Halv elva en sommarkväll

Marguerite Duras (1914-1996) ses som en av företrädarna för den nya romanen tillsammans med andra franska författare som bl.a. Alain Robbe-Grillet, Nathalie Sarraute och Claude Simon. Gemensamt för dem alla är att de i sina böcker försökte gestalta en djupare verklighetsförnimmelse än i den traditionella franska romanen.

Det återkommande temat för Duras är den omöjliga kärleken. Kärlek och lidande är för henne synonymer när hon beskriver hur våldsamma passioner tar över vardagen och sliter sönder dem de drabbar. Det här gäller också för hennes lilla roman Halv elva en sommarkväll som bokförlaget Lind&Co nu ger ut i nyutgåva i sin klassikerserie Nittonhundra.

Förutom författare var Marguerite Duras också filmskapare. Hon är kanske mest känd för filmen Hiroshima mon amour (Hiroshima min älskade) 1959 som regisserades av Alain Resnais. För sin egen film India song fick hon 1975 Franska akademins stora pris.

I sitt kloka förord betonar Artur Lundkvist hennes roll för utveckligen av den mer spontanistiska och avdramatiserade filmen i Frankrike. Han konstaterar att ’det karakteristiska för Marguerite Duras är ett slags intensiv avspändhet, ett subtilt inregistrerande av vad som sker bakom eller inuti de tilldragelser som intresserar henne’. Det här återspeglas i Duras strama återhållsamma språk vars nyanser Ingmar Forsström på ett utsökt sätt återger i sin svenska översättning.

Ju stramare språket är, desto naknare framstår de lidelser Duras skildrar. Det är inte de yttre handlingarna utan personernas inre liv som intresserar henne.

Halv elva en sommarkväll handlar om ett franskt par, Marie och Pierre, som tillsammans med sin lilla dotter Judith och Maries väninna Claire är på semesterresa i Spanien. En kväll råkar de ut för ett oväder i en liten stad och tar in på ett hotell. Ett svartsjukebrott har just ägt rum i staden och polisen letar efter gärningsmannen, Rodrigo Paestra, som skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Paestra gömmer sig och polisen genomsöker husen medan ovädret drar fram över staden.

Boken inleds med orden: ’Paestra heter han. Rodrigo Paestra’. Paestra utövar en oemotståndlig lockelse på Marie. Parallellen till hennes egen situation blir allt tydligare. En allt starkare erotisk spänning har växtr fram mellan Pierre och Claire. Men i motsats till Paestra vänder Marie svartsjukan mot sig själv och bedövar sig med alkohol. Det enda som tycks väcka henne ur hennes passiva åskådarroll är fantasierna om mördaren och hennes vilja att hjälpa honom.

Då hon slutligen får chansen till det visar det sig att drömmen om mötet med honom bara var ytterligare en illusion. Som Artur Lundkvist skriver: ’Förövaren visar sig blott vara fånge i sin handling, avskuren, utdömd, förbränd som en handfull aska. Där ligger den upphävande motsättningen, dramat som utspelas mellan lidelse och förbränning.’

Åskvädret larmar över staden, polisernas steg ekar i gränderna och hettan får kropparna att mötas i dunkla hotellrum. Denna dova rytm utgör fonden i Duras mästerligt skrivna roman där människorna framstår som vanmäktiga inför de lidelser som driver dem.