten. Övergången från barndom till vuxenhet skildras som en skräckinjagande process. Det vore bekvämt, men mindre intressant, för läsaren om Kandre hade valt att stanna kvar ”i det andra landet”. I barndomens paradisiska tillvaro, där sinnet präglas av förundran och allt fortfarande är som det ska, trots sakta hopande moln i horisonten. Men Kandre vill vidare. Hon gör det inte lätt för läsaren, och bra så.